Betydande osäkerhet kring en valutas framtida kursutveckling är en viktig och ibland avgörande riskfaktor som påverkar investeringsviljan och försämrar investeringskalkylerna både för utländska och inhemska investerare. Detta är naturligtvis inte bra för de små nationer som vill se växande investeringar.

I Sverige är det lätt att få intrycket av att Riksbanken helt bortser helt från de negativa effekterna av kronans svaga utveckling på investeringsklimatet. Denna utveckling bottnar till stor del i penningpolitiken. För Riksbankens ledning handlar allt istället om att få upp inflationstakten, en penningpolitik som hittills haft begränsad framgång.

Ser man till riksbankslagen är Riksbankens uppdrag att “upprätthålla ett fast penningvärde”, vilket riksbanksledningen länge tolkat som att inflationen skall vara låg och stabilt ligga omkring 2 procent mätt som KPIF*. Försvagningen av den svenska kronan gör att inflationstakten blir “automatiskt” högre för många importerade varor, vilket också är syftet med minusräntan eftersom det driver upp den inhemska inflationstakten.

Den andra sidan av myntet på den pågående inflationsjakten som Riksbanken bedriver är, som sagt, en ökad osäkerhet kring kronans värde relativt andra valutor, vilket sannolikt påverkar investeringsviljan i Sverige. I synnerhet gäller detta då det inte tycks finnas någon uttalad oro hos Riksbanken för den kraftiga “devalvering” som skett mot landets viktigaste motpartsvalutor; euron och den amerikanska dollarn. Det verkar nästan som om Riksbanken kan acceptera hur stor försvagning som helst av kronkursen.

Inte blir det bättre av att den långvarige riksbankschefen Stefan Ingves tar upp “valutaproblemet” i protokollet från det senaste riksbanksmötet i april, där han säger att “växelkursen gradvis kommer att stärkas” med hänvisning till den relativt sett starka svenska ekonomin och att Sverige har ett betydande bytesbalansöverskott. Detta har riksbanksledningen sagt många gånger och har hittills varit helt fel. Nytt är att riksbankschefen tillägger i protokollet att det kan vara dags för ett “omtag” när det gäller analysen av växelkursen”, och tillägger “kan det vara så att den reala växelkursen har försvagats av skäl som ligger utanför det konjunktursammanhang vi fokuserar på”.

Tillägget ökar osäkerheten, och indikerar att Riksbanken fokuserat på fel saker i sina tidigare penningpolitiska beslut. Detta gör att Sverige framstår som ett ”riskland” där en direktinvestering, eller en aktieinvestering på Stockholmsbörsen för den delen, måste få ett extra riskpåslag i investeringskalkylen för den stora osäkerheten kring valutans framtida utveckling, vilket försämrar investeringsklimatet och kan leda till uteblivna investeringar. Detta gäller framför allt utländska direktinvesteringar i Sverige, men även svenska företags investeringsplaner riskerar att påverkas eftersom det blir svårt att räkna på den långsiktiga kostnadsutvecklingen och konkurrenskraften relativt omvärlden vid stor valutaosäkerhet.  

Flertalet av de svenska storbolagen har en “spretig” valutaexponering eftersom tillverkning är spridd till många länder, men en uppenbar vinnare på den svenska valutans kräftgång är basnäringarna, och i synnerhet skogsindustrin. Kostnader finns till stor del i Sverige och intäkterna huvudsakligen i andra valutor. Med en investeringshorisont på uppåt 30 år blir investeringsbesluten i nuläget behäftade med mycket stor osäkerhet.