ränteavdrag kredittillväxt
Per Lindvall, krönikör, Realtid. Foto (montage): Realtid/Lindvall Pegg, Marco Lachmann-Anke på Pixabay
Krönika

Ränteavdragen och kredittillväxten – en soppa utan spik

Finansinspektionens föreslagna sänkning av ränteavdraget har sina poänger. Men svaret på den stora frågan om vad som händer när den privata kredittillväxten, som man vill begränsa med denna åtgärd, inte kan växa mera undviker de. Det skriver Realtids Per Lindvall.

Per Lindvall
Uppdaterad 2020-11-23
Publicerad 2020-11-23

I veckan kom Finansinspektionen, FI, med sin rapport där de argumenterar för en sänkning av ränteavdraget. Deras motiv är att öka den finansiella stabiliteten. Men i denna, liksom i sina övriga rapporter duckar FI, liksom Riksbanken, för den för dessa myndigheter riktigt stora frågan: varför behöver svenskarnas skulder öka så kraftigt för att vi ska ha styrfart på ekonomin? Lika brännande är den självklara följdfrågorna; Är denna ökningstakt hållbar och vad händer om denna utveckling bryts?

Svaret på dessa två frågor är antingen att de inte har någon analysmodell som fångar in detta samtidigt som de inte har förmågan att tänka utanför sina uppställda fyrkantiga boxar. Ett alternativt svar är att om de ger sig ut i terrängen utanför de gamla boxarna så klampar de ut på ett politiskt minfält, som ställer gamla beslut, policyinriktningar, myndighetsföreträdare och ett politiskt etablissemang i en mycket krass belysning. Kort och gott att många av de reformer som har genomförts efter 90-tals krisen kan ha tagit oss ur dåtidens aska, men är på väg att föra in oss i en minst lika het brasa igen.

"Kort och gott att många av de reformer som har genomförts efter 90-tals krisen kan ha tagit oss ur dåtidens aska, men är på väg att föra in oss i en minst lika het brasa igen."

I sin färska rapport ”Ränteavdrag och hushållens lån” argumenterar FI för att sänkta ränteavdrag är ett sätt att bromsa hushållens ökade upplåning. De vill helt enkelt göra det dyrare att låna. De redogör på ett pedagogiskt sätt för baksidorna av en sådan åtgärd. Det handlar om att alla låntagare får en kostnadsökning och att det högst sannolikt, åtminstone om det följer modellens ”allt annat lika”, riskerar att sänka bostadspriserna. I en redan svag konjunktur så riskerar förstås ökade ränteutgifter för hushållen leda till minskande konsumtion, vilket förstås riskerar att sänka den ekonomiska aktiviteten ytterligare, vilket inte är önskvärt. För att minska dessa risker så kan avdragsminskningen från 30 till 20 procent, vilket är huvudalternativet, göras stegvis med en procentenhet i taget om året.

Men de skriver också, hör och häpna, att en lösning på dessa negativa effekter är att statens ökade skatteintäkter kan återföras till hushållen så att effekten på deras kassaflöden minskar. De skriver inte ”bör” men menar nog just det. Det går naturligtvis att ta detta resonemang vidare, nämligen att om staten tar in mer i intäkter än vad de gör av med, samlar i ladorna, så är den största och nästan enda effekten att just dämpa den ekonomiska aktiviteten och inte mycket annat. Och det är något som endast bör göras när inflationen, inte minst på lönesidan, är hög, arbetslösheten mycket låg och konsumtionen driver mot ett växande bytesbalansunderskott. Men det läget har vi inte varit i sedan slutet av 80-talet.

Men i samma rapport så utmanar FI faktiskt en annan av 90-talets dogmer. Nämligen den om att skatteneutralitetsprincipen, som var en av pelarna i ”den stora skattereformen” som genomfördes, med mycket dålig tajming i början på 90-talet. De nationalekonomer som har vidmakthållit denna princip har ivrigt förfäktat att kapitalskatterna måste vara symmetriska, det vill säga skatten på kapitalinkomster och avdragen måste vara lika, och sedan denna skattereform 30 procent. Dessa ekonomer har också hävdat att sänkta ränteavdrag och, som de då principiellt menar måste ske, sänkta kapitalskatter, inte har någon påverkan på statsfinanserna. För eftersom den enes ränteintäkt är den andres ränteutgift så tar kapitalskatten på intäkterna och avdragen för utgifterna ut varandra.

Men så ser inte verkligheten ut där ute. Det är bara att fråga Berit ”55 årig stripteasedansös från Tierp”, från Henrik Dorsins klassiska partiledardebatt från valet 2014.

Om man tar bolåneräntorna, som är hushållens stora ränteutgift, så matchas de inte alls av motsvarande ränteinkomster. Ränteintäkterna på deras sparande i nominella tillgångar är främst bankinlåningen och den har sedan länge varit 0 procent. Bankerna betalar 21,4 procent skatt på sina vinster  i år och 20,6 procent nästa år. De stora pensionsfonderna, som är stora ägare av bankernas säkerställda bostadsobligationer betalar 0 procent i skatt. Vad gäller den växande andelen konsumtionslån, som främst nyttjas av hushåll med lägre inkomster, är matchningen förstås ännu lägre.

Men även hushållens effektiva skatt på kapitalinkomster är inte den nominella 30 procent utan den effektiva skatten ligger mellan 15-20 procent. Olika lösningar som investeringssparkonto och andra lösningar har pressat ner den verkliga skatten. Skatteneutralitetsprincipen finns inte i verkligheten, som Berit ovan väl insett.

FI argumenterar därför helt rimligt att sänkta ränteavdrag leder till ökade skatteinkomster. Och att skatteneutraliteten redan är snedvridande. Som den ser ut i da så driver det hushåll att låna mer för att skifta den erhållna inlåningen till finansiella tillgångar, som har lägre skatt.

Men som sagt vi får inte svar på den stora frågan om varför hushållens lån har ökat så kraftigt de senaste 20 åren och varför den ekonomiska aktiviteten och inflationen inte har tagit fart mera trots den stora likviditetsinjektionen som denna kreditexpansion har gett. Och heller inte på följdfrågorna om denna utveckling är hållbar och vad som händer om kreditexpansionen börjar stanna av.

"Vi får inte svar på den stora frågan om varför hushållens lån har ökat så kraftigt de senaste 20 åren och varför den ekonomiska aktiviteten och inflationen inte har tagit fart mera trots den stora likviditetsinjektionen som denna kreditexpansion har gett. Och heller inte på följdfrågorna om denna utveckling är hållbar och vad som händer om kreditexpansionen börjar stanna av."

Vad händer exempelvis om det föreslagna sänkta ränteavdraget, i kombination med tidigare amorteringskrav, skuldkvot gör att hushållen börjar låna mindre och frivilligt eller under tvång, som kan utlösas av fallande bostadspriser, amorterar sina lån. Det senare innebär att penningmängden börjar krympa. Någon sådan konsekvensanalys finns inte i rapporten.  Men det är en central fråga för den svenska ekonomin.

Lite statistik kan illustrera detta. Hushållens skuldkvot, totala skulder genom disponibel inkomst, har sedan år 2000 stigit från 100 till 200 procent idag. Sedan 2004 har hushållens inkomster stigit från runt 1600 miljarder kronor till drygt 2100 miljarder 2018 samtidigt har hushållens lån stigit under samma period från 1600 miljarder kronor till runt 4000 miljarder kronor.

Stigande bostadspriser är förstås en faktor, de har gått upp med 200 procent sedan 2005 till idag, anges som en förklaring.  Men bostadspriser stiger inte av sig själva. Stigande inkomster driver naturligtvis på om utbudet av bostäder inte följer den ökade köpkraften, men huvudkraften är förstås att kredittillväxten har varit så snabb. I snitt har kredittillväxten legat på runt 8 procent per år och hittills under detta nödens år 2020 ligger den på 5,2 procent. Återigen, kan denna tillväxttakt upprätthållas över tid? Svaret är förstås nej. Förr eller senare måste denna trend brytas. Och, återigen, vad händer då?

En indikation på vad som kan hända fick vi 2008 och 2011, under finanskrisen och den efterföljande eurokrisen, då sjönk kredittillväxten under 5 procent och inflationen gick mot noll och till och med under. Vi bröt det genom att kredittillväxten tog fart igen.

Men vad händer om denna tillväxt bryts under en längre period? Det är en av de största riskerna i svensk ekonomi i dag.  Finansinspektionens senaste stabilitetsrapport, den färska bankbarometern eller Riksbankens finansiella stabilitetsraport, har ingenting att säga om detta. Kanske för att de vet att svaret inte är vackert.

"Men vad händer om denna tillväxt bryts under en längre period? Det är en av de största riskerna i svensk ekonomi i dag.  Finansinspektionens senaste stabilitetsrapport, den färska bankbarometern eller Riksbankens finansiella stabilitetsraport, har ingenting att säga om detta. Kanske för att de vet att svaret inte är vackert."

Platsannonser