Krönika av Gunnar Örn.
Krönika

Politisk feghet bromsar tillämpningen av ekonomipristagarnas teorier i praktiken  

En följd av att ingen äger luften omkring oss, blir att var och en kan använda atmosfären som soptipp, skriver Realtids Gunnar Örn som hoppas att politikerna tar steget bort från gratisutdelning till att auktionera ut utsläppsrätter.

Gunnar Örn
Uppdaterad 2020-10-28
Publicerad 2020-10-28

”Det finns inget som är så praktiskt som en god teori, konstaterade den svenske nationalekonomen och ekonomihistorikern Eli Heckscher i början av förra seklet. Den insikten verkar även ha påverkat den priskommitté som utsett årets mottagare av Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, ofta (felakigt) kallat ”Nobelpriset i ekonom" som i år går till de båda Stanfordprofessorerna Paul Milgrom och Robert Wilson som har forskat kring hur auktioner fungerar.

De har dessutom omsatt sina teorier i praktiken och utformat nya auktioner för varor och tjänster som är svåra att sälja på traditionellt vis, till exempel radiofrekvenser. Upptäckterna har gynnat säljare, köpare och skattebetalare världen över, skriver Vetenskapsakademin i sin prismotivering.

"Äganderätten till luften omkring oss är ett centralt dilemma när vi ska avgöra vem som ska få fylla den antingen med radiovågor för mobiltelefoni eller med koldioxid eller andra luftföroreningar."

Ett handfast experiment i hur väl pristagarnas auktionsteorier fungerar i praktiken får vi redan den 10 november i år då svenska Post- och Telestyrelsen (PTS) ska börja auktionera ut 5G-licenser till fyra godkända budgivare, ett arbete där Paul Milgroms och Robert Wilsons auktionsmodeller varit direkt tillämpade i förberedelserna.

Mycket av den teoribildning som finns på auktionsområdet kommer från den forskning och de teorier som de har kommit med, säger Jonas Wessel chef för PTS resursförvaltning på PTS.
Han har själv träffat Paul Milgrom och PTS har också använt sig av de format som han har skapat Och den 10 november är det dags att göra det igen när 5G-frekvenserna ska fördelas.

– Det är svårt att genomföra auktioner på radiospektrumområdet utan att använda sig av dem, säger Jonas Wessel.

Äganderätten till luften omkring oss är ett centralt dilemma när vi ska avgöra vem som ska få fylla den antingen med radiovågor för mobiltelefoni eller med koldioxid eller andra luftföroreningar.

Hur mycket luft har du tänkt göra av med under den kommande månaden? Har du gjort någon budget? Har du räknat ut hur mycket du andas på ett dygn, på ett ungefär?
”Få se… jag har en lungkapacitet på fyra liter… jag drar kanske tolv andetag i minuten när jag ligger och sover. Men det blir nog fler när jag är uppe och jobbar. Och när jag motionerar andas jag ännu snabbare…  hmm… vad kan det bli? Tja, kanske 60 kubikmeter om dygnet. Hurså?”

Som väl är behöver ingen av oss sitta och traggla med sådana kalkyler hemma vid köksbordet. Den ekonomiska vetenskapen handlar om hur vi bäst ska kunna  hushålla med begränsade resurser. Obegränsade resurser behöver vi däremot inte bekymra oss om.

För dig och mig är luften vi andas en obegränsad resurs, eller en ”fri nyttighet” som det heter på ekonomspråk. Vi behöver inte sätta oss ned och beräkna, budgetera eller ens fundera över hur mycket luft vi gör av med.

"Men för den friska luften omkring oss är det paradoxalt nog ett problem just att ingen ”äger” den."

Och nog är det skönt att det är så. För hur skulle det vara om någon ägde själva luften omkring oss? Skulle vi vara tvungna att betala för att andas? Tänk att behöva gå omkring med någon slags mätare på bröstkorgen och se lufträkningen stiga för varje andetag: ett öre för en lätt inandning, två för ett flås, fem för en hostning, tio för ett illvrål… Bara vid tanken på att slippa sådana kalkyler är det nästan så att man drar en djup gratissuck av lättnad!

Men för den friska luften omkring oss är det paradoxalt nog ett problem just att ingen ”äger” den. Det här kan låta underligt, så problemet kräver en längre förklaring.

Tänk dig för ett ögonblick att du inte sitter i din sköna fåtölj utan vid skrivbordet hos ett stort industriföretag där du är ekonomichef. Framför dig har du en dataskärm och ett antal kalkylblad med företagets räkenskaper. Din uppgift är att hålla produktionen igång till så låga kostnader som möjligt. Det gäller att hålla priserna nere på det företaget köper in. Varje sparad krona är en tjänad krona. Då kan det hända att du resonerar precis likadant som hemma vid köksbordet. Luften är gratis. Luften är obegränsad. Luften är inget vi behöver hushålla med.

Om du sitter i företagets ledning behöver du inte förhandla med några leverantörer av luft som du förhandlar med leverantörer av bränsle och insatsvaror. Du behöver inte oroa dig för priset på luft som du gör med priset på el, kol och olja. Bolaget behöver inte förhandla om nästa års utsläpp på det sätt ni förhandlar med facket om löner eller med banken om lån.

På ekonomiavdelningen kan vi behandla luft som vi behandlar luftfakturor – som något vi inte behöver betala. Exakt hur mycket frisk luft som går åt i produktionen är inget som måste finnas med i nästa års budget eller förra årets bokslut. Vi behöver inte göra några kalkyler över hur mycket sot, svavel och tungmetaller vi släpper ut i atmosfären. Luften är en fri nyttighet. Kostnadsberäkningarna slutar vid skorstenarna.

Men det säger sig självt att ett stort industriföretag kan påverka miljön omkring oss på ett sätt som en vanlig människa aldrig skulle kunna.

När verksamheten påverkar andra än företagets ägare och anställda, leverantörer och kunder, brukar man tala om externa effekter.

På en fungerande marknad kan köpare och säljare komma överens om ett pris som båda kan godta.  Den som tillverkar en vara måste då betala för alla resurser som används i produktionen – råvaror, arbetskraft, kapital och så vidare.

"Inom den ekonomiska vetenskapen kallar man detta för ett marknadsmisslyckande. Själva dilemmat brukar också kallas ”allmänningarnas tragedi”

Men detta gäller bara om alla resurser har en ägare och ett pris. En tillverkare som förbrukar en fri nyttighet, som ren miljö, behöver inte betala för det på samma sätt som hon betalar för att förbruka insatsvaror.

En följd av att ingen äger luften omkring oss, blir att var och en kan använda atmosfären som soptipp. Vi behöver inte betala för det vi släpper ut ur våra skorstenar och avgasrör, trots att vi orsakar stora kostnader för andra i form av andningsbesvär, korrosion och klimatförändringar.

Inom den ekonomiska vetenskapen kallar man detta för ett marknadsmisslyckande. Själva dilemmat brukar också kallas ”allmänningarnas tragedi”. I det gamla bondesamhället tog byborna väl hand om sina egna inhägnade åkerlappar, men det var svårare att vårda allmänningarna. Eftersom ingen ägde dem, var det ingen som kände riktigt samma ansvar för dem. När allt fler bybor såg allmänningen som en fri nyttighet, där man kunde låta sina egna kreatur beta fritt, blev marken överutnyttjad och förstörd.

Problemet är ännu äldre än så. Egentligen uppstod det redan när människorna blev människor. När vi klättrade ned från träden och lärde oss bemästra eld och använda verktyg och vapen, hände det att naturens tidigare oändliga resurser faktiskt började kännas begränsade. När den snillrika människan började uppfinna nya sätt att försörja sig och så sakta gjorde sig till herre över naturen, upptäckte hon att en del av det hon tidigare betraktat som obegränsade resurser plötsligt började bli knappa på grund av hennes egen framfart.

Redan på stenåldern utrotade människan flera djurarter, som moafåglarna på Nya Zeeland och jättelemurerna på Madagaskar. När människan bosatte sig och började livnära sig på jordbruk hände det att hon högg ned skogar för att få bränsle eller försaltade bördig åkerjord med felaktig konstbevattning. Jorderosion hör till de allra äldsta formerna av miljöförstöring.

"I dag finns miljöförstöring inte med som en kostnadspost i ett lands nationalräkenskaper. Inte heller i företagens räkenskaper. Om industrin lyckas öka sin produktion till priset av försurade sjöar, förgiftade skogar och förstörda badvikar kommer det inte att synas vare sig i bokslutet eller i BNP."

I ett modernt industrisamhälle har människan makt att göra ännu mer skada. Hon kan förgifta skogar och sjöar med kvicksilver och tungmetaller, förpesta luften i storstäderna med sot och svavel och förstöra atmosfärens skyddande ozonlager med freoner och andra kemikalier.

I den moderna industriåldern har människan frigjort sådana krafter att hon till och med kan påverka jordens klimat. Glaciärerna Polarisarna smälter i takt med att ökade utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser höjer planetens medeltemperatur.

I dag finns miljöförstöring inte med som en kostnadspost i ett lands nationalräkenskaper. Inte heller i företagens räkenskaper. Om industrin lyckas öka sin produktion till priset av försurade sjöar, förgiftade skogar och förstörda badvikar kommer det inte att synas vare sig i bokslutet eller i BNP.

En spontan slutsats kanske blir att miljöfrågan inte är någon simpel ekonomisk fråga, och att den därför måste tacklas på annat sätt. Men som vi vet handlar ekonomi om att hushålla med begränsade resurser, och om frisk luft börjar bli en begränsad resurs är det en i högsta grad ekonomisk fråga hur vi ska bära oss åt för att hushålla med den.
Nästa steg blir då att fundera ut hur ett samhälle ska bära sig åt för att hushålla med resurser som ingen äger.

Om det inte är praktiskt möjligt att förbjuda en miljöskadlig aktivitet med en gång, får vi försöka hitta ett annat sätt att främja en successiv omställning till ren och miljövänlig teknik.
I de fall där vi är tvungna att tillåta en viss miljöförstörande verksamhet, är det rimligt att vi på något sätt tvingar de ansvariga att betala för de negativa externa effekter de orsakar.

”Kostnadsberäkningarna får inte sluta vid fabriksskorstenarna”, som den svenske ekonomiprofessorn Erik Dahmén slog fast i sin epokgörande bok ”Sätt Pris på miljön” från 1968.
Till exempel kan industrin få betala en avgift för varje ton koldioxid som släpps ut i atmosfären. Medan vi konsumenter får betala en extra avgift för att använda fossila bränslen som bensin och dieselolja.

Här kommer miljöavgifter och utsläppsrätter in i bilden. Tanken med dem är att skapa en sorts ”konstgjord marknad” för ren luft, rent vatten och andra miljövärden.

Om du som företagsledare blir tvungen att betala för de luftföroreningar som företaget släpper ut i atmosfären, på samma sätt som du är tvungen att betala för alla andra produktionskostnader, blir det genast lönsamt att försöka minska utsläppen så mycket som möjligt. Det blir också lönsamt att satsa pengar på att forska fram ny och renare teknik.

Då kommer vi till nästa problem: hur ska vi bära oss åt för att sätta prislappar på miljön? Vad ska det kosta att släppa ut ett ton koldioxid, till exempel?

Ibland går det att uppskatta på ett ungefär vad miljöförstöringen kostar, till exempel genom att se hur mycket villapriserna faller i ett område där en industri börjar förorena omgivningen. Men priserna på mark och fastigheter påverkas också av en rad andra faktorer, så det blir svårt att säga exakt hur mycket miljöförstöringen bidragit till prisförändringarna.

Däremot går det att göra hyggliga beräkningar av hur avgaser och andra luftföroreningar bidrar till att förstöra byggnader och hur mycket de ökar kostnaderna för löpande underhåll.
Det går också att mäta hur mycket det kostar att reparera miljön efter en allvarlig skada, till exempel att återställa en förgiftad sjö i badbart skick eller sanera marken efter resterna av gamla nedgrävda bekämpningsmedel.

Ett annat sätt att få fram godtagbara prislappar på miljön är att undersöka vad företagen själva är beredda att betala för rätten att släppa ut en viss mängd föroreningar.
I flera länder har staten auktionerat ut sådana rättigheter. Dessa så kallade utsläppsrätter är en form av kontrakt som ger innehavaren rätten att släppa ut en begränsad mängd föroreningar i atmosfären, till exempel ett ton koldioxid.

Ett lyckat exempel på hur utsläppsrätter kan minska luftföroreningar är det program som det amerikanska Naturvårdsverket EPA, (Environmental Protection Agency), drev igenom i början av 1990-talet.

Programmet syftade till att minska utsläppen av svaveldioxid, som orsakar surt regn. Myndigheten gav bort en del av utsläppsrätterna gratis medan återstoden auktionerades ut. På så sätt fick man också fram ett ”pris” på den friska luften: rätten att släppa ut ett ton svaveldioxid i atmosfären kunde vägas mot kostnaden för att minska utsläppen med hjälp av rökgasrening och/eller renare kol.

När programmet infördes hävdade kraftbolagen att det skulle bli extremt dyrt för dem. Även myndigheterna uppskattade kostnaden för att minska utsläppen till upp emot 700 dollar per ton. Men när handeln med utsläppsrätter kom igång dröjde det bara några år innan priset föll till 70 dollar – en tiondel av det beräknade. Det visade sig vara långt lönsammare att rena utsläppen än vad både myndigheterna och kraftbolagen hade trott. Utsläppen minskade också kraftigt, liksom det sura regnet.

"Men att det finns brister i en del av dagens system är knappast ett hållbart argument mot ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken överlag."

Ett mindre lyckat exempel är EU:s program för att minska utsläppen av växthusgaser i atmosfären, kallat ETS (Emission Trading Scheme).

Poängen med utsläppsrätterna är att det ska kosta att släppa ut föroreningar och vara lönsamt att minska dem. Inom EU har man emellertid valt att inte auktionera ut rätten att släppa ut koldioxid. I stället har EU-länderna gett sina gamla storförbrukare gratis rättigheter att släppa ut ett visst antal ton koldioxid i atmosfären varje år. Om ett kolkraftverk inom EU däremot vill öka sin produktion blir det tvunget att köpa fler utsläppsrätter på den öppna marknaden. Lyckas kraftbolaget i stället minska sina utsläpp, till exempel med hjälp av bättre rökgasrening, kan det sälja de utsläppsrätter det inte behöver till någon annan.

Det är också möjligt för privatpersoner att köpa utsläppsrätter i flera länder, däribland Sverige. Vill du att ingen ska utnyttja de överblivna utsläppsrätterna, kan du alltså köpa upp dem själv. Eller ge bort dem till någon likasinnad. Har ni dåligt samvete för att ni värmer villan med olja, tankar bilen med bensin och reser utomlands med flyg, kan ni också bidra till att minska växthuseffekten genom att öka ert innehav av CO2-kontrakt. På de stora marknaderna, till exempel den nordiska kraftbörsen Nordpool i Oslo, kan man bara handla med börsposter på 1000 kontrakt åt gången. Men även småsparare har möjligheter att delta.

EU:s system för handel med utsläppsrätter har inte blivit någon omedelbar succé. Ett kraftbolag, som vill överskrida sin tilldelade utsläppskvot, är enligt EU:s system tvunget att köpa så många kontrakt som krävs. Men både de gamla storförbrukarna och de enskilda medlemsländerna lobbade hårt för att få så stora utsläppskvoter som möjligt. Följden blev en kraftig övertilldelning. Det faktum att såpass många länder underskred sina kvoter under det första året som handeln var igång, visade att det fanns ett överskott av outnyttjade utsläppsrätter under resten av perioden. Följden blev att priserna på utsläppsrätter kollapsade under 2007.

När nästa handelsperiod började 2008 steg priserna på CO2-kontrakt återigen. Inom branschen råder emellertid delade meningar om systemets förtjänster. Kolkraftverken i Europa har fått större delen av sina utsläppsrätter gratis. Det är bara om de vill öka produktionen som de behöver köpa fler kontrakt. Samtidigt har utsläppshandeln i sig bidragit till att höja elpriserna och därmed även kraftbolagens intäkter. En del elhandlare och kraftmäklare hävdar att det aldrig tidigare varit så lönsamt att producera el med kolkraft som under 2008. Något som knappast var tanken med utsläppsrätterna.

Men att det finns brister i en del av dagens system är knappast ett hållbart argument mot ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken överlag.

En lösning på problemet skulle till exempel kunna vara att sälja samtliga utsläppsrätter på auktion, och inte ge någon gratistilldelning överhuvudtaget. Då skulle även gamla storförbrukare bli tvungna att betala för varje ton koldioxid de släpper ut. Som systemet fungerar i dag, där gratistilldelningen bestäms utifrån hur stora utsläpp en anläggning har haft tidigare, uppmuntrar det företagen att hålla igång gamla och ”smutsiga” anläggningar i stället för att investera i ny och renare teknik.

De flesta experter inom området ser de inledande motgångarna för ETS-programmet som barnsjukdomar. Systemet finns på plats, och en fungerande marknad med successivt minskade utsläpp lär växa fram i takt med att utsläppstaket sänks och en större andel utsläppsrätter auktioneras bort i stället för att delas ut gratis. Att Sverige och övriga EU-länder inte tagit steget bort från gratistilldelning till att auktionera ut utsläppsrätter beror huvudsakligen på politisk feghet. Politikerna törs helt enkelt inte utmana storförorenare som SSAB, Preemraff och andra makthavare i den tunga basindustrin.

Men förhoppningsvis kan Greta Thunberg och andra klimataktivister få dem att börja med auktioner enligt ekonomipristagarnas rekommendationer, så att vi äntligen lyckas sätta pris på miljön och se till att  ”Kostnadsberäkningarna inte slutar vid fabriksskorstenarna.”
 

Platsannonser