Annons

Annons

Per Lindvall: Offentliga sektorns sparande ogenomtänkt

Våra skatter är i grunden försäkringar och det bästa är om så många som möjligt är med och betalar dessa. Men om den nya regeringen borde sänka eller höja skatterna är egentligen en ickefråga, om man får tro Realtids Per Lindvall.

Per Lindvall

Per Lindvall

Realtids krönikör Per Lindvall är mångårig ekonomijournalist. I botten har han en utbildning i finansiell ekonomi och kreditanalys på Handelshögskolan i Stockholm.

Uppgörelsen mellan C,L, S och MP har fått mycket kritik, från både höger och vänster, förstås, men även från ledande ekonomer för att vara allt för expansiv. Det senare är närmast stolligt om man beaktar vårt ekonomiska utgångsläge med en inflation som trendar nedåt och en avmattande ekonomisk utveckling.

Den poltiska kritiken från vänster att uppgörelsen innebär att den nyliberala dagordning som rått i Sverige sedan vår djupa 90-talskris får fortsätta att styra reformarbetet. Som socialleiberal kan man (jag) ändå känna en viss sympati och förståelse för den kritiken. Många av dessa reformer, från taxiavregleringen till välfärdsföretagandet" har inte blivit som man tänkt sig och de mar med den liberale stortänkaren Karl Poppers ord gett en hel del "unintended concequences".

Man kan också  ha all förtåelse för att de inkomstskikt som betalar värnskatt, statlig inkomstskatt och skatt överhuvudtaget – som Svenskt Näringslivs förre ordförande Leif Östling – undrar "vad fan man får för pengarna". För poltitiker borde i allmänhet gälla att, som den förre amerikanske presidentkandidaten Al Gore myntade, verka för att "giva a tax dollar paid a dollars value". Det låter naturligtvis enklare än vad det är, eftersom människor har så olika preferenser, men det måste ändå alltid vara ambitionen.

Annons

Annons

Men mycket av det som våra surt betalade skatter ska finansiera är i grunden någon form av försäkringar. Sett från det perspektivet tar man också udden av den standardkritik som kommer från de neoklassiska ekonomernas stående tes att all skatt är skadlig. För många av de risker som dessa försäkringar ska täcka är det ur strikt ekonomisk synvinkel bäst om de bärs av en stå stor pool av försäkringstagare som möjligt i ett stort ömsesidigt ägt bolag som vi brukar kalla staten.

Och det är där vi kommer till uppgörelsen mellan C,L S och MP.  Slopandet av värnskatten och det höjda nivån för inskomster där man betalar statlig inkomstskatt kan naturligtvis motiveras av ideologiska skäl, men de ekonomiska skälen är nödvändigtvis inte lika starka. Det så kallade Laffer-kurvsresonemanget, efter ekonomen Arthur Laffer, att arbetsutbudet minskar med ökad skatt, vilket leder till att skatteintäkterna sjunker vid "för" hög skatt, varmed sänkta marginalskatter skulle leda till ökade skatteintäkter, har ifrågasatts skarpt av ledande ekonomer som Nobelpristagarna Paul Krugman, Peter Diamond samt Anne Krueger, som var chef för Barack Obamas ekonomipolitiska råd.

Resonemanget att den slopade värnskatten, som inbringar runt 6 miljarder kronor, skulle vara självfinansierande, som förs av många borgerliga ledarsidor, ska därför tas med en näve salt. Vad som sällan nämns i den svenska debatten om våra "höga" marginalskatter och Lafferkurvan är att den har två sidor. Är beskattningen "för" låg så kan det helt analogt med resomenaget om "för" hög skatt leda till ett lägre arbetsutbud, eftersom människor över tid har visat sig ha starka preferenser för att ta ut ett ökat välstånd i form av mer fritid. Sanningen med den slopade värnskatten ligger nog mittemellan, att arbetsutbudet inte kommer att påverkas nämnvärt och skattintäkterna därmed minskas.

Men det finns också andra makroekonomiska implikationer. De inkomstskikt som betalar värnskatt har redan idag ett mycket högt sparande. Den översta inkomstdecilen sparar redan runt 25-30 procent av sina nettoinkomster. Det är svårt att inte tro att högre nettoinkomster leder till att sparandet går upp ytterligare. Att ett statligt finansiellt sparande växlas över till ett privat finansiellt sparande gör att den ekonomiska stimulansen från ökad konsumtion och reala investeringar som en skattesänkning är tänkt att ge närmar sig noll.

Man kan och bör naturligtvis fråga varför sparkvoten är så hög för högre inkomster. En tes, som kanske återstår att bevisa, är att man buffertsparar för att det offentliga försäkringssystemet, sjuk- och arbetslöshetsersättningarna är så låga relativt de inkomster man har. Så ett alternativ till slopad värnskatt skulle vara att återställa inkomstbortfallsprincipen i sjuk- och a-kassan. Det är förövrigt en klassisk liberal och folkpartistisk hållning.

Dessutom skulle man också kunna skapa ett socialförsäkringsskydd värt namnet för den växande gruppen självverksamma, som betalar sina skatter och arbetsgvareavgifter på den lön de tar ut men som i praktiken ändå står utanför dessa system. (För vad fan får JAG för pengarna?)

Att höja, eller egentligen återställa nivån i socialförsäkringssystemen borde egentligen vara en grundbult i ett så kallat "flexicurity" system, där man vill vältra över risk på arbetstagarna från arbetsgivarna, liksom även uppmuntra de förra att ta större risker, våga byta arbetsgivare och till och med starta eget.     

Ett riktig strukturreform vore att införa ett bra och flexibelt trygghetssystem. Om det omfattar så många som möjligt skulle det sannolikt också göra att den svagaste länken i många utvecklade ekonomier, den mycket svaga löneutvecklingen, skulle stärkas. Det är huvudorsak till att inflationstrycket är så lågt och därmed sannolikt också produktivitetsökningen så svag.

I det sammanhanget kan vi också ta upp den kritik som nationalekonomer som framför allt Lars Calmfors men även Finanspoltitiska rådets ordförande  Hary Flam har framfört om att den nämnda överenskommelsen är underfinansierad. "So what", skulle man kunna säga på ren svenska. Den offentliga sektorn har redan ett mycket högt finansiellt sparande, som man på goda grunder kan ifrågasätta om det ger någon ekonomisk nytta överhuvudtaget. Att staten tar in mer skatt än den gör av med har sin nytta i att kyla ner en överhettad ekonomi, där inflationen är i stigande. Att tro att staten, likt ett hushåll, kan konservera resurser genom att bygga upp fordringar på sina egna medborgare, som de ska kunna använda i kärvare tider är inte helt genomtänkt.

Inflationstrycket i den svenska ekonomin är mycket lågt och sjunkande. Det mesta talar för att Riksbanken kommer att missa sitt inflationsmål de kommande åren. Rensar vi för energiprisförändringar ligger inflationen klart under 2 procent och inget talar för att inflationstrycket kommer att öka med en avsvalnande ekonomi. Så  riskerna med att den eventuellt långvariga regeringen sänker skatterna mer än den höjer dem är i praktiken obefintliga. Att de borde ha gjort lite andra prioriteringar är en annan sak, som vi får försöka korrigera i nästa val.

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna