post-fossil utveckling
Foto: Marcus Spiske via Unsplash
Analys

Peak oil: Västvärlden saknar politik för den post-fossila utvecklingen

Oljeproduktionstoppen, på engelska peak oil, kan redan vara här men västvärlden saknar en politik för att hantera den “postfossila” utvecklingen, skriver Realtids Claes Folkmar. 

Claes Folkmar
Uppdaterad 2020-10-02
Publicerad 2020-10-01

Fossila bränslen går mot en mycket plågsam död. Det kommer få betydande och sannolikt våldsamma geopolitiska effekter. Att oljebolaget Preem fattat beslut om att dra tillbaka sin ansökan om bygga ut raffinaderikapaciteten i Lysekil har fått stora delar av miljö- och klimatrörelsen, däribland det gröna regeringspartiet, att jubla och slå sig själva för bröstet. Om något är det en Pyrrusseger som obetydligt påverkar de globala utsläppen. Beslutet bottnar dessutom knappast i att klimataktivister ylat om miljöfarorna med utbyggnaden. Nej, vad det snarare handlar om är en smygande, och för oljebolagen och de oljeberoende nationerna en obehaglig sådan, insikt att det så kallade peak oil, produktionstoppen, redan kan vara här. 

Coronaviruspandemins förödande slag mot den globala oljekonsumtionen och priskriget mellan oljekartellen OPEC och Ryssland i våras har i grunden skakat om företagsledningarna i oljeindustrin och regeringschefer i de oljeproducerande nationerna. Det som hände kan ses som en försmak av hur ett radikalt “peak-oil”-scenario kan se ut. 

Extremt stora marknadsvärden står ju på spel i politisk mycket känsliga och instabila regioner. Enorma oljefyndigheter i marken (oil-in-place) kanske aldrig kommer att utvinnas vilket utan tvekan riskerar att leda till radikala och revolutionära förändringar i framför allt mellanöstern och kanske även i “semidemokratin” Ryssland. 

Oljeindustrin har invaggats i en slags falsk trygghet de senaste åren; den globala oljekonsumtionen har varit förhållandevis stabil och ökat en aning i fler år till omkring 100 miljoner fat (159 liter) per dag 2019. 

Insikten att oljan blir mindre nödvändig för stora delar av världen, framför allt i Europa och Nordamerika, är visserligen inte ny, men utvecklingen i våras kan användas som simuleringsmodell för vad som håller på att hända när marknadskrafterna, snarare än politiken, tvingar fram allt mer elektrifiering av människors behov. 

Insikten att oljan blir mindre nödvändig för stora delar av världen, framför allt i Europa och Nordamerika, är visserligen inte ny, men utvecklingen i våras kan användas som simuleringsmodell för vad som håller på att hända när marknadskrafterna, snarare än politiken, tvingar fram allt mer elektrifiering av människors behov. 

Det är ingen slump att brittiska BP, ett av världens största oljekoncerner, helt nyligen argumenterade för att 2019 sannolikt var en peak i oljekonsumtionen. Andra oljeexperter och bolag pekar ut 2020-talet som peak, men oavsett när eller om det redan inträffat är oljeindustrins företrädare överens om att det sker inom en snar framtid. Oenigheten handlar främst om i vilken takt oljeefterfrågan kommer falla. I ett radikalt scenario halveras konsumtionen på 10-15 år (min egen konsumtion kommer sannolikt minska med 100 procent i samband med ett “automatiskt”  bilbyte i början av 2021). 

Just vägtransportsektorn är den överlägset största koldioxidboven när det kommer till förbrukningen av fossila drivmedel. Knappt hälften av de 100 miljoner faten råolja som världen kräver dagligen slukar lastbilar och personbilar. Nybilsförsäljningen blir allt mer elektrifierad och i lastbilssektorn pågår motorutvecklingen mot eldrift med full kraft. Påverkan på oljeindustrin lär bli brutalare för varje år som går. Samtliga ledande och världsomspännande oljeföretag har lagt om sina strategier för att komma bort från beroendet av fossila bränslen och radikalt förändrat sina prospekteringsplaner. Det råder samsyn i industrin att omställningen till annan förnybar energi är tvingande och betydande omstruktureringar av verksamheterna har startats i kombination med gigantiska nedskrivningar av fossila tillgångar som sannolikt aldrig kommer se dagens ljus. 

Hotet från krympande efterfrågan lär gradvis skjuta sönder den marknadsstrategi som reglerat oljemarknaden i närmare 100 år; prisstabilisering genom produktionsöverenskommelser. När efterfrågan fallit av cykliska skäl har producentnationerna ledda av OPEC skruvat igen oljekranarna för att uppnå ett “rättvist” pris. Strategin fungerar inte om efterfrågan successivt sjunker av “klimatrelaterade” samband. Producentländerna lär snarare försöka göra sig av med så mycket som möjligt av den utvinningsbara olja som finns. Det lär skapa en betydligt högre volatilitet i oljemarknaderna. 

Hotet från krympande efterfrågan lär gradvis skjuta sönder den marknadsstrategi som reglerat oljemarknaden i närmare 100 år; prisstabilisering genom produktionsöverenskommelser.

Det tidigare mäktiga OPEC har försvagats markant de sista 10-15 åren, delvis som en följd av den amerikanska skifferoljeindustrins snabb framväxt. Prisstabiliseringspolitiken har försämrats från OPECs sida vilket inte minst märks i att 3 av de fem största oljepriskollapserna sedan andra världskriget inträffat under de senaste 15 åren. Kartellen hade en nära döden upplevelse under våren 2020 när priserna gick mot noll, och lär inte överleva systematisk fallande efterfrågan av klimatskäl. 

Om, eller kanske snarare när, producentländerna inser på djupet att deras oljetillgångar kan bli outvinningsbara och värdelösa finns stor risk för priskrig där oljenationer med lägst produktionskostnad blir ännu mer dominerande, men samtidigt desperata. Oljefyndigheterna är den enda källan till ekonomisk utveckling och välstånd i vissa delar av världen. 

Trycket på regimerna i de auktoritära gulfstaterna, det wahhabitiska kungadömet Saudiarabien, den shiitiska republiken Iran och krigsskadade Irak kommer att växa i takt med att oljeefterfrågan viker ner. Här finns betydande risker för eldfängda geopolitiska spänningar, politiskt våld och statsskick som faller samman i en tilltagande våg av våld som kommer påverka resten av världen. Den radikala islamismens näring är brist på resurser och växande fattigdom vilket lär stärka de extremistiska och radikala rörelserna när oljeflödet sinar. 

Det lär leda till nya mycket stora flyktingströmmar ut från den volatila regionen och ökad terrorism i Europa och den rika delen av världen. Detta är baksidan när världen nu kraftsamlar för att bli av med fossila bränslen. Hur oljeregionernas djupt komplexa problematik skall lösas och lindras när oljan successivt fasas ut står inte på de alltmer klimatorienterade politiska etablissemangets agenda. Det borde det göra. 

Platsannonser