Annons

Annons

"Onoterad miljö märkligt obevakad"

Incitamentsprogram är en mycket vanlig metod i näringslivet. Det är inga problem när det gäller noterade bolag, men när det gäller ett onoterat bolag uppstår omedelbart problem. Det skriver Realtids Claes Folkmar.

 

 

Claes Folkmar
Claes Folkmar

Claes Folkmar

Realtids reporter och krönikör Claes Folkmar är journalist med mångårig erfarenhet som expert inom skatte-, fond- och bolagsbevakningsfrågor. Mejla gärna dina synpunkter på hans krönika till claes.folkmar@realtidmedia.se.

Så här i deklarations- och skattereformsdebattider kan det vara läge att lyfta upp och peka på problematiken kring ojämlikheter i beskattningen av värdepappersrelaterade tjänsteinkomster mellan de som arbetar i en börsnoterad miljö och de som arbetar i den onoterade miljön.

Incitamentsprogram riktade till ledande befattningshavare och delar av personalen är en mycket vanlig metod i näringslivet för att motivera, rekrytera eller behålla nyckelpersoner. De som deltar skall beskattas i inkomstslaget 'tjänst' för eventuella skillnader mellan marknadsvärdet och det pris som betalas via incitamentsprogrammet eftersom det är kopplat till en anställning. Beskattningen av den eventuella "förmån” som uppstår sker, enligt inkomsskattelagen, när värdepappret köps av den anställde.

Det låter kanske som en rättvis och enkel regel som är lätt att förstå. Så är inte fallet. Om företaget är marknadsnoterat finns inget problem att fastställa marknadsvärdet på aktien eftersom prissättningen är daglig. Innebär incitamentsprogrammet utgivande av teckningsoptioner är dessa “lätta” att värdera via Black & Scholes prissättningsmodell för optioner eftersom det finns både ett marknadsvärde och historisk volatilitetsdata (mäter hur värdet på en finansiell tillgång varierar över tiden) att tillgå, som är grundläggande parametrar vid optionsvärdering.

Annons

Annons

Gäller incitamentsprogrammet i stället ett onoterat bolag uppstår omedelbart problem, eller möjligheter om man så vill för den mindre “laglydige”, med prissättningen i personalprogrammet. Är det ett optionsprogram som erbjuds ledande befattningshavare och de anställda även i det onoterade bolaget så uppstår det första problemet/möjligheten vid fastställandet av marknadsvärdet på den underliggande tillgången, det vill säga bolaget. Det är i princip möjligt för utgivaren av incitamentsprogrammet, det vill säga ägaren, att "föreslå” vilket marknadsvärde som helst.

Detta bottnar i att den företagsvärdering som skall ligga till grund för optionsvärderingen nästan helt ligger i händerna på företagsledningens uppfattning om den framtida kassaflödesutvecklingen och vilket avkastningskrav som skall användas när värdet beräknas. Skatteverket, som är motpart, har bevisbördan för att påvisa eventuella brister och felaktigheter.

Steg två vid prissättningen av optionsprogrammet blir att fastställa volatiliteten. Storleken på volatiliteten är avgörande för prissättningen; en låg volatilitet ger ett lågt värde på optionsprogrammet. Även här finns det stort utrymme för utgivaren av incitamentsprogrammet att själva fastställa volatiliteten, och därmed påverka priset ytterligare “åt rätt håll” för deltagarna i programmet. Skatteverket kan inte på grund av brister i lagstiftningen komma åt detta.

Denna problematik som beskrivits ovan gör att det finns stora möjligheter i den onoterade miljön att “inkomstomvandla” från höginkomstskatteslaget 'tjänst' till det lägre beskattade inkomstslaget 'kapital' (när optionerna förfaller eller löses in), eller om deltagarna i incitamentsprogrammet så vill –  ingen skatt överhuvudtaget på denna delen av sina tjänsteinkomster genom att placera optionerna (eller andra värdepapper) i en kapitalförsäkring.

De möjligheter som idag finns för att omvandla inkomster för att minska skattebelastningen snedvrider konkurrensförhållandena om attraktiv personal, vilket naturligtvis inte är bra. Det är naturligtvis inte heller bra för “skattemoralen” och förtroendet för systemet.

Den nuvarande debatten kring en skattereform i Sverige handlar mycket om att få ned skattetrycket, till exempel genom avskaffandet av den så kallade värnskatten, men samtidigt är det märkligt att lagstiftaren inte fokuserar mer på det “skatteparadis” som den onoterade miljön utgör. Kanske det beror på kapitalstarka krafter som inte vill se en förändring, eller att lagstiftaren inte förstår problemet. Båda är lika illa.






 

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna