Krönika

Från obskyr teori till globalt realtidstest

Den makroekonomiska teoribildningen Modern Monetary Theory som säger att en stats intäkter, skatter, inte är begränsningen för hur mycket staten kan spendera utan inflationen, testas nu med full kraft med de mycket stora coronastimulanserna. Det skriver Realtids Per Lindvall.

Per Lindvall
Uppdaterad 2020-04-02
Publicerad 2020-04-02

I takt med att allt fler länder tvingas till mycket stora stimulanspaket som kullkastar allt vad tidigare strama mål för statsbudgeterna heter så har det också torgförts oroande tankar om att detta kommer att leda till både hyperinflation och/eller mycket stora framtida skattehöjningar för att betala för ”kalaset”. Och visst har coronaviruset fört ut många ekonomier på oroliga vatten där de gamla sjökorten inte gäller. Men håller Modern Monetary Theory vad den lovar så är spenderandet inte så farligt och framför allt så är motsatsen, att göra för lite direkt skadligt.

Den som följt den internationella makroekonomiska debatten, fram för allt den amerikanska, har inte kunnat undvika att ramla över begreppet Modern Monetary Theory och dess två stora härförare professorerna Stephanine Kelton och L Randall Wrey. Den förra är mest känd för att ha varit chefsekonom för demokraterna i senatens budgetkommitté och framför allt att hon var ekonomiskpoltitisk rådgivare åt Bernie Sanders under valkampanjen 2016.

I korta drag går MMT ut på att skatteintäkterna inte utgör någon begränsning på hur mycket en stat kan spendera utan att det är inflationen som är begränsande. Staten kan spendera först och beskatta sedan, istället för den nuvarande dogmen om att man staten måste ta in skatten först och spendera sedan. Stigande inflation betyder på att resurserna i ekonomin används full ut. I MMT världen ska man då höja skatterna för att kyla av ekonomin och reglera inflationen.

I USA har debatten runt MMT varit mycket livlig. I Europa mindre så, om man undantar Financial Times förstås, och i Sverige i stort sett obefintlig. Kollar man i tidningsdatabasen Retreiver så var en radskrivande hemmansägare vid namn Lindvall (undertecknad) den som först försökt göra en svensk koppling av fenomenet.

Att MMT-teserna inte slagit rot här eller i Kontinentaleuropa kan förklaras av att de idiotförklarar den rådande ortodoxin runt finanspolitiken, med vårt överskottsmål och tyskarnas konstitutionella krav på överskott över tid, ”Schwarze Null”.  Dessutom gör hela konstruktionen av euron, där varje land i praktiken har infört en ”främmande” valuta att MMT inte kan tillämpas. Sverige skulle dock kunna göra det eftersom vi har en egen flytande valuta och en egen centralbank.

MMT vänder dock upp och ner på hela föreställningen om att en stat finansieras av skatter, där det offentliga är den ”tärande” sektorn som suger resurser ur den ”närande”, det privata sektorn.

MMTs bild av ekonomin mera pragmatisk vad gäller på hur olika ekonomiska aktiviteter ska värderas och organiseras. Det centrala är att det är staten som sitter på pumpen för produktionen och koordinationen den kollektiva nyttighet som heter betalningsmedel.  På den svenska spelplanen har pumpen av betalningsmedel, bankernas skapande av krediter och betalningsmedel, inlåning, drivits av stigande priser på framför allt bostäder. Det är också svårt att hävda att det produktiva värdet av dessa värdestegringar är särskilt stort. I grunden handlar det om vem som med störst förtroende, i vått och torrt, kan backa upp de skuldsedlar som vi använder som betalningsmedel.

Men hela vårt finansiella ramverk bygger på tanken att det offentligt finansierade verksamheten måste anpassas efter vad den privata sektorn kan leverera i form av skatter, och att skatter i sig utgör ett grus i det ekonomiska maskineriet. Detta ramverk stipulerar att ingen del av den offentliga sektorn får spendera mer än sina intäkter, med balanskravet för kommuner och regioner, och ett överskottsmål för den offentliga sektorn som helhet.

Men MMT är inte bara en teori. Den har också visat sig praktiskt tillämpbar för att navigera under det senaste decenniet som präglats av låg inflation, låga räntor och massiva penningpolitiska stödåtgärder, inte minst de så kallade kvantitativa lättnaderna. Medan neoklassiska ekonomer har ylat om kommande hyperinflation har MMT haft ett högt förklaringsvärde för det verkliga utfallet. Flera bankekonomer och hedgefondförvaltare har också öppet inspirerats av MMT för sina prognos- och placeringsframgångar, som Goldman Sachs Jan Hatzius, Nomuras Richard Koo, Pimcos förre chefsekonom Paul McCulley , Bridgewaters Ray Dalio, Oaktrees Howard Marks liksom den brittiska ekonomen Adair Turner.

Det riktiga testet på teorin kan omsättas i framgångsrik praktik kommer dock nu. Att staten pumpar ut betalningsmedel kan förstås leda till snabbt stigande inflation om utbudet samtidigt har begränsats, genom att företag har slagits ut permanent, eller om efterfrågan kanaliseras till sådant som kan efterfrågas och konsumeras i dessa sociala distanseringstider.  Men samtidigt är alternativet, att cirkulationen av betalningsmedel går ner helt ett tvärsäkert recept på depression.

 

Platsannonser