Finanspolitik

Det heliga ramverket största risken för ekonomin

Realtids krönikör Per Lindvall ber en bön för att politikerna gör upp med det heliga statsfinansiella ramverket.

Per Lindvall
Uppdaterad 2020-01-20
Publicerad 2020-01-20

Den svenska normbaserade penning- och finanspolitiken har satt ”tvångströja” på våra politiker. Men trots att det börjar bli allt mer uppenbart att denna tröja skapar mer skada än nytta vill de flesta ledande svenska ekonomer behålla den. Men börjar det inte bli dags att byta kläder med varandra?

Tankesmedjan Fores hade under tisdagen ett seminarium med titeln ”Framtidens ramverk för finanspolitiken – hur ska det se ut?” Några djärvare ifrågasättanden av detta ramverk fanns inte utan det ska förbli vad det är. För alla talare, med den gamle ekonomiprofessorn Lars Jonung, som andlig ledare, avlade trosbekännelsen – ”Vi tror på det finansiella ramverket, med sin top-down budgetprocess, sitt utgiftstak, det kommunala balanskravet, sitt överskottsmål. Vi tror också på det finanspolitiska rådet, tillkommande att döma om efterlevnaden varit god eller inte. Ty detta är våra insikter från 90-talskrisen. Detta ramverk har tjänat oss väl. Amen.” 

Ett tydligt exempel på klassisk svensk konsensuskultur, således. Styrkan i ramverket, ”som är ett av de mest framgångsrika i världen” är också enligt Lars Jonung att det är helt svenskt och bottnar i svensk kultur och inte påtvingat av IMF eller någon annan extern institution. Att Lars Jonung är en av arkitekterna till ramverket lyser igenom med en viss övertydlighet (ett tips till Lars Jonung är att förslå det svenska statsfinansiella ramverket till Unescos lista över immateriella kulturarv, vid sidan av mongolisk strupsång och andra kulturella uttryck.) 

En fråga från publiken, från ekonomen Klas Eklund – ”om inte skuldekvationen, relationen mellan realräntan och real tillväxt ser helt annorlunda ut idag mot för 30 år sedan?” viftades helt bort av herr Jonung. ”Tro inte på de oansvariga sirenerna Summers och Blanchard. Räntan kommer inte att vara låg för evigt.” 

Harvardprofessorn Larry Summers och IMF:s förre chefsekonom Olivier Blanchard har ju argumenterat för att de fallande realräntorna skapar helt andra förutsättningar för och även nödvändiggör en mer offensiv finanspolitik för att bryta det som Larry Summers benämnt ”secular stagnation”.

Men i stället för att låta staten absorbera det överskottssparande, vilket är en gren där Sverige med vårt stora bytesbalansöverskott sedan 90-talskrisen hör till världsledarna inom, som pressar ner realräntorna, så vill Lars Jonung utnyttja de låga räntorna till att pressa ner statsskulden ytterligare från dagens mål på 35 procent av BNP till 25 procent. Här pratar vi sparkultur.

Men även en halvamatör kan se stora brister i det svenska finansiella ramverket, såväl vad gäller dess historiska som framför allt dess nuvarande nytta. De då snabbt ökande svenska budgetunderskotten under 90-talskrisen kan framför allt förklaras av de extremt höga realräntorna under första halvan av 90 talet. Och delvis är detta ett självmål. För trots att inflationen föll mot noll så höll Riksbanken kvar styrräntorna på mycket hög nivå. De riskfria realräntorna låg på upp emot 8 procent, vilket naturligtvis straffade den stora låntagaren staten hårt. För att ta igen sina stora förluster så låg bankernas marginaler på mycket hög nivå, vilket gjorde realräntorna för hushåll och företag extremt höga. Följden blev en utdragen kreditkontraktion och med det en djup kris som fick arbetslösheten att skena och skatteintäkterna att dyka.

Den dåvarande budgetsaneringen var kanske nödvändig – men det var inte den som tog oss ut krisen. Det var den flytande växelkursen och stora deprecieringen av kronan som gav en fantastisk skjuts till svensk exportindustri, som gjorde att vi kunde hämta igen förlorad mark. 

För att inte upprepa vad man såg som orsakerna till 90-talskrisen så ansågs det nödvändigt att sätta flera lager av ”tvångströjor” på politikerna. Vi fick en självständig Riksbanken med ansvar för penningpolitiken, där ett inflationsmål på 2 procent infördes efter kanadensisk förebild. Detta är ju i sig en tvångströja på finanspolitiken, då den primära effekten av allt för frisläppta statsfinanser är stigande inflation. Dessutom har vi som ekonomen Hans Tson Söderström påpekat en annan viktig restriktion och stötdämpare för finanspolitiska felsteg, en flytande växelkurs.

 Men det räckte inte med det. Finanspolitiken behövde disciplineras ytterligare, med stramare budgetprocess, utgiftstak, balanskrav i kommuner, överskottsmål, finanspolitiskt råd. 

Det är inget fel med en strukturerad budgetprocess och ”ordning i statsfinanserna i sig”. Men den primära effekten av ett överskottsmål, att ta in mer i skatt än vad man gör av med, är inte ett sparande i meningen att konservera resurser för framtiden utan att dra in köpkraft och därmed sänka den ekonomiska aktiviteten. I klartext är detta ett instrument för att ytterligare tygla inflationen. Idag en inflation som är så låg att Riksbanken inte ser ut att kunna nå sitt mål. Med vice riksbankschefen Per Janssons ord så finns det ”inget som idag pekar på att inflationen kommer att ta fart”.

De åtstramande statsfinanserna har också fått till effekt att kreditbildningen och därmed penningskapandet måste ske i privat sektor. Sett ur det perspektivet så har den strama finanspolitiken lett till den skenande skuldsättningen inom privat sektor, inte minst bolån. Det vill säga det som pekas ut som uppbyggnaden av den största riskfaktorn i svensk ekonomi. Men eftersom dessa lån och de med nödvändighet matchande fordringarna, framför allt inlåning i banksystemet, definitionsmässigt skapas hos aktörer med låg konsumtionsbenägenhet, de med god kreditvärdighet, så har penningskapandet haft dålig utväxling på prisutvecklingen på varor och tjänster, låg inflation. Men utväxlingen har varit desto mer kraftfull vad gäller finansiella tillgångar. Denna kreditbildning blir till sin natur också väldigt procyklisk. 

De flesta finanskriser, även den svenska 90-talskrisen, har sin grund i överbelåning inom den privata sektorn. De utlöses ofta av att det sprids en insikt om att det byggts upp lånefinansierade bubblor i vissa delar av ekonomin. När bubblor spricker så blir en hel del lån värdelösa, vilket dödar pengar då även fordringarna måste skrivas bort. Samtidigt sprids en insikt och impuls om att alla aktörer måste spara. Lån amorteras i hög takt, vilket dödar pengar, vilket får tillgångspriser att falla ytterligare, vilket tvingar fram ytterligare sparande. Man kan få en destruktiv så kallad ”debt-deflation” spiral.

Det är den allvarligaste risken för svensk ekonomi idag. Vill man få ner den privata skuldsättningen utan att utlösa en ekonomis kris så måste staten kliva fram och absorbera det sparande som då sker. Och då är staten den enda och även bäst lämpade aktören. Men då står det ”statsfinansiella ramverket” där i vägen likt en administrativ variant av Lars Vilks berömda verk ”nimis” (”för mycket”, reds anm).

Så kanske är det dags att sätta ”tvångströja” på en stor del av den svenska ekonomkåren.  

Platsannonser