Krönika

Dags för en rejäl omprövning – eller 'lägg ned skiten'

Vårt finansiella system har blivit tjuvkopplat, då det inte längre allokerar resurser dit det gör någon nytta utan bara driver finansiella arbitrageaffärer, där befintliga kassaflöden ska belånas allt hårdare för att krama ut det sista av möjlig ”yieldspread". Det skriver Realtids Per Lindvall.

Per Lindvall
Publicerad 2021-01-27

Jag minns en gång när jag råkade köra moppe in i ett förstamajtåg i Ludvika i slutet av 70-talet. Det var inget sällskap som jag sökte. Jag var radikal muffare på den tiden. Men jag minns en av skyltarna. Det var en punkare som bar texten ”Ned med hela skiten”. Kunde inte låta bli att le åt eländet.

Det är lite av denna frustration jag känner när jag läser SEB:s prognoschef Håkan Friséns senaste ”veckans tanke” som är en genomgång av möjligheterna till ”penningpolitiska ramverksförändringar”. Som jag läser det kokar denna lilla essä ned det till att möjligheterna för Riksbanken, eller för den delen finanspolitiken, att göra någon förändring i stort sett är obefintlig. Det är bara att vrida lite på de befintliga och redan utnötta reglagen.

Det värsta är att jag i princip håller med Frisén, åtminstone vad gäller penningpolitiken. Den har i praktiken nått vägs ände. Riksbankens räntevapen har inte mycket till egg kvar numera. Och att höja inflationsmålet till 3 procent, som vice Riksbankschef Per Jansson har funderat över löser inget, om inte Riksbanken har en trovärdig väg att nå dit. Vilket de inte har.

Att ge upp inflationsmålet och låta den bli vad den blir på grund av de överväldigande ”internationella disinflationskrafterna”, anser jag, liksom såväl Frisén och Jansson, vore riktigt dumt. Det skulle vara att bjuda in till ett högst sannolikt rejält ekonomiskt motlut, där stigande realräntor skulle förvandla Sveriges höga privata skuldsättning till en verklig börda. Ett redan högt finansiellt sparande, vilket innebär neddragna utgifter och därmed lägre ekonomisk aktivitet, skulle bereda väg för öppnandet av ett potentiellt deflationistiskt slukhål om den svenska ekonomins akilleshäl, de uppdrivna bostadspriserna börjar vobbla.

Att återgå till minusränta är att hemfalla åt att jucka på det reglage som redan visat sig ha mycket liten påverkan på den ekonomiska aktiviteten. Bankerna kommer in i det sista att hålla emot att hushållen får negativ ränta på sitt sparande. Det skulle antingen driva iväg den viktiga inlåningsfinansieringen till de så kallade ”uppstickarnas” konton eller än värre leda till att många hellre amorterar av sina bostadsslån, vilket krymper penningmängden och vi riskerar att debt-deflationspiralen tar vägen via bakdörren. De institutioner som skulle drabbas skulle bara pressas längre ut på den finansiella riskplankan.

Det kanske är dags för en rejäl omprövning. Och det som behöver lyftas fram i ljuset är de krafter som leder till att räntorna är så historiskt låga, i Sverige såväl som internationellt, men att investeringarna trots detta inte vill ta fart. Och där ekonomierna behöver sondmatas med ständiga likviditetsinjektioner, från bankernas kreditskapande eller centralbankernas nuvarande stödåtgärder, för att inte tappa styrfart. Det vill säga det som den amerikanska ekonomen Larry Summers har benämn ”secular stagnation”.

Min egen lilla hemsnickrade tes är att Friedman hade både rätt, i teorin, men riktigt fel i praktiken.

Det stora problemet som detta indikerar i min lilla bok är att penningcirkulationen inte fungerar. De fordringar som ständigt byggs på, med motsvarande skuldökningar, på balansräkningens andra sida, är egentligen en hoardingproblematik. Det vill säga att många aktörer samlar alldeles för mycket i ladorna, vilket gör att cirkulationen går ner. En ökande mängd pengar, fordringar och skulder, pressar priset på pengar.

Kort och gott har vårt finansiella system blivit tjuvkopplat, då det inte längre allokerar resurser dit det gör någon nytta utan bara driver finansiella arbitrageaffärer, där befintliga kassaflöden ska belånas allt hårdare för att krama ut det sista av möjlig ”yieldspread”. Yran på vår svenska fastighetsmarknad är ett praradexempel.

Jag har under helgerna roat mig att läsa Chicago School of Economics minnesbok över att det gått 50 år sedan Milton Friedmans klassiska krönika i New York Times, där han hävdade att ett företags enda socialt hållbara uppgift är att tjäna så mycket pengar som möjligt åt sina aktieägare. Många av författarna i denna bok hävdar förstås att Milton Friedmans ord är det som fortfarande gäller medan andra, som en av mina favoritkrönikörer, Financial Times Martin Wolf, är långt mera kritisk.

Min egen lilla hemsnickrade tes är att Friedman hade både rätt, i teorin, men riktigt fel i praktiken. Milton Friedman har ju haft riktigt fel i praktiken vad gäller sambandet mellan penningmängden och inflationen. De senaste decennierna har ju penningmängden i exempelvis Sverige stigit med si så där 5-8 procent årligen medan inflationen har hållit sig mellan 0 och ibland, tillfälligt, snuddat vid Riksbankens mål på 2 procent. Enligt Friedmans moneristiska idéer var sambandet stenhårt.

Milton Friedmans tes om att företagens enda uppgift är att maximera vinsten håller i en ekonomi med perfekt konkurrens. I en sådan värld tvingas företagen att ständigt vara på tårna för att investera och försvara sin marknadsposition. Det vill säga pengarna sätts i arbete i den reala ekonomin. Det driver då också inflationen. Men i den verkliga världen råder inte perfekt konkurrens, utan tvärtom. I stort sett alla företag strävar efter att få så lite konkurrens som möjligt. Och många har lyckats, med ytterligare paradexempel i form av de så kallade nätverkseffektföretagen, Facebook, Google och återigen efter något decenniums frånvaro kanske Microsoft och Amazon. Dessa företag tjänar mycket mera pengar än de behöver investera och deras marknadsdominans gör att antalet utmanare är beränsat till en och annan vilsen Don Quijote.

Men det gäller även andra företag och branscher, såsom våra svenska klassiska alfahannar typ Alfa Laval, Assa Abloy, och Atlas Copco. Dessa uppvisar en rejäl överlönsamhet och relativt små investeringsbehov. De möter heller inte så många verkliga utmanare. De har ganska tydlig dominans på sina marknader. Men det går igen överallt. Försök hitta en bransch som något riskkapitalbolag inte har försökt sig på att konsolidera? Jag kan bara komma på möjligen frilansjournalistiken, men där finns inte mycket att hämta.

För alla företag som följer Milton Friedmans tes har målet att maximera vinsten, eller som det numera heter, EBITDA. Det vill säga de ska maximera sitt positiva kassaflöde. Det låter väl, men vad händer om alla lyckas?  Vad innebär egentligen ett positivt kassaflöde? Jo, det innebär att de bygger upp fordringar. Kan alla aktörer i en ekonomi vara fordringsägare?  Nej. Varje fordran måste i min nötta bok matchas av motsvarande skulder. Det vill säga det finns ett motsvarande negativt kassaflöde i ekonomin.

Den polske nationalekonomen Michal Kalecki kokade på 30-talet ned detta i sin klassiska ”profit-equation” till att den enda aktör som långsiktigt kan stå för detta negativa kassaflöde är staten.    

Det är möjligt och sannolikt att både Friedman och Kalecki, som så många andra nationalekonomer, glömde att vårt finansiella system har varit duktiga på att få fram andra belåningsbara tillgångar i den privata sektorn som kan vara skuldgeneratorn, som våra svenska bostäder. Men i längden är det naturligtvis inte hållbart.

Det hör nu naturligtvis till en bankmans uppgift att sitta still i båten och inte rucka allt för mycket på rodret. Och i synnerhet inte dra ur proppen, om man jobbar på ”Enskilda Banken.”

 

Platsannonser