Krönika

Dags att prata ”woodcoin”

Gamestop, Powercell, Tesla, Bitcoin. Exemplen på hur finansiella värden har nått extremt luftiga till syrefattiga nivåer är många. Men mitt i allt detta tronar även värderingen av den svenska skogen. SCA:s och Sveaskogs bokslut för 2020 är två paradexempel. Det skriver Realtids Per Lindvall.

Per Lindvall
Publicerad 2021-02-01

Jag har roat mig med att läsa Sveaskogs och SCA:s bokslutskommunikéer för 2020. Ingen av dem kommer någonsin att nomineras till något Augustpris. Men det är märkliga och.närmast absurda berättelser, om man tänker efter. Och som sådana väldigt träffsäkra beskrivelser av den finansiella värld vi nu numera lever i, ett tag till.

Vi börjar med SCA. För helåret redovisar koncernen ett rörelseresultat på 1 145 miljoner kronor. Det är ingen höjdare, men covidåret 2020 har förstås spelat in liksom avvecklingen av tryckpapperverksamheten i Ortviken. Men även produktionen av kraftliner, som är en av komponenterna i tillverkning av wellpapp, har fått se sin lönsamhet halveras, trots den omtalade e-handelsboomen. Massatillverkningen med den nyinvesterade Östrandsfabriken har det ännu tuffare. Den går med förlust. Här spelar inte minst det sänkta dollarkursen en stor roll. På den senare himlen ses ingen ljusning, trots att dagarna blir längre. Trävaruverksamheten går okej. ”Verandavågen” hos svenska och andra hemsnickrare lever ännu. 

Men det är ändå skogen som bär upp koncernen numera. Och då pratar vi inte om det förment stabila kassaflödet från denna verksamhet utan värdeutvecklingen på växande skog. Den senare ger enligt resultaträkningen ett resultatbidrag på 1 242 miljoner kronor för helåret 2020. Det vill säga mer än hela koncernens samlade rörelseresultat. 

Frågan som bör inställa sig hos dem som sysslar med detta för sitt leverne är; Om inte industrirörelsen förmår förädla denna insatsvara med någon som helst lönsamhet kan det då vara rimligt att skriva upp värdet på den? 

Men det gör SCA. De hänvisar till ”marknaden”. Denna har nu handlat upp värdet på skogsfastigheter i de områden där SCA är verksamma så pass, att bolaget värderar sin skog till 291 kronor per skogskubikmeter (m3sk). Det kanske inte säger så mycket för de som inte själva har sålt någon skog. Men om man berättar att rotnettot från en slutavverkning knappast ger mer än 200 kronor per kubikmeter under bark (m3fub) i SCAs område så uppstår en del egenheter. (1 m3fub = 0,83 m3sk) 

Så lite grovt räknat så gör SCA därmed en förlust på 100 kronor varje kubikmeter som företaget avverkar, i synnerhet om det gäller den fortsatt växande medelålders skog som nu har börjat falla i stor skala. Hade SCA skippat avverkningen av de 4,8 miljoner m3fub om man avverkade under 2020 så hade skogsrörelsen ”tjänat” minst 500 miljoner kronor till. Lägg en vinstmultipel på 30 på det och det brakar till  rejält i värderingssnurrorna. Se där en möjlighet för skogsindustrin och miljörörelsen att sluta banden. Låt helt enkelt skogen stå!

Riktigt jönsigt blir det när SCA beskriver hur duktiga de är på att få till den hetaste akronymen i finansvärlden just nu, EBITDA, för sin skogsrörelse. Detta ska visa rörelsens löpande överskott, då man plockar bort de icke kassaflödespåverkande avskrivningarna och nedskrivningarna. För SCA skog är EBITDA-marginalen fina 45 procent för sista kvartalet. Det är bara det att SCA plockar in de icke kassapåverkande värdestegringarna i detta mått. Nyckeltalet blir kort och gott meningslöst. 

Statliga Sveaskog har gjort ett ännu större fynd. Genom att studera fastighetstransaktioner på de marknader som de är verksamma så har de kommit på att ”marknadsvärdet” på sin skog har ökat med 46 miljarder kronor under fjolåret från 36 till 82 miljarder kronor. Att en del av uppskrivningarna bokförs som latent skatt är ju inget som ägaren staten bör bekymra sig för. 

Men Sveaskog har lite bekymmer hur de ska få till denna värdeökning i balansräkningen. För när de räknar fram nuvärdet på de biologiska tillgångarna, det vill säga träden som de ska sälja fram över i evig tid, vilket är 99 procent av intäkterna, så kommer de, trots ganska luftiga kalkylantaganden fram till att det framtida avkastningsvärdet från de biologiska tillgångarna bara är 47 miljarder, vilket var 12 miljarder högre än 2019. 

Sveaskog löser detta genom att låta ”residualen”, skillnaden mellan ”marknadsvärdet” och skogens avkastningsvärde vara markvärdet! Markvärdet, residualen, ökade med hela 33 miljarder kronor. Den framtida avkastningen för mark i Norrlands inland ligger förstås närmare noll. Heureka! De har funnit en värdeökningsmaskin. Varför inte skriva upp även andra icke avkastande tillgångar, impedimenten, myrar, hällmarker och annat, efter samma modell! 

Men det nya höga bokvärdet gör att Sveaskogs balans- och resultaträkning blir att likna vid en kökkenmödding. De blir obrukbara som finansiella styrinstrument. Resultaträkningen blir intetsägande, eftersom man redan har intäktfört kommande virkesförsäljningar på höga nivåer. Den uppblåsta balansräkningen gör det främsta styrmålet, en direktavkastning på 4,5 procent än mera meningslöst. Det blir helt omöjligt att uppnå. Fast det kanske är lika bra. Sveaskog behöver en total ”makeover”.

Men vad säger det uppblåsta priserna på skogsfastigheter inom de områden som SCA och Sveaskog är verksamma egentligen? I min värld visar det på den makroekonomiska obalans som råder i Sverige och globalt. Nämligen den att det ackumuleras fordringar, ”cash” i vissa hörn av ekonomin, pensionsfonder, vinstrika företag och privat personer, som inte vet vad de ska göra med pengarna. Då köper man bland annat skog. Det ger både status och ESG-stämpel, samt möjlighet att ”mynta” egna ”woodcoin”. Att skogsindustrin inte förmår bära upp dessa värden är en annan sak, nuförtiden. 

 

Platsannonser

Lås upp allt innehåll
Med Premium får du Sveriges bästa oberoende bevakning av finansbranschen

Logga in