Foto: Pixabay
Krönika

Börsrusningarna kan betyda att de underliggande sårbarheterna håller på att förvärras

Den snabba börsåterhämtningen har skapat förhoppningar om att vi inom nio månader, börsens tillskrivna prognoshorisont, åter är på god fot. Krisen har sorterat ut lite vinnare och förlorare. Men annars kommer det att rulla på igen. Eller? Realtids Per Lindvall är tveksam.

 

Per Lindvall
Uppdaterad 2020-06-01
Publicerad 2020-06-01

Världens börser håller på att skaka av sig det mesta av coronapandemin. Man prisar in en V-formad återhämtning av allmänekonomin. Visst det finns några sektorer, som flyget, som ter sig som skalbaggar i ryggläge, prisgivna åt sina predatorer. Annars är det uppåt på bred front.

De skeptiska, dit undertecknad räknar sig, ser dessa börsrusningar som tecken på en klart för tidig återfödsel, där komplikationer kommer att tillstöta. Snarare kan det faktiskt vara ett tecken på att de underliggande sårbarheterna i realekonomin håller på att förvärras.

För det är framför allt småsparare och mindre placerare som har drivit denna uppgång både i Sverige och internationellt. Och den som läst lite krönikor på Realtid vet att en återkommande tankefigur i dessa är att ett ökat sparande, vilket detta är ett tecken på, i sig självt inte är något ekonomiskt fruktbart. Det är vad sparandet kanaliseras till, som gör skillnad. Att växla in sitt banksparande mot andra finansiella tillgångar, som aktier, där säljaren sätter sig på denna överförda fordran på banken, skapar ingen egentlig ekonomisk aktivitet, förutom den skärv som bränns av i transaktionskostnader.

För även om coronapandemin har slagit brett mot ekonomin, och vi ser fall i BNP som vi inte sett sedan depressionens 30-tal, och att covid-19-viruset, åtminstone i princip, slår jämlikt mot fattig som rik, så är det uppenbart att ur ett ekonomiskt perspektiv finns det grupper som är lite mer jämlika än de andra, och har klarat sig mycket bättre. I praktiken omfattar detta de relativt stora grupper som redan hade det väldigt bra, trygga anställningar och stabila löner. Nettosparandet hos dessa grupper var redan högt före krisen och har trendmässigt stigit kraftigt sedan den finansiella avregleringarnas tid på 80-talet. 

Men ett ökat finansiellt sparande förutsätter, definitionsmässigt, att någon annan också tar på sig lika stora skulder. De nominella fordringarna i systemet måste alltid matchas. I det svenska systemet är det mestadels bolånetagarna som är de ursprungliga skuldbärarna. Hos andra länder, där centralbankerna har varit mycket aktiva med att köpa upp finansiella tillgångar, framför allt statspapper och bostadsobligationer, men nu även företagsobligationer och även aktier, är det deras korta skulder, så kallade reserver, som utgör den största basen i betalningssystemet.

Detta ökande finansiella sparande är det som har drivit de snabbt växande skulderna i de utvecklade ekonomierna. De som framför allt satt sig i skuld är stater och hushåll. I Sverige, liksom andra länder med snabbt stigande bostadspriser men ”goda” statsfinanser, som Kanada och Australien, är det hushållen genom bolånen, som har tagit på sig de stora skulderna.

Det är den växande mängden skulder med matchande fordringar som har varit urkraften till de fallande realräntorna, inte centralbankerna, som bara har haft att följa efter, om man får tro de ekonomer som hör till den så kallade Modern Monetary Theory, ( med professorerna L Randall Wrey och Stephanie Kelton i spetsen), men även Princeton- liksom Chicagoprofessorerna Atif Mian och Amir Sufi, båda kända för sin prisvinnande bok ”House of debt”. De senare har tillsammans med Harvard-professorn Ludwig Straub lanserat den ekonomiska drivkaften ”indebted demand”. Det vill säga att det är den ökade skuldsättningen som har drivit efterfrågan.

I sin rapport med samma namn visar de att detta växande sparande inte har kanaliserats till investeringar, utan tvärtom så har investeringarnas andel av ekonomin i de 14 utvecklade ekonomier som man har studerat, däribland Sverige, stadigt sjunkit från runt 28 procent av BNP i mitten på 70-talet till ner mot 21 procent idag. Parallellt med detta så har den ”totala faktorproduktiviteten”, det vill säga den produktivitetsförändring som förklaras av teknologisk förändring också stadigt sjunkit sedan sextiotalet.

(Internet, vad blev det av dig?) Tillsammans med en sjunkande kapitalbildning så förklarar detta dagens mycket låga produktivitet. Den växande skuldstocken har istället drivit konsumtionen, ”indebted demand”.

För att tala med MMT-gänget så närmar sig ekonomin den fas som deras urguru Hyman Minsky benämnde Ponzi-fasen, eller ”Minsky moment”. Där det krävs stigande tillgångspriser för att klara de finansiella åtagandena.

Tror man på dessa teser så kan vi vara mycket nära denna skuldmättnad nu. Den genomsnittliga samlade skuldsättningen relativt BNP i de 14 studerade ekonomierna har fördubblats från 70-talet och ligger nu på runt 250 procent av BNP, så även i Sverige. I Sverige så står hushållen, läs bolån, för hela skuldtillväxten sedan 1995, där hushållens skulder har ökat från knappt 50 procent av BNP till knappt 100 procent av BNP. Detta är vår akilleshäl.

För denna pump fungerar så länge som det skapas tillräcklig mängd nya krediter, och matchande fordringar, betalningsmedel. För eller senare når ekonomin skuldmättnad. Ekonomin fastnar i en skulddriven likviditetsfälla, eller skuldfälla. För Sveriges del kan vi se att så fort tillväxten i hushållens skulder sjunker under 5 procent så faller inflationen mot 0.

De som sitter på nettofordringarna sparar allt mer och tar allt större risker, men får allt lägre avkastning, enligt tesen TINA, ”There is no alternative”, som nu. De som sitter på nettoskulderna får allt svårare att klara sina åtaganden, trots de fallande räntorna. För hand i hand med denna stagnation går en växande ojämlikhet i fördelningen av såväl arbetsinkomster som kapitalinkomster, liksom förstås av finansiella tillgångar och skulder.

Och det växande sparande som nu kanaliseras till börsen, parallellt med en snabbt inbromsande realekonomi, vilket eroderar underbyggnaden till många finansiella åtaganden, kan i linje med detta vara ett tecken på motsatsen till en återhämtning. Det är, som vanligt, Yogi Berra, som har svaret: ”It ain ́tover till it ́s over”.

Platsannonser