”Fear and greed” är de två viktigaste känslorna som styrt marknadens aktörer så länge aktiebörserna existerat. Idag verkar ingen eller åtminstone ytterst få vara rädda. Det i sig är skäl nog att bli rädd. 

Lägg därtill ett lämmeltåg av nya mindre, ofta unga, privatinvesterare som fått smak på aktier och marknad när coronapandemin tvingat människor att jobba hemma, och ett rekord i positiva aktietipspubliceringar i media när aktiekurserna rusat förbi tidigare rekordnivåer. En ny gräsrotsrörelse har vuxit fram där olika Facebookgrupper för privatinvesterare får allt fler medlemmar och där intrycket är att många tycks tro att börsen är ett outsinligt ymnighetshorn. Den som upplevt flera tidigare krascher känner igen det här beteendet; det brukar dyka upp i slutet av alla kraftiga uppgångsfaser. Det är lätt att ryckas med när det positiva informationsflödet ständigt pumpas ut av aktiemarknadens aktörer. Investmentbanker, banker, mäklarfirmor och affärsmedia har allt att vinna på att intresset för aktiemarknaden fortsätter. Lönsamheten är direkt sammankopplad till transaktionsvolymerna och antalet klick i aktietipsmedia. Den kritiska granskningen har avtagit när affärsmedia i allt större utsträckning förlitar sig på investmentbanker och aktieförvaltare som informationskällor och intervjuobjekt där “stjärnanalytiker” och “stjärnförvaltare” får breda ut sig om favoritaktier som dom redan äger eller rekommenderar. 

Annons

”Den kritiska granskningen har avtagit när affärsmedia i allt större utsträckning förlitar sig på investmentbanker och aktieförvaltare som informationskällor och intervjuobjekt där ’stjärnanalytiker’ och ’stjärnförvaltare’ får breda ut sig om favoritaktier som dom redan äger eller rekommenderar.”

Demokratiseringen av aktiehandeln under de senaste 20-25 åren är visserligen av godo och har haft stor betydelse för allmänhetens möjligheter att på ett kostnadseffektivt sätt konstruera egna aktieportföljer, men utvecklingen av aktiehandelstjänsterna riktade till allmänheten styrs i nutid i större utsträckning än tidigare av en stark vilja från plattformsutvecklarnas sida att stimulera användaren till att göra så mycket affärer som möjligt. Stark kritik har bland annat riktats mot mäklarfirman RobinHood i USA; handelstjänsten är “belöningsorienterad” och ”hetsar” till affärer. En kritik som påminner om den som riktats mot spelindustrins aktörer. Även svenska aktiemäklare har fått samma typ av kritik. 

En ökad tillgänglighet till marknaden och en mängd nyutvecklade finansiella hävstångsprodukter kopplade till aktier har gjort att många individer sannolikt bär en betydligt högre risk än vad de själva inser. Den extrema räntemiljön har gjort att allt fler börjat använda belåning för att spå på portföljavkastningen ytterligare. Belåning är visserligen en central förklaring till den snabba förmögenhetsutvecklingen när marknadsräntorna fallit dramatiskt sedan finanskrisen, men när alla realtillgångar stigit kraftigt i flera år finns det goda skäl till försiktighet. Hävstångsprodukter och bubbelvarning för många högtflygande aktier tillsammans med belåning riskerar att leda till armageddon i många aktieportföljer. 

En snabb och mäktig klättring i aktiepriserna sedan börsen slog i botten under mars i fjol gör att många investerare känner sig oövervinnliga i jakten på nya aktier som skall frälsa aktieportföljen. Den känslan är lätt att få när det varit ovanligt lätt att tjäna pengar i aktiemarknaden det sista året, i synnerhet inom vissa ”heta” sektorer där bolagsvärderingarna pekar på att flera företag skall uppnå världsherravälde i sin sektor/nisch.

En omöjlighet att få ihop för en aktiefundamentalist. Just detta är ett allvarligt problem, vilket Realtid beskrev i förra veckan, och bottnar i att kapitalflödet till aktiemarknaden är och har varit extremt stora under de sista halvåret. Det är en central förklaring till den enorma mängd av nya bolag som äntrat aktiemarknaderna det sista halvåret och där flera knappast hade klarat nålsögat för ett par år sedan. Helt nya marknadsfenomen har också dykt upp som Spac-bolagen. Bolag som saknar verksamhet men som sitter på stora kassor i väntan på att förvärva ett ett lämpligt onoterat bolag. 

Det har uppstått en slags bristsituation när enorma mängder kapital (dels från privatinvesterare men betydligt mer från institutionella investerare som omfördelar från räntor till aktier då obligationsmarknaden inte fungerar som avkastningskälla) jagar samma börsbolag. Aktiemarknaden liknar idag en vanlig ”varumarknad” där efterfrågan är betydligt större än utbudet då det uppstått brist på komponenter hos tillverkarna. Då blir priset därefter. Visst finns det flera historiska tidsperioder i aktiemarknaden där efterfrågan och utbud styrt prisbildningen snarare än fundamentala värderingsmodeller, men dagens situation är extrem. Detta tycks många inte förstå utan ser, som sagt, börsen som ett slags auktionsspel med subjektiva priser styrda av utbud och efterfrågan. 

Annons

”Aktiemarknaden liknar idag en vanlig “varumarknad” där efterfrågan är betydligt större än utbudet då det uppstått brist på komponenter hos tillverkarna. Då blir priset därefter.”

Alla sådana perioder, till exempel 2000-2001 och 2006-2007, har slutat med en krasch. Att det skulle vara annorlunda den här gången är inte troligt oavsett alla förståsigpåare och ”aktiemarknadsexperter” som pekar på bland annat snabb vinstutveckling (som i mångt och mycket beror på annus horribilis 2020) i år och nästa och fortsatt låga räntor som förklaringsvariabler till att aktier spurtat omkring 20 procent under första kvartalet.