"Och problemet för en elefant som Alecta är att om en elefant går åt ett håll så följer hela hjorden efter. En större omviktning till aktier eller alternativa investeringar hos dessa institut pressar upp priserna och risknivåerna ytterligare på dessa tillgångar," skriver Realtids Per Lindvall. Foto: Pixabay
Krönika

Alectas utveckling under de senaste tio åren är problematisk

Pensionsjättarna har ett problem gemensamt, nämligen kraftigt sjunkande direktavkastning. Det skriver Realtids Per Lindvall som befarar implikationer för hela samhällsekonomin.

Per Lindvall
Uppdaterad 2020-10-14
Publicerad 2020-10-14

En vanlig refräng i vår tids ekonomiska melodikryss är att ”så länge börsen mår bra, så är allting bra”. Den sittande amerikanske presidenten Donald Trump har exempelvis börsen som den enda temperaturmätare på om ekonomin mår bra eller inte. Men det finns fler i den kören. Vi har fått lära oss att börsen, med sin ”crowdwisdom” är den bästa indikatorn på den realekonomiska framtiden. Börsen ligger tre kvartal före, hela tiden. Så det kommer ljusare tider nu! Eller?

Det har gjort att tron på börsen är stark.  En ny slagdänga i börskören är TINA, som inte har något med Tina Turner att göra.  ”TINA – There is no alternative” är ett begrepp som alla som läser ekonomitidningar och ekonomisajter har börjat bli bekanta med. Enligt TINA finns det bara ett alternativ för den normalekonomiskt beskaffade och som vill placera sina pengar i dag. Det är aktier. Normalt kontosparande ger ingen avkastning, räntefonder inte mycket mer, men det går att hitta aktier där direktavkastningen för hyfsat stabila bolag som ligger upp mot 4 procent. Dessutom kan ju aktier stiga i värde, vilket de har gjort rejält under det senaste decenniet.

"Men den som vill kan höra att det finns ett växande missljud i denna hyllningskör till börsen och de finansiella marknadernas effektivitet."

Har man en större kappsäck med sparmedel kan man, enigt visan, ge sig ut i den likviditetsmässiga obygden, där avkastningen enligt hörsägen kan vara än högre. Det kallas ”alternativa investeringar.”

Men den som vill kan höra att det finns ett växande missljud i denna hyllningskör till börsen och de finansiella marknadernas effektivitet. Den som har läst ekonomihistorikern Charles Kindleberger vet att i princip alla ekonomiska bubblor skapas när det sker en förskjutning av den allmänna uppfattningen av risk i förhållande till den alltid närvarande underliggande osäkerheten, den verkliga risken.

Att den nuvarande finansiella balansräkningen, på makronivå, är, för att uttrycka sig diplomatiskt, problematisk kan illustreras på många sätt.

Jag har exempelvis tittat på den svenska tjänstepensionsförvaltaren Alectas och hur dess redovisade löpande kassaflöde från sin tillgångsportfölj har utvecklats under de senaste tio åren. Alecta är en välskött ”mitt-i-vägen” elefant i denna finansiella elefanthjord. Alecta hade vid halvårsskiftet placeringstillgångar på sammanlagt 973 miljarder kronor. (Vi går inte in på att en del av dessa tillgångar kopplar till förmånsbestämda pensioner och den andra delen till premiebestämda pensioner, utan vill vissa på ett ”aggregerat” bekymmer.) Det är ungefär tre fjärdedelar av vad som finns i det svenska AP-fondsystemet. Motsvarande betraktelse skulle också och kan också göras för dem, liksom för AMF, Folksam, Skandia och de andra stora drakarna. För de har ett problem gemensamt, nämligen kraftigt sjunkande direktavkastning.

"Men i löpande kronor räknat sjönk direktavkastningen från 19 miljarder kronor till 16,5 miljarder kronor 2019. Det är mindre bra."

Direktavkastningen är viktig parameter för ett pensionsinstitut. För i princip bör det vara direktavkastningen som över tid finansierar de löpande pensionsutbetalningarna om portföljen och verksamheten över tid ska vara beständig.  Och ett institut som Alecta som har en knapp fjärdedel av alla svenskar som försäkringstagare vill man ska vara beständigt.

Alectas utveckling under de senaste tio åren är, liksom för de andra pensionsinstituten, problematisk. Tittar vi på 2011 så generade Alectas portfölj en direktavkastning på 3,9 procent. Nio år senare, det senaste helåret, 2019 var direktavkastningen 1,7 procent. Portföljvärdet hade emellertid fördubblats från 487 miljarder kronor till 963 miljarder kronor. Så avkastningen, inklusive värdetillväxt har varit mycket god. Men i löpande kronor räknat sjönk direktavkastningen från 19 miljarder kronor till 16,5 miljarder kronor 2019. Det är mindre bra.

Det som har kollapsat är förstås ränteintäkterna på den stora obligationsportföljen. De har sjunkit från knappt 12 miljarder kronor 2011 till 2,6 miljarder 2019. Den genomsnittliga räntenivån har sjunkit från 4,3 till 0,6 procent.

Det som har räddat det hela någorlunda har varit att aktieutdelningarna under samma period nästan har fördubblats, från 7 till 14 miljarder kronor. Men direktavkastningsnivån har sjunkit från 3,3 till 2,6 procent.

Varför är då detta intressant? Jo för det första så visar det att den traditionella pensionsmodellen med runt 50 procent obligationer kommer att ge en mycket låg avkastning framöver. För det är svårt att se något som talar för att obligationsräntorna ska dra iväg, utan att det skapar ytterligare kaos.

Sedan kan man undra hur mycket de fallande räntorna har bidragit till att öka lönsamheten och aktieutdelningarna i aktieportföljen. Många välsituerade bolag har valt att skifta ut mycket av sina kassor och istället öka sin belåning under denna tid  av räntefall. Eftersom räntorna knappast kan sjunka mer och belåningsgraderna knappast kan öka mer så är effekterna av denna ”kapitaleffektivisering” i stort sett avslutad.

"Det samma gäller i allra högsta grad för fastigheter. Kraften i den hävstången är nu mer eller mindre uttömd."

Så vad kan aktörer som Alecta göra? Ett självklart val förefaller vara att följa TINA. Det vill säga vikta om sig mera till aktier och sälja obligationer. Det har man också gjort i viss utsträckning. Obligationsandelen har sjunkit från 56 procent 2011 till 44 procent i dag.

Men med mycket höga värderingar på aktier så innebär detta en mycket stor ökning av risken. Det samma gäller för alternativa investeringar, som typ Private Equity. De senare har gett en hyfsad avkastning, mycket bra om man får tro dem själva, i nivå med jämförbara börsindex under de senaste 20 åren. Men här har de sjunkande räntorna varit huvudförklaringen till den höga avkastningen. Det samma gäller i allra högsta grad för fastigheter. Kraften i den hävstången är nu mer eller mindre uttömd. Så väljer man den alternativa vägen så stiger risktagandet ännu mer.

Och problemet för en elefant som Alecta är att om en elefant går åt ett håll så följer hela hjorden efter. En större omviktning till aktier eller alternativa investeringar hos dessa institut pressar upp priserna och risknivåerna ytterligare på dessa tillgångar.

Hur man än vrider och vänder på det så ser det inte vackert ut. De pengar som nu rinner in i premiepensionssystemet kanske kan behålla sin köpkraft i nominella termer om tjänstepensionsförvaltarna behåller sin traditionella förvaltningsprofil. Ökar de i aktier och alternativa investeringar så kanske möjligheten att få en inbetald krona att växa i värde ökar, men även risken för att det bara kommer ut 80 öre i slutändan.

Detta får stora implikationer för hela samhällsekonomin. 

 

 

 

 

Platsannonser