Ekonomen och författaren Klas Eklund har en lång karriär på centrala poster i det svenska samhällslivet och näringslivet bakom sig.

Han blev en ledande profil i det som kom att kallas för Kanslihushögern, det vill säga en grupp med tjänstemän och nära politiska medarbetare och rådgivare åt finansministern Kjell-Olof Feldt (S).

I den namnkunniga kretsen av anställda på finansdepartementet ingick en skara personer som sedan gick vidare i sina respektive karriärer, och som kom att bli lika framgångsrika i sina respektive värv som Eklund i sin. I den kretsen återfanns bland andra ekonomerna Lars Heikensten, Inga-Britt Ahlenius, Michael Solman och Erik Åsbrink.

– När jag klev in på finansdepartementet upptäckte jag till min förvåning att det redan fanns en grupp minst sagt skickliga ekonomer där, och att vad som behövdes var alltså inte en ekonom till.

Klas Eklund är en retoriskt mycket skicklig föreläsare och pedagog.

Första gången jag själv såg honom i aktion i den rollen var i Södertälje i mitten på 80-talet, när han turnerade runt med nationalekonomen Sven Grassman och debatterade om den svenska statsskuldens storlek med honom, och om hur tillgångar skulle bokföras i statens balansräkning.

Det är en strid från svunna tider som sedan länge tappat i både aktualitet och relevans.

– Man ska ges Sven Grassman erkännande för en sak, säger Eklund, och det är att han hade rätt i sin kritik initialt. Statens balansräkning underskattade tillgångssidan.

Men, påpekar därefter Eklund, det var något som korrigerades tämligen omgående varvid Grassmans kritik blev inaktuell, vilket de flesta, utom just Grassman, raskt insåg.

Eklund har aldrigt skytt strålkastarljuset under sin långa karriär, tvärtom attraheras han av möjligheten att få förklara komplexa ekonomiska och politiska frågor och samband på ett sätt som gör frågorna begripliga för var man.

“Klas Eklund: Något slags socialdemokratisk valpversion av Rasputin inom den ekonomiska politiken.”
– Mats Svegfors i Svenska Dagbladet, juni 1987.

Vidare gjorde Eklund sig tidigt känd som en stridslysten debattör, som bland annat förklarade att det var utmärkt att personer inom S “inte kände igen partiet”, eftersom nya tider och problem kräver nya politiska lösningar, efter den socialdemokratiska valsegern hösten 1982.

“Klas Eklund är Feldts försäljningschef för stundande hästkurer.”
– Veckans Affärer mars 1983.

Men trots alla politiska debatter där han hamnade i både LO:s och dåvarande socialministern Sten Anderssons sökarljus, under det som kom att kallas för “Rosornas krig”, finns det ingenting som ens kom i närheten av det som skedde en kall vinternatt 1986.

Var var du när du fick beskedet?
– Hemma, det var sent på kvällen och så ringde telefonen.

Vad gjorde du då?
– Det fanns ingenting just jag kunde göra på jobbet då, mitt i natten, så jag stannade kvar hemma. Men kunde naturligtvis inte somna om.

Här pausar Klas Eklund utläggningen i intervjun, som genomförs i villan i Enskede, där han nu startat om livet med en ny hustru, en ny hundvalp, och två bonusdöttrar i tonåren.

– Tänk, det är fantastiskt att få möta kärleken igen vid 65-årsåldern, säger han när han visar runt i villan, där ett porträttbild av Klas Eklund och hans nya hustru Jenny utstrålar både värme och kärlek till en besökare som kliver in i hallen.

Men åter till efterspelet till den kalla vinternatten 1986.

Hur var det att komma in på jobbet på morgonen?
– Det var en mycket speciell stämning, dovt, tyst, ungefär som att befinna sig mitt i stormens öga. Samtidigt visste vi inte varför det hänt. Vad handlade det om? Var det starten på en statskupp, eller något helt annat?

– Många av oss som arbetade där gick runt sorgklädda, i mörka kostymer. Utanför såg vi hur köerna till kondoleansböckerna som ställts fram i entrén växte allt mer, samtidigt som det var helt stilla och en tryckt stämning inne hos oss på sjunde våningen i Rosenbad.

Det handlar alltså om Klas Eklunds upplevelser efter mordet på statsminister Olof Palme. Vid tiden för mordet arbetade han som en av Palmes absolut närmaste rådgivare, med att skriva hans tal, eller åtminstone underlagen till dem.

Hur var det att arbeta som talskrivare åt Palme?
– Oerhört stimulerande. Jag kommer själv från ett läsande hem, och hade hela tiden läst mycket skönlitteratur under mina studieår. Men i jämförelse med Palme låg jag efter. Han hade ett mycket brett litterärt kunnande som han använde i sina tal.

– När vi arbetade som mest intensivt med något av hans större tal kunde vi sitta några stycken tillsammans på hans rum och bolla ideér, uppslag och formuleringar i flera timmar i sträck. Det var en både stimulerande och lärorik syssla, säger han med värme i rösten.

“‘Vad ska det bli av dagens sakkunniga? Finns det någon riktig stjärna, någon som har viljan och som med lämplig uppbackning själv kan slå sig fram i politik som Olof, jag själv och andra gjorde?’ Kan man tänka sig att Ingvar Carlsson tänker den här kvällen ute på Bommersvik. Och tänkte han på någon, så tänkte han säkert på unge Eklund, han som missunnsamma arbetskamrater kallar Ego Boy.”
– Anders Isaksson i Upp och Ner 1987

Eklund har länge befunnit sig i politikens centrum, antingen som central placerad rådgivare, eller som utomstående betraktare och analytiker i sin roll som den noterade storbanken SEB:s chefsekonom, ett jobb han gick till efter sin tid i det socialdemokratiska regeringskansliet.

Men har han då aldrig lockats av att själv kliva fram i strålkastarljuset som politiker, istället för att vara politisk rådgivare och tjänsteman i det bakre ledet?

– Jag har faktiskt blivit tillfrågad om två olika statsrådsposter, men tackat nej båda gångerna, säger han, och fortsätter innan jag hunnit ställa frågan, men vilka två det var lämnar vi därhän.

Hur tror du att du själv skulle bli som politiker?
– Det vet jag, svarar han direkt och utan att tveka. Jag skulle bli en mycket dålig sådan. Jag är en alldeles för dålig förhandlare nämligen. Och är det något du måste kunna mer och bättre än något annat som toppolitiker så är det just att förhandla, och ha tålamod. Och jag kan inte förhandla och har dessutom alldeles för lite tålamod.

Där ser man. Finns det några andra jobb du tackat nej till när vi ändå är inne på ämnet?
– Jodå, det finns det. Ett par ganska framskjutna också, svarar han, både i Sverige och utomlands.

Kan du vara lite mer konkret? Handlar det om något vd-jobb?
– Nej, det gör det inte. Men så mycket kan jag säga att jag har erbjudits två olika chefredaktörsjobb och tackat nej, ett av dessa var som chefredaktör för en tidning i A-pressen.

Inne på SEB fick han på samma sätt som när han klev in på finansen efter valet 1982 genast en stor respekt för de anställda på banken.

– De uppvisar en stor kompetens och professionalism, större än vad jag först förstod, säger Eklund.

Det var ett ordentligt karriärkliv och sidbyte det där, att gå från sossarna på finansdepartementet till Wallenbergarna på finbanken SEB. Hur togs du emot?
– Med nyfikenhet. Några var osäkra på vad för sorts djur jag var. Efteråt berättade Björn Svedberg, SEB:s dåvarande vd, för mig att det förekommit en del grumsande när min anställning diskuterades. ”Va? Honom kan vi väl inte ta in i koncernledningen? Han är ju sosse!” Men det hade Svedberg effektivt dödat genom att retoriskt fråga: ”Vi har över fyra miljoner kunder. Tror ni inte att åtminstone någon miljon av dem är sossar?”

Efter ett avbrott för en egenhändigt lagad lunch bestående av en utmärkt lax och ännu bättre hemlagad potatismos, med Eklunds egen kryddblandning som lyfter den ett snäpp eller två, och låter ana en kocktalang bakom den annars så sifferprydda ekonomfasaden, återvänder vi till hans karriär, eller rättare sagt livet.

– Det har varit omvälvande att vid +60 skilja sig, gifta om sig, flytta tre gånger, byta barn, byta jobb och i princip göra allt det här på en gång. Det blir väldigt intensivt och en stor omställning på två år.

Numera återfinns han på den topprankande och prestigefulla advokatbyrån Mannheimer Swartling, som rådgivare med titeln senior economist.

– Tanken var att jag skulle gå i pension. Men när jag fick frågan från Mannheimer Swartling kände jag att det var lite för tidigt att börja mata duvorna än, och jag är väldigt glad att jag fick den här möjligheten att arbeta på byrån.

Hur var det att gå från en börsnoterad storbank till en partnerägd advokatbyrå?

– Ett börsnoterat bolag lever i kvartal, med krav på transparens och rapportkrav. Och på att alltid leverera vinst. En partnerägd byrå däremot kan, om den vill, vara mer långsiktigt och uthållig, och inte lika marknadsdriven. Så där såg för övrigt investmentbankerna ut förr i tiden, så även SEB:s investmentbanksdel Enskilda.

“Han hade i alla fall en sexig häck, den där Eklund.”
– Ur kursutvärdering efter föreläsning på Bommersvik, enligt Aftonbladet, oktober 1989.