"Jacob räddade Tetra Pak"

Hans Rausing är en av de medverkande i en ny antologi som hyllar minnet av Jacob Palmstierna som skulle ha fyllt 80 år denna vecka. I sitt kapitel berättar den tidigare vd:n och ordföranden i Tetra Pak om många decenniers nära samarbete.

En orädd finansiär

”Jacob Palmstierna var en enastående man, en orädd visionär med ett djupt affärskunnande. Detta, i kombination med en sympatisk syn på omvärlden, erbjöd honom en intressant karriär inom affärs- och finanslivet.

Min far Ruben och jag mötte Jacob första gången 1964 då han besökte Tetra Pak. Jag kommer ihåg att Ruben som avslutning på vårt möte sade till Jacob: ”Att låna pengar till Tetra Pak är ett privilegium.”

I stället för att ta illa upp skrev Jacob lyriskt till sin arbetsgivare, att Tetra Pak var ett framtidsföretag. Utan Jacob hade vi säkerligen inte kunnat förverkliga visionen.

De nästa fem åren var enormt krävande för oss, med det dyra utvecklingsarbetet konstant på högsta växeln.

År 1969, då Per Åsbrink var riksbankchef i Sverige fanns ett rigoröst, planekonomiskt system för bankerna med utlånings- och räntekontroller. Åsbrink meddelade i början av året att alla checkkrediter skulle minskas med 20 procent. Jag sade till Jacob att vi blev i så fall tvungna att gå i konkurs. Jacobs svar var helt sonika: ”Hans, vi löser det.” (se not 1)

Enligt min mening räddade Jacob Tetra Pak.

Alfa-Laval som också fanns i Lund var ett gammalt industriföretag grundat redan 1883 och baserat på Gustaf de Lavals uppfinning, mjölkseparatorn.

Under årens lopp hade våra företag följts åt. På mejerier världen över stod Tetra Paks maskiner som förpackade den mjölk som steriliserats eller pastöriserats i Alfa-Lavals maskiner. Så här beskrev tidningen Dagens Industri i januari 1991 vårt förhållande: ”De två svenska företagen har länge utnyttjat varandra för att vinna marknadsandelar. Det är helt naturligt att ett av dem köper upp det andra.”

Vi hade samarbetat och samtalat med Alfa-Laval i över 40 år. Samgående diskuterades i flera omgångar. På ett tidigt stadium, jag skulle tro omkring 1950, var det vi som erbjöd Alfa-Laval 50 procent i Tetra Pak eftersom vi då trodde att de kunde bidra till vår utveckling.

Vi fick nej av ägarna genom Jacob Wallenberg och av vd Harry Faulkner (den äldre). Det var ett riktigt och rationellt beslut av dem med tanke på den stora risk som Tetra Pak innebar.

Hans Stahle, som var vd för Alfa-Laval under många år (1960– 80) och därefter styrelseordförande, hade gång på gång försökt få oss att köpa 25 procent av bolaget, men jag ansåg det vara meningslöst. Det hade inte gett oss något egentligt inflytande och det hade gjort oss till ovänner med alla andra tillverkare för sådan utrustning som vi hade kontakt med.

Så en dag i början av 1990-talet satt vår vän Jacob Palm­stierna i ett plan bredvid Claes Dahlbäck, vd för Wallenberg­sfärens maktbolag Investor AB. Under flygningen berättade Dahlbäck att Wallenbergarna planerade att sälja sina aktier i Alfa-Laval.

Jag misstänker att de var i behov av pengar efter dragkampen med finansmannen Sven-Olof Johansson om Saab-Scania. Johansson hade finkammat marknaden och lyckats köpa nästan en fjärdedel av det sedan länge Wallenbergägda bolaget. Detta gjorde honom till den störste ägaren i Saab-Scania och han krävde en styrelseplats.

Familjen Wallenberg valde till sist att köpa ut honom, men det stod dem dyrt, enligt uppgifter i media. Detta skedde under våren 1990 och inte fullt ett år senare tog Dahlbäck upp frågan om en eventuell försäljning av Alfa-Laval med Jacob.

Dahlbäck berättade att långtgående diskussioner redan hade förts med ett tyskt företag. ”Varför frågar du inte Tetra Pak?” frågade Jacob. ”Vi tror inte att familjen Rausing skulle vara intresserade. De skulle aldrig gå in i ett mejerimaskin­företag”, svarade Dahlbäck. ”Det har Hans sagt upprepade gånger också till mig, men prata med honom”, uppmanade Jacob!

Jacob Palmstierna rapporterade genast till mig och sedan var det igång. Jag ringde upp Claes Dahlbäck och vi kom överens om att förhandla omgående. Vi fick ett erbjudande om att köpa hela bolaget, vilket jag fann mycket intressant.

För att genomföra köpet i praktiken bildade vi en liten arbetsgrupp som bestod av Jacob Palmstierna, Bertil Hagman, vår PR-chef Jörgen Haglind, Gad och jag.

Vi upprättade ett kontor på Grand Hôtel i Stockholm. Vi tog ett stort rum och installerade privata telefonledningar. Alla våra måltider serverades där och i anslutning till detta kontorsrum hade vi också våra sovrum.

Vi var ytterst försiktiga och visade oss inte alls på hotellet förutom vid enstaka in- och utpasseringar. Vi hade med oss en av våra egna chaufförer, men han visste inte varför vi var i Stockholm.

Jacob och Bertil Hagman representerade familjen Rausing. Fredrik Lundberg och Claes Dahlbäck satt på andra sidan bordet. Det var långa diskussioner om villkor och liknande och utspelen och turerna var många.

Gad och jag var på Grand Hôtel, i väntan på besked från diskussionerna. I sista omgången kallades jag in. Vi enades till slut och affären var gjord. Det var en jätteaffär men det hela kändes positivt och vänskapligt.

Jag satt hela sommaren 1991 och arbetade med sammanslagningen och en ny organisationsplan som skulle accepteras i företaget och av styrelsen. Jacob spelade en väsentlig roll i de här diskussionerna.

Det var inte särskilt svåra diskussioner, men långa. Planen utvecklades genom många telefonsamtal och utkast och jag tror att den version som vi så småningom godkände var nummer 27 i ordningen.

I efterhand vet jag att Jacob var tveksam till om det var rätt för Tetra Pak att köpa Alfa-Laval. Också finansiellt blev det emellertid en mycket bra affär så jag fick ju rätt.

Jacob och jag delade inte alltid samma uppfattning om vad som var bra för Tetra Pak. Han tyckte att jag hade helt fel om vår investering i Svetogorsk i Ryssland. Jacobs kommentar går inte att sätta i tryck. Också här hade jag rätt.

Mina investeringar över åren, i små men intressanta bolag, speciellt i Ryssland och Östeuropa, har alltid övervakats av Jacob.

Jag kommer speciellt ihåg försäljningen av en choklad­fabrik i Ryssland då han var ytterst ivrig att skynda på transaktionen. Jacob var med i Moskva och förhandlade, vilket jag tror han tyckte var intressant. Året var 2007 och vi trodde alla var överens om att sälja hela bolaget och att det enda som återstod var priset.

Verkställande direktören och bankirer gjorde konservativa presentationer om värdet av företaget. Majoritetsägaren protesterade mycket mot detta och menade att bolaget var värt mycket mer och att de inte kunde acceptera ett lägre belopp.

Då diskussionen inte kom någon vart, bad vi om time out för att föra lite interna diskussioner. Vi gick sedan in igen och höll med om att det nog var så att bolaget var värt så mycket om man såg det på lite längre sikt och hade lite tålamod.

Vi förklarade vidare att jag, som då var 80 år, hade ett annat perspektiv än de som var 50 år. Vi sade därför att jag var beredd att sälja min del till dem, naturligt nog för ett pris baserat på den värdering de hävdat.

På senare år sade Jacob någon gång: ”Tack gode Gud för att vi kom ur det. Och på ett sådant fint sätt också.” Dock var det ett bra bolag.

Jacob satt i styrelsen för Ecolean under åren 2001 till 2007. Hans deltagande under dessa viktiga år av utveckling var värdefull. Jag tror också att han tyckte det var roligt att vara med i ett litet företag, kanske speciellt eftersom han varit instrumental i att förverkliga utvecklingen av Tetra Pak.

Jacob Palmstierna: min närmaste bankkontakt och gode vän. Jag saknar honom mycket. En stor människa – aldrig glömd.”

Hans Rausing

Före detta vd i Tetra Pak, styrelseordförande Tetra Pak, donator

1: Lösningen blev att Stockholms Enskilda Bank gav Tetra Pak ett amorterings­fritt lån på 20 miljoner kronor som användes till att reducera checkkrediten. (Redaktörens anmärkning.)