I slutfasen av ett monopolspel på kredit

I mina yngre år var jag en ganska hängiven monopolspelare. Spelet Monopol lanserades i sitt amerikanska ursprung, ”The Landlord Game” som ett spel som skulle visa på de ekonomiska avigsidorna av ett allt för koncentrerat ägande, monopol. Och spelet har kvar sin pedagogiska kärna, bara man vill se.

En paradox (eller en del av denna pedagogik) är att amerikanen Charles Darrow köpte eller snodde idén till spelet och sålde rättigheterna till Parker, som därmed skaffade sig monopol på Monopol.

Men om man går tillbaka till själva spelet så kan man vid varje spelrunda i realtid följa hur konjunkturen drivs från ”boom” till ”bust”, eller stagnation, när den slutlige stora rentieren har sugit ut sina motspelare.

En annan intressant företeelse är att följa hur de sociala spänningarna stiger när fördelningen av tillgångarna börjar koncentreras till allt färre händer. Det är inte ovanligt att en revolution inträffar när någon eller några mindre bemedlade spelare helt enkelt kastar spelplanen över bord i vredesmod.

Men man kan backa tillbaka och nyansera spelet. En bra första strategi är att försöka komma över stationerna, som är de som initialt ger bäst ”yield”. Även Vattenverket och Elverket är bra i detta läge.

Allmänt sett är det är det ganska hög ekonomisk aktivitet under dessa rundor, där flödet mellan spelare, det vi skulle kunna kalla spelets BNP, är ganska högt och hyfsat jämnt fördelat.

Nästa steg är en konsolideringsfas. Det gäller att få ihop serier av två eller tre gator, för att få ”byggrätt”. Att med lite tur och lite förhandlingsskicklighet bli en ”slumlord” och kontrollera Västerlånggatan, Hornsgatan och Folkungagatan brukar vara en bra vinnarstrategi.

Det tar aktiviteten till nästa nivå, byggfasen.  Den nämnda gatuserien är det billigt att bygga på, och får man upp ett par tre hus på varje gata så brukar man ledigt kunna skatta av medspelarna deras varvsbonus åtminstone varannan gång de passerar ”GÅ”. Det kan snabbt bygga en bra kassa för att ge sig in i förhandlingar om de lite dyrare gatorna, husen och hotellen.

Ser man till den ekonomiska aktiviteten är det nu den börjar ”peaka”. Det byggs så det knakar. Det gäller att gå ”all in”. Men det är också då de första förlorarna börjar få det svårt. Ett inte ovanligt grepp var, åtminstone på min tid, att de mindre bemedlade gick ihop och bildade ”kooperativ”. De mer renläriga ekonomiska ”darwinisterna” försökte förhindra sådana idéer från att få fäste. Detta var enligt dessa emot spelets ”anda”.

Tillät man bildandet av kooperativ så kunde spelet och därmed konjunkturen förlängas lite. Men lutningen var ändå obönhörlig. Varje tärningskast blev ett vågspel. Det omsätts visserligen större belopp, men penningcirkulationen gick ner och den egentliga aktiviteten dök. ”Penningmängden” börjar samlas på allt färre händer för att till slut landa i en enda. Då upphör cirkulationen helt. Det är ”game over”.

Enligt min minnesbild så var jag, som nämnts, en hyfsad monopolspelare. Men jag hade en kompis som var bättre och mer innovativ. Han införde nämligen krediter i spelet. Därmed kunde man undvika de ofta förödande ”likviditetskriser” som kunde uppstå varje gång tärningarna förde in spelpjäsen på fel gata. Man kunde låna och köpa sig fri. Spelet kunde då fortgå lite längre. Oddsen blev lite jämnare, men det kunde inte hindra att lutningen var den samma. Samtidigt som den ekonomiska fallhöjden för de som var på väg ut blev allt högre. De var ju satta i skuld.

Lyfter man blicken så är det en ganska bra beskrivning av hur ekonomin i stort har utvecklat sig (säg en bransch som inte har gått genom en mer eller mindre PE-driven ”konsolideringsfas”) liksom inte minst den svenska fastighetsmarknaden. Vi har passerat de inledande frenetiska, ekonomisk drivande, faserna av byggande och ägarbyten. Vi har, som min kompis föreslog, infört allt mer krediter i spelet. Genom att pumpa in krediter har affärscykeln förlängts, men riskerna och fallhöjden när det viker ner har därmed skruvats upp. Ilija Batljan står där med sina ”samhällsfastigheter” det vill säga stationerna, vattenverket och elverket. Rutger Arnhult har med Corem gett sig in på den amerikanska spelplanen. Erik Selins akilleshäl är att en stor del av ägandet inte är konsoliderat, som finska Sato, och att han därmed inte har kontroll över kassaflödena.  När krediterna nu börjar torka upp, inte minst på obligationsmarknaden, så ser det inte så roligt ut.

Det gäller inte minst om man beaktar farorna från en annan spelplan från min ungdom, Nya Finans. Idén bakom det spelet är snarlik Monopols. Det handlar om att slå ut motspelarna genom att samla på sig en så stor förmögenhet som möjligt. Men i Nya Finans kunde man ha en mer diversifierad portfölj då det även inkluderade aktier och obligationer. Utvecklingen i Nya Finans var mera ”mediadriven” än Monopols. De stora nyheterna stod att läsa i antingen den mera haussande ”Börstips” (som väl är en bra beskrivning av dagens Dagens Industri”) medan ”Finanstidningen” (för övrigt min gamla arbetsplats) kunde lyfta fram de mera allvarliga makrohändelserna.

Det värsta som kunde inträffa var ”inflation”. Det kunde få aktiekurserna att halveras. Och det är där vi är nu. Kombinerar vi det med ett monopolspel på kredit så är GPS-koordinaterna ganska bra positionerade.