På måndagen samlades en panel med tre kvalificerade ekonomiska bedömare hos SNS i Stockholm för att diskutera vad som kommer hända i den svenska ekonomin efter valet.

– Förra året var den ekonomiska tillväxten per person i EU lägst i Sverige, inledde John Hassler, professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi vid Stockholms universitet.

Hassler var under åren 2013-2016 ordförande i Finanspolitiska rådet, vars uppgift är att granska regeringens finanspolitik, den bärande delen i den ekonomiska politiken.

Han anslog därmed en dyster ton som blev bärande för resten av SNS-mötet. 

Den samlade ståndpunkten kan sammanfattas som att inget händer. Inga politiska partier samarbetar förrän det blir en ekonomisk kris i Sverige. Och allt som varit tämligen rosenskimrande i svensk ekonomi före valet svärtades snabbt ner av olika mörka prognoser.

Även i det längre perspektivet är den svenska ekonomiska tillväxten bland de lägsta i Europa.

– Det ser dåligt ut framöver. 2007-2022 kommer BNP per capita vara i genomsnitt 0,9 procent per år, alltså sämre än tidigare år.

Under 1950-talet och fram till 1970-talet låg tillväxten per person på tre procent. Det berodde bland annat på en rad kloka reformer och överenskommelser i kölvattnet av Saltsjöbadsavtalet. En del bra reformer genomfördes också under 1990-talet. 

– Men därefter har Sverige inte genomfört några väsentliga reformer. Framgång föder dumhet, sa John Hassler, och citerade LO-ekonomen P-O Edin.

John Hassler tystade därmed de glada megafoner som basunerat ut att det går bra för den svenska ekonomin. Han menade att även brutto, det vill säga för hela landet, ser inte tillväxten bra ut. Den lägre tillväxten per person kan alltså inte bara skyllas på befolkningstillväxten.  

– Det borde mana till eftertanke att vi ligger sämre till än genomsnittet jämfört med liknande länder. Sverige har sämre tillväxt i BNP per person än de ursprungliga 15 EU-länderna.

Höj matmomsen och kapitalskatten

Nu behövs nya ekonomiska reformer, enligt John Hassler. De gamla från 1990-talet har klingat av. De reformer som borde genomföras handlar om följande:

• Ett enklare och effektivare skattesystem.
• Lägre löneskatter.
• Högre kapitalskatter och moms.  
• En bättre produktivitet i byggsektorn och i andra sektorer som inte är konkurrensutsatta.
• En fungerande bostadsmarknad, det är för svårt att få tag på bostäder i storstadsområden.
• En utbildning som återigen är i världsklass, och den måste vara evidensbaserad. Det finns ingen quick fix eller experiment med betyg som snabbt löser detta.
• En förbättrad livslång kompetensutveckling.
• En snabbare integration av nya svenskar.

– Vi behöver ta itu med samtliga på en gång och i ett brett samförstånd. En matmoms om 25 procent kan låta provocerande, men Riksrevisionen har nyligen visat att den lägre momsen på mat är ett mycket ineffektivt sätt att gynna låginkomsttagare och barnfamiljer. Faktiskt så tjänar höginkomsttagare och hushåll utan barn mer på den lägre momssatsen på mat, säger Hassler.

– Den snabbare integreringen av de nya svenskarna är den mest akuta åtgärden.

Han bedömer att det måste till en internationell krasch för att de svenska politikerna eventuellt ska bli tillräckligt handlingskraftiga och våga genomföra reformerna ovan. Och en sådan eventuell krasch kan utlösas av en snabb internationell konjunkturnedgång.

– Jag skulle inte säga att jag tror att det blir en krasch internationellt. Däremot kommer det en konjunkturnedgång. Den kan bli snabb och det går inte att utesluta en kraschlandning, förtydligar John Hassler för Realtid.se efter framträdandet.

En finanskrasch i Kina är vad som oroar John Hassler mest. Men även det italienska banksystemet är darrigt och de spanska bankerna som har en stor exponering mot Turkiet.

Mekanismer som förstärker på krisen

I detta sammanhang finns det också olika mekanismer som, enligt John Hassler, kan förstärka en möjlig kommande inhemsk kris i Sverige.  

1. Försvagade balansräkningar hos låntagarna på grund av lägre värden på tillgångarna. Detta leder till en minskad konsumtion.
2. Försvagad balansräkning hos bankerna. Det kan leda till en credit crunch (kreditkollaps). 
3. Bankruns, vilket sker om förtroendet går förlorat för banker och finansinstitut hos allmänheten. Då tar spararna ut sina pengar och flyr från bankerna. En sådan händelse skulle leda till att Sverige går från recession till depression.
4. En förstärkande negativ interaktion med staten då båda blir misstrodda. 

Om det sista inträffar är det bara att hoppas på internationell hjälp, enligt John Hassler. Han tror inte att de strukturella problemen i Sverige utlöser någon kris. Men en snabb nedgång i omvärlden är inte osannolik.

Hassler tycker att statens största misstag är att den inte i tid hanterat frågan om migrationen och integrationen. Invandringen borde ha stramats åt tidigare än vad som nu gjordes.

– Vi måste inse att Sverige är annorlunda nu och vi måste hantera situationen. Under den senaste regeringen hade vi hoppats få till stånd flera konstruktiva samtal, till exempel om lönespridning.

Varför har vi inte märkt av den sämre tillväxten?

– Det tar lång tid att märka att tillväxten per person gått från tre procent till en procent. 

John Hassler tycker också att Sverige är i bra skick för närvarande. 

– Vi har inte hunnit vara lika dumma som under 1980-talet.
 
Kristin Magnusson Bernard, chef för den makroekonomiska researchen på Nordea och Sverigechef på Nordea Markets, säger vid sitt framträdande att hon blivit ännu mer orolig efter att ha lyssnat på John Hassler.

Enligt henne är en hög privat skuldsättning det första tecknet som kan förutspå en kommande kris. Och där tycker hon att Sverige sticker ut. 

– Det brukar sluta illa.

Hon anser att det är en remarkabel situation när bankerna självmant, alltså utan att vara pådrivna av någon myndighet, stramar åt kreditgivningen. Men så har både den svenska finanspolitiken och penningpolitiken uppmuntrat till ökad skuldsättning hos hushållen, vilket i sin tur ökat risken hos bankerna. 

Kommunerna kan påverka kreditvärdigheten

Sören Häggroth är den tredje talaren på seminariet. Han är bland annat före detta generaldirektör och socialdemokratiska statssekreterare på finansdepartementet, men har också utrett förhållandet mellan staten och kommunerna åt Ansvarskommittén år 2005. Han har under lång tid funderat över och skrivit mycket om kommunala framtidsfrågor och hur de ska klara av att hantera ekonomin och välfärden, inte minst utifrån den demografiska utvecklingen som ökar pressen på dem framöver.

– Kommunsektorn har haft goda år beroende på att ekonomin gått bra och att staten varit frikostig med statsbidrag. Detta har minskat den naturliga krismedvetenheten hos den offentliga sektorn, säger han.

Även Häggroth påminner åhörarna om att ”framgång föder dumhet”.

Han är bekymrad över att det ekonomiska reformutrymmet framöver är begränsat.

– Men det gäller inte om man lyssnar på finansministern.

John Hassler instämmer i detta.

– Det kanske går att upprätthålla kvalitén i välfärden men det demografiska trycket är enormt. Vi borde kunna öka produktiviteten i vård och utbildning.
 
Kristin Magnusson Bernard tror inte heller på något reformutrymme.

– Svenskarna verkar ha röstat mot ett högre skattetryck. Det kommer att kräva omprioriteringar i den kommunala sektorn. Det kommer att bli jättetufft.

Sören Häggroth varnar för att kommunalskatten måste höjas med tre kronor fram till 2040 om välfärdsantagandena ska behållas.

– Vi måste snabbt komma igång med en diskussion om hur välfärden ska finansieras.

Han är också bekymrad över att kommunerna nu ”investerat som aldrig förr och lånat kortsiktigt”.

Även kommunernas polarisering bekymrar honom. Av totalt 290 kommuner är det mellan 60 och 80 som för en tynande tillvaro, men som ändå måste uppfylla de garantier om vad välfärden ska omfatta som satts av staten.

– Och kommunernas problem kan sprida sig till och påverka statens kreditvärdighet.

Lära oss leva med hushållens höga skulder

John Hassler och Kristin Magnusson Bernard har olika åsikter om det kommer bli en kris eller inte.

Hassler anser att vi ska lära oss att leva med att hushållen har höga skulder och att det är fel att lägga begränsningar på lånen. Detta eftersom allt pekar på att räntorna kommer att vara fortsatt låga under lång tid framöver.

Kristin Magnusson Bernard anser att det viktigaste är att minska ränteavdragen och åtgärda skuldsättningen. 

– Det är inte produktivitetshöjande om en lägenhet på grund av ränteavdragen kostar flera miljoner kronor mer, säger hon. Jag är också orolig för att en liten ränteuppgång kommer att få stora konsekvenser. Vad gör vi vid nästa kris? Vilka trådar drar vi då i?

De ungas bostadssituation diskuterades också. De tvingas ha betydande lån i sina balansräkningar. Det hade varit bättre om den risken hade tagits av staten, till exempel om pensionsfonderna hade ägt bostäderna och hyrt ut dessa. Idag har risken hamnat på fel ställe.

John Hassler tror att vi kommer att ha höga bostadspriser i decennier framåt.

Nationalekonomen Marian Radetzki som var en av åhörarna tyckte ändå att deltagarna på SNS-seminariet skulle tänka positivt. 

– Idag talar alla om denna kris. Det är en positiv omständighet. Alla är förberedda, säger han.