Lars-Henrik Andersson är konkursförvaltare i Trustbuddy.
Lars-Henrik Andersson är Trustbuddys konkursförvaltare. Foto: Lindahl/Mynewsdesk
Fintech

Förvaltaren: Ingen förskingring i Trustbuddy

Trustbuddys konkursförvaltare har säkrat 50 miljoner kronor i konkursboet – som ska tillfalla långivarna. Han bekräftar också att de 40 miljoner som försvann i kraschen inte förskingrats.

Uppdaterad 2016-06-07
Publicerad 2016-05-25

– Ingen verkar ha stoppat pengar i egna fickor, säger Lars-Henrik Andersson.

Trustbuddy grundades 2009 av norrmannen Jens Glasø och utvecklades till Nordens största peer-to-peer-långivare på några år. Som mest värderades bolaget till 1 miljard kronor.

Men 19 oktober gick Trustbuddy, till mångas förvåning, i konkurs till följd av "allvarliga ogentligheter". Sedan dess försöker cirka 3.200 långivare – varav merparten finns i Norge och Danmark – att få tillbaka totalt drygt 280 miljoner kronor från mellan 50-60.000 låntagare med hemvist i Norden, Polen och Spanien.

Säkrat 50 miljoner

Lindahl-advokaten Lars-Henrik Andersson – som även var konkursförvaltare i en del av Panaxia-härvan – fick uppdraget att försöka rädda resterande värden i Trustbuddy.

Det är han klar med nu. Totalt har Lars-Henrik Andersson lyckats säkra 50 miljoner kronor i konkursboet – en summa som "inom kort" ska skrivas över på och fördelas proportionerligt till de som lånat ut pengar via Trustbuddys tjänst. 

Han är också i färd med att sammanställa en förvaltarberättelse som ska publiceras i juni och i detalj utröna vad som föranledde bolagets kollaps.

Lånades ut på nytt

Lars-Henrik Andersson vill inte föregripa utredningen, men kan för Realtid.se bekräfta att han hittills inte funnit några bevis för att Trustbuddys ägare och ledning förskingat långivarnas pengar.

– Preliminärt verkar ingen ha stoppat pengar i egna fickor. Utan pengar som inte återbetalats har lånats ut på nytt. Det har också funnits många "dåliga lån" som Trustbuddy inte lyckats driva in och det har varit ett spel om vem ska drabbas av kreditförluster, säger Lars-Henrik Andersson.

Han vill vara försiktig med att uttala sig om vad Trustbuddys kan ha haft för motiv till sitt agerande. Men han lutar åt att bolaget lånade vidare pengar utan låntagarnas samtycke för att öka sina intäkter.

– De avgifter man tog från låntagarna bestod dels av en startup-avgift för varje nytt lån och därefter förlängningsavgifter för att förlänga återbetalningsavgiften för varje lån. Därutöver tillkom ränta, säger Lars-Henrik Andersson.

– Men Trustbuddy tjänade främst pengar på att ha många lån. Ju mer pengar i rörelse desto mer tjänade bolaget.

Agerade likt en bank

Totalt lånades 40 miljoner kronor ut på nytt. Men varken långivare eller låntagare registrerades på lånen i Trustbuddys system, enligt Lars-Henrik Andersson.

– Det är ett av de stora problemen. Om det inte finns någon långivare kan man säga att det är Trustbuddys egen utlåning och då är man på väg att bli bank, säger han och tillägger att det kan varit en målsättning.

Bolaget sökte nämligen under hösten 2015 tillstånd från Finansinpektionen att förmedla krediter i likhet med en bank. Lars-Henrik Andersson menar att Trustbuddy hade ett arbetssätt och plattform som möjliggjorde det.

– Bekymret är inte så mycket att man blandat egna och andras pengar, utan snarare att bolaget missat identifieringen eller allokeringen av p2p-lånen och blandat för mycket av andras pengar snarare än blandat egna medel med andras medel.

Likheter med Panaxia

Förvaltaren betonar att varje fall är unikt. Ändå ser han flera likheter mellan Trustbuddy-kraschen och Panaxia-konkursen.

– En likhet är att man hanterat andras medel och att man gjort det på ett sätt som man inte borde, genom att ha dåliga avgränsningar mellan egna och andras medel. Problem som man i båda fallen hela tiden rullade framför sig som en snöboll. Inget av bolagen stod heller under någon egentlig FI-tillsyn, säger Lars-Henrik Andersson.

Finns det några tydliga skillnader?

– I Panaxia lånade man in medel i förlustbringande verksamhet. Jag ser det som en mer uppenbar brist i förhållningssättet mellan egna och andras pengar.

Hur ser du på dessa fall?

– Det här är förtroendemannauppdrag. Personer lämnar i från sig sina medel till någon som ska ha hand om dem och det är tragiskt och allvarligt när de inte lyckas med det.

Lars-Henrik Andersson hopppades på att det skulle bli åtal i förskingringsdelen i Panaxia-fallet. Han anser även att lagstiftningen på området fortfarande är bristfällig och efterlyser en uppskärpning.

– Jag skulle gärna se förtydligande regler för hur kontanthanteringsföretagen ska redovisa anförtrodda medel. Om den genomförs i större omfattning bör hanteringen ske under Finansinspektionens tillsyn.

– Reglerna för kreditförmedling och betalningstjänster måste också bli tydligare och tillsynen av crowfunding och p2p-bolagen måste förbättras.

Trustbuddy var Nordens största p2p-bolag

Bolaget blev på några år Nordens största peer-to-peer-långivare och värderades till som mest 1 miljard kronor. Under 2015 hade koncernen 70 anställda, fem dotterbolag i Finland, Spanien, Holland, Storbritannien och Sverige.

Sedan starten 2009 hann drygt 350.000 medlemmar, alltså långivare och låntagare, ansluta sig till tjänsten. Den förmedlade lånevolymen enbart under 2014 till 828 miljoner kronor, enligt Trustbuddys egna uppgifter.

Totalt lånade cirka 3.200 personer ut pengar genom p2p-plattform. De flesta långivare är hemmahörande i Norge och Danmark. Antalet låntagare uppgår till 50-60.000 och har sin hemvist i Norden, men även i Polen och Spanien.

Maxbeloppet som kunde lånas ut per gång var 10.000 kronor, men de flitigaste långivarna hann låna ut flera miljoner. Pengarna placerades på ett klientmedelskonto hos en bank. Därefter matchade Trustbuddy medlen med låntagare.

När låntagarna betalade tillbaka en del av lånet lånade troligen Trustbuddy ut pengarna igen, utan långivarnas samtycke.

Långivarna driver in skulderna separat

I regel tillhör ett konkursat bolags egendom konkursboet. I Trustbuddy-fallet har konkursförvaltaren dock funnit att det föreligger så kallad separationsrätt.

Man kan jämföra det med att en bil. Om konkursbolaget äger bilen ingår den i konkursboets egendom. Men om bilen är leasad äger leasingfirman den. Den tillhör alltså någon annan.

Trustbuddys långivare hävdar likaledes att konkursboets skulder eller fodringar tillhör dem och därför måste de separat driva in dessa fodringar.

– Som alltid har det har funnits olika uppfattningar om detaljer och hur man ska komma framåt. Det har till exempel gällt gränsdragningar mellan vad som är konkursboegendom och vad som tillhör separationsrättsegendom, säger Lars-Henrik Andersson.

Samtidigt betonar han att samarbetet överlag fungerat väldigt bra med grupptalan.

Källa: Advokat Lars-Henrik Andersson

Platsannonser