I dag hölls den sista rättegångsdagen mot fondbolaget Allra Pension och dess företrädare. På försvararsidar var samtliga på plats, men på motsidan saknades åklagare Thomas Hertz. Istället var åklagare Carl Asterius på plats.

Det var fondbolagets tur med plädering innan det var dags för några repliker dels från Pensionsmyndigheten, dels från några av försvararna. Sist under förhandlingsdagen lämnade försvararna sina kostnadsyrkanden till domstolen.

Det var Gernandt & Danielssons Marcus Johansson, fondbolaget Allra AB:s ombud, som inledde rättegångens sista dag i Stockholms tingsrätt.

Han inledde med att uttrycka en förvåning hur processen förts från åklagarens sida. Han berättar att han arbetat under 22 år med transaktioner och tvister på finansiella marknaden och konstaterade att han ”ser saker annorlunda än vad åklagaren och Pensionsmyndigheten gör”.

– De ser med misstänksamhet på dokument och ageranden och tolkar dem på ett sätt som vi finner som främmande jämfört hur de normalt uppfattas i en kommersiell vardag på den finansiella marknaden. Olika referensramar ger också olika värdeomdömen. Oak har tjänat ”herrejösses mycket pengar”, säger en av åklagaren. Sådana oneliners skapar säkert bra rubriker. Men när man har jobbat på den finansiella marknaden så är detta belopp inget som man höjer på ögonbrynen för. Det är nämligen så att om man arbetar med stora värden på marknaden så kan man tjäna stora pengar.

Marcus Johansson menar att beloppet i sig inte är anmärkningsvärt stort i vad de aktuella transaktionerna avsåg för underliggande värden.

Marcus Johansson kritiserar även ett av åklagarens vittnen som kallade warrantemissionen för ”groteskt stor” och menar att vittnet saknar egen erfarenhet av denna typ av stora affärer. Han menar att vittnet och den banken som han arbetade på aldrig var en del av det marknadssegment som målet handlar om.

Marcus Johansson uppger även att det är omöjligt i den typen av transaktion som målet handlar om att begå något brottsligt då ”det vimlar av regler”.

– Vi har en transaktion där ett fondbolag, Gustavia, med hjälp av en uppdragstagare SFS (svensk fondservice, senare Allra) har köpt in derivat av ett värdepappersbolag, Oak Capital. Detta till tre fonder. Dessa värdepapper emitteras till två globala finansiella institut, Bank of America och Natixis, och noteras sedan på börsen i Luxemburg. Settlement sköts av ett förvaringsinstitut SEB. Jag vill påstå att du nästan inte kan hitta en mer genomreglerad transaktion än den. Regelverket för fonderna, fondbolaget, uppdragstagarna, mellanhanden och emittentbankerna och förvaringsinstitut är gigantiska och det är detaljerat. 

Han frågar rätten om det någonsin kan vara missbruk, kriminellt av någon på fondsidan om man genom en transaktion har agerat på ett sådant sätt att man uppfyller alla dessa detaljerade regler.

– Det påstås i målet att andelsägarna och spararnas intressen har åsidosatts. Man borde ha gjort en ännu större vinst än vad man gjorde. Men att värna om andelsägarna och slutkunden är det gigantiska regelverkets kärna och substans. Det finns regler om hur de olika aktörerna ska gå till väga för att agera för att få bästa möjliga resultat för fonden, och ytterst för andelsägarna och pensionsspararna. 

Marcus Johansson menar att åklagarens gärningsbeskrivning brister och pekar på det som lagtexten säger om förtroendeställning. Förtroendeställning handlar inte om att för annan sköta någon annans angelägenhet, menar Marcus Johansson. Det räcker inte att åberopa den underliggande uppgiften utan åklagaren måste åberopa något mer som ska styrkas. Marcus Johansson menar att Svensk Fondservice, som senare blev Allra, aldrig haft någon förtroendeställning i det aktuella fallet. Allra Pensions ombud menar att avtalet med Gustavia visar att fondbolaget inte hade en förtroendeställning.

Vidare menar han även att varken Pensionsmyndigheten, andelsägarna eller pensionsspararna är huvudmän. Om det finns en huvudman i detta mål är det Gustavia Fonder, enligt advokaten. Han pekar på att det i lagtexten står att sysslomannen, i detta fall SFS (Allra Pension,) har fått en uppgift av huvudmannen, i detta fall Gustavia Fonder. Huvudmannen ska aktivt ha försatt huvudmannen med en särskild uppgift.

– Det är bara Gustavia som kan sägas ha gjort något aktivt val.

Marcus Johansson ställer en retorisk fråga om SFS har fått uppgift att fatta och föreslå beslut för en huvudman som är andelsägarna eller pensionsspararna. Han svarar att detta ej är fallet. Varken andelsägarna eller pensionsspararna har gjort ett aktivt val att ge SFS ett förtroende.

Marcus Johansson menar dessutom att SFS inte heller haft en förtroendeställning genom uppgiften att fatta respektive föreslå beslut då en förtroendeställning kräver rättshandlingsbehörighet.

– Till syvende och sist kan huvudmannen alltid välja att inte göra såsom sysslomannen beslutat eller föreslagit.

Marcus Johansson menar även att Gustavia Fonder inte var förpliktigad att följa SFS: råd. Gustavia kände sig nöjda med priset och med instrumentet och har samtyckt till investeringen, menar advokaten.

SFS kunde inte diktera vilka investeringar fonderna gjorde utan vid den aktuella transaktionen hade man inte fått förtroende av SFS, enligt advokaten.

– Åtalet och det enskilda anspråket faller också på rekvisitet missbruk. 

Han pekar på att missbrukspåståendet i gärningsbeskrivningen är att Alexander Ernstberger och Johan Bergsgård tillsammans och i samförstånd missbrukat SFS förtroendeställning genom att föreslå om beslut av investeringar som kommer medföra skada till investeringsfonderna. Han hänvisar till att fonderna inte är juridiska personer och därmed inte kan lida skada. Och det påstås därefter att skada uppkommit för huvudmannen, vilket ska vara Gustavia Fonder, andelsägarna, Pensionsmyndigheten eller pensionsspararna.

Eftersom Gustavia Fonder var nöjda med priset och med instrumentet och samtyckt till investeringen kan det inte bolaget vara huvudmannen. Gustavia står dessutom mellan SFS och andelsägarna, Pensionsmyndigheten och pensionsspararna och därför kan inte dessa heller vara huvudman.

Daniel Waerme tar över pläderingen och går igenom rekvisiten skada och orsakssamband.

Dessa har betydelse på två avgörande punkter, menar han då trolöshetsbrottet utgår från att huvudmannen lidit en ekonomisk skada och att den skadan har orsakats av missbruksgärningen. Pensionsmyndighetens skadeståndsyrkanden förutsätter även att en ekonomisk skada har skett till det aktuella beloppet.

Daniel Waerme menar att åklagaren måste kunna peka ut den handlingen eller underlåtenheten som var missbruket, vilket åklagarsidan ej har kunnat visa. Han menar att åklagaren måste kunna visa att det handlade som de tilltalade gjort skulle kunna gjorts på ett annat vis samt att detta skulle kunna leda till ett bättre slutresultat än det faktiska händelseförloppet.

Detta är särskilt viktigt vid Pensionsmyndighetens skadeståndsyrkande, 23 miljoner dollar, för att kunna komma fram till vad den exakta skadan uppgår till.

Daniel Waerme menar även att de åtalade inte vet vilket beslut som åklagaren tar sikte på att man skulle ha tagit, som påstås vara det brottsliga beslutet som ledde till en skada som bestod i att fonderna köpte värdepapper som översteg med minst 120 miljoner kronor vad investeringsfonderna annars skulle ha betalt.

Han pekar på att det görs en jämförelse med det verkliga händelseförloppet och det hypotetiska händelseförloppet där fonderna hade behövt betala minst 137 miljoner kronor mindre för samma warranter.

– Det är som att åklagaren har försökt undgå om denna fråga om det hypotetiska händelseförloppet genom att tala om ett påstått överpris på 137 miljoner kronor. Men det här är såklart en slags dimridå, säger Daniel Waerme.