Det är möjligt att Sven-Olof Johansson får rätt, men jag är tveksam

Fastpartner och Sven-Olof Johansson tror att Riksbanken kommer att börja sänka räntan kraftigt under nästa år. ”Detta föranleds av att vi under 2000-talet skapat en värld, som inte är designad för höga räntor.” Det är bara att hålla med Johansson. Ekonomin håller fortfarande hög fart och närmar sig en skarp kurva där Riksbanken ska ratta till nästa räntehöjning i november. Det som skrämmer mest, är att vid sidan av denna kurva tornar det upp ett berg av finansiella åtaganden.
Det är möjligt att denne skribents instämmande i Johanssons tes kan bottna i det intellektuella förkylningssymptomet ”konfirmation bias”. För denna radskrivare har i några års tid hävdat att den under 2000-talet uppumpade finansiella balansräkningen har gjort störningskänsligheten mycket stor. Och vi har just nu en sådan mycket påtaglig störning, i form av mycket stora energiprisökningar, som sedan de flesta aktörer i mån av marknadspostion och marknadsmakt försöker kompensera sig för i nästa led.

För ju mer kompensationstänket biter sig fast i ekonomin, desto högre måste Riksbanken trycka upp räntan.

Kompensationskraven kommer i första ledet från energiintensiva livsmedelsproducenter och åkeriföretag, till dagligvaruhandeln och byggföretag i andra led och så vidare. Alla försöker helt enkelt kompensera sig efter bästa förmåga. Fastighetsbolagen pekar på sina ofta inflationsindexerade hyror i kontrakten för att visa att deras hyresintäkter kommer att stiga. För nästa års bostadshyresförhandlingar har fastighetsägarna också gått ut med att de ska ha full kompensation för inflationen. Att den direkta påverkan på fastighetsbranschen av stigande energipriser är låg, det mesta rullas över på hyresgästerna, talas de mera tyst om. Det gäller ju att kompensera sig. Fastpartner skriver exempelvis själva att de räknar med en ”indexuppräkning av våra hyresintäkter på 10 procent från kommande årsskifte”.

Problemet för fastighetsbolagen är emellertid att det är just denna kompensationscirkulation som Riksbanken måste slå ner på om de ska få kontroll på och nå någon trovärdighet för sitt inflationsmål. För ju mer kompensationstänket biter sig fast i ekonomin, desto högre måste Riksbanken trycka upp räntan. Och för fastighetsbolagens ägare som under 2000-talet varit högst delaktig i det som Sven-Olof Johansson benämner skapandet av ”en värld som inte är designad för höga räntor” är detta en närmast existentiell fråga.

För man måste ha klart för sig denna mycket stora relativprisförändring på energi har egentligen gjort alla andra aktörer fattigare, förutom de som direkt får ökade intäktsströmmar utan att de egna kostnaderna har ökat i samma utsträckning.

Lägger vi på ränte- och de potentiella hyreshöjningarna på det så ser det mycket svettigt ut för det stora flertalet av ekonomins aktiva aktörer. Konsumtionsutrymmet börjar redan bli ansträngt och stigande räntor och hyror kommer att suga musten ur många aktörer. Visst, någon kan säga att de stigande räntorna också leder till ökade intäkter för de som sitter på fordringarna i dessa låne- och hyreskontrakt. Det samhällsekonomiska problemet är att dessa fordringsägare har ett lågt konsumtionsbehov. För att bankerna, som Handelsbanken, redovisar allt bättre räntemarginaler och att institutioner får lite högre räntor på sina bostadsobligationer och kanske även på sin inlåning, är inget som direkt cirkulerar tillbaka in i ekonomin, utan kan ur ett samhällsekonomiskt perspektiv ses som en temporär beskattning, som primärt drar köpkraft ur ekonomin.

Och detta är inte bara ett svenskt problem. Utan det ser tyvärr så ut på de flesta håll. Till och med teoribildningen börjar komma i kapp. New York Fed publicerade för några veckor sedan en analys The Financial (In)Stability Real Interest Rate, R** där författarna försöker leda i bevis att den så kallade ”jämviktsräntan”, den som ger prisstabilitet i ekonomin och den som ger stabilitet åt det finansiella systemet, kan skilja sig åt. Jag tror att författarna har rätt (kan vara ”konfirmation bias” igen) även om de enligt mig använder fel modell för att beskriva banksystemet (de ser bankerna som intermediärer).  De kommer fram till att när den räntenivå som krävs för att behålla stabiliteten i det finansiella systemet är lägre än den räntenivå som krävs för att stävja inflationen så uppkommer ”finansiell stress”.
Vi sådan stress startar diverse svårförutsägbara, men negativa och självförstärkande förlopp i det finansiella systemet. Tvångsförsäljningar av tillgångar och upptorkad likviditet är vanliga obalanser som kan ge stor negativ utväxling.

När sådan stress har börjat uppstå har centralbankerna tvingats intervenera. Det är det som på ”finanslingo” har benämnts ”Greenspan put” efter den förre centralbankschefen Allan Greenspan, som i samband med ”dotcom-kraschen”, i början av 2000-talet sänkte räntan kraftigt. Och denna ”Greenspan Put” är något som har inbäddats i de flesta finansiella aktörer agerande sedan dess, inte minst hos svenska fastighetsbolag. Det har lett till att den finansiella balansräkningen har stigit mycket snabbare än den underliggande ekonomin.

Men vi ser redan stress i systemet, och då även för så kallade ”riskfria” placeringar. Turbulensen runt brittiska statsobligationer i samband med Liz Truss famösa ”minibudget” är ett exempel, men även volatiliteten i korta amerikanska statspapper, ”treasury bills”, som kan sägas vara kärnan i det internationella finansiella systemet, visar på denna växande störningskänslighet.

Fastpartner och Sven-Olof Johansson ”bettar” på att Riksbanken kommer att börja sänka räntan redan under andra kvartalet för att sedan sjunka ner mot ”en ny långsiktig balansnivå på 1 procent” utan att vi får se någon större krasch. Det är möjligt att Fastpartner får rätt. Detta är emellertid inget annat än en tro på en fortsatt tillämpning av ”the Greenspan Put”. Jag är inte så säker på att denna kommer att funka den här gången. För den sociala och politiska legitimiteten i att ständigt rädda den finansiella sektorn undan sina självförvållade problem har börjat erodera.