Luxemburg är en smältdegel med folk från hela världen, just i detta fall så här:  Tre ledningsgrupper, i snitt tio personer i varje, cirka sju nationaliteter i varje grupp. Vad gäller varifrån du kommer så är heterogenitet det normala, homogenitet det onormala. 

Ändå är vi här för att lösa upp knutar. Det funkar inte riktigt som det ska. Det är grus i maskineriet. Strukturen och motorn verkar vara i bra form. Men ganska låg effekt i drivmedlet.

Som sagt, här är det fullständigt ointressant var du kommer ifrån. Till stor del också hur du ser ut. Det är ingen grogrund för polarisering och grupperingar. Men vi människor är duktiga att hitta en anledning till att ”vi är ok och bara dom kunde skärpa till sig!”  Det här ligger ju ganska djupt i oss.

Robert Sapolsky, professor i Neurologi skriver i boken Behave, The behavior of humans at our best and worst: ”Det finns något som kallas minimalgruppsexperimentet: Vi utvecklar snabbt en dragning till in-gruppen, även när grupperingarna är baserade på diffusa skillnader, som till exempel att en grupp överskattar och en annan underskattar antalet prickar i en bild. Den typen av prosocialitet handlar om gruppidentifikation: Människor föredrar att lägga resurser på individer i in-gruppen”

Översatt i ovan exempel från Luxemburg: Om inte nationalitet eller hudfärg är något konstigt, så hittar vi på något annat som delar in oss i vi och dom: ”De är inte hjälpsamma.” ”De gör så många fel som ställer till det för oss.”  ”De tänker inte på helheten.” ”De fullständigt skiter i oss på back-office.”

I en annan bok: I Grunden God av Rutger Bregman, visas ett intelligenstest i fyra dimensioner där man jämför chimpanser, orangutanger och 2 ½ år gamla barn. Tro det eller ej, i tre av dimensionerna: rumsligt medvetande, räkneförmåga och orsaksamband så uppträder inga större skillnader mellan de tre testgrupperna. Men i kategorin ”social learning”, det vill säga där det finns något att lära sig av en annan, så är människan helt överlägsen. Vi är födda att lära oss, skapa band och leka. 

Vi lever i en VUCA-värld: volatilt, komplext, osäkert och med snart oändliga valmöjligheter. Det kommer aldrig gå så långsamt som det gör idag. Positivt eller negativt? Hållbarhetsfrågan, både vad gäller naturen och oss människor, är givetvis ett stort orostecken. Jag är dock utvecklings-optimist. Jag tror stenhårt på att vi ska möta denna utveckling så att både individer och företag ”håller ihop” med ännu mer fokus på samarbete och utvidgade grön-zoner där tankar kring helhet och vinna tillsammans alltid slår tanken att jag vinner och du förlorar.

Vi måste både intellektuellt och i praktisk handling förstå och visa att starka samarbeten skapar exponentiella förbättringar, enda sättet att möta en VUCA-värld, nu i covid-tider på steroider vad gäller förändringstakten. Bra samarbeten kan egentligen definieras så att vi seriekopplar våra hjärnor, att vi är kreativa tillsammans, vi lär oss tillsammans och ännu bättre får fram både dagens och morgondagens lösningar för våra kunder. Tänk 80 miljarder neuroner (en hjärna) som utan att tänka ”vi-är-bättre-än-dom”  kopplar upp mot alla kollegors 4 999 hjärnor.

Vi kanske ska fråga oss om tillit och motivation över huvud taget kan beordras fram. Om inte, hur kan vi bättre locka fram det? Är det mer hur vi är mot varandra som sätter tonen, och att ledarskapet här har en viktig funktion? Att bejaka att vi andvänder hela vårt register av vad det innebär att vara människa, även på jobbet? Kan det vara så att det ger både bättre resultat, och hållbara människor? 

Och ju större in-grupper vi lyckas bygga, desto färre ”vi-och-dom”-tankar kommer tänkas på företaget. Då måste vi lära känna varandra, vi behöver inte älska varandra, men vi måste bygga en respekt för varandra. Ledarskapet blir den viktiga katalysator som sätter tonen i detta utvidgade vi-tänkande.

Ett riktigt utvidgat vi-tänk sätter inte gränsen vid företaget, utan inbegriper kunder, leverantörer och samhället i att skapa hållbara resultat och hållbara människor  (hörde en pod där vd för Barry-Wehmiller, Bob Chapman,  påstår att chefens beteende är viktigare för ens hälsa än vad husdoktorn är.)

Då är det bra tycker jag, att ha ett ledarskap som skapar miljöer där vi tar med hela vårt jag till jobbet. Både hjärna, hjärta och mage. Och då blir det ibland lite känslomässigt. Som när han som växte upp i en liten by i Sibirien öppnar upp och berättar sin livshistoria. Då finns det tillit. Det skapar samhörighet. Då blir jag berörd och funderar att det är då själve f-n att vi inte mer kan se till vad som förenar utan tenderar att välja se vad som skiljer.

Och vad hände med papperet och pennan? Neurovetenskapligt så är det väldigt bra inlärningsredskap, att reflektera med papper och penna, skriva ner vad du känner, vad du är bra på, vad du är tacksam för. Det finns någon fin koppling i nervsystemet mellan tankens fantastiska kraft, och de motoriska rörelserna i handen och fingrarna som formar bokstäverna som blir ord på dina tankar, känslor och upplevelser. Och måste verkligen alla svar i hela världen besvaras med: Det finns en app för det!

Lasse Friberg
Partner, WeMakers