Annons

Annons

riksdagen_Kallberg.jpg

Den svenska rikspolitiken styrs i praktiken av en handfull partiföreträdare som sitter skyddade bakom valberedningar och trögrörliga partistrukturer, vilket gör att folkviljan inte får något genomslag, skriver statsvetaren Jan Kallberg. Foto: Melker Dahlstrand / Riksdagsförvaltningen / privat.

Valets bortglömda fråga

Den grundläggande förklaringen till dagens oklara och röriga politiska situation i Sverige handlar om att författningen inte längre fungerar som ett verktyg för att kanalisera folkviljan, skriver Jan Kallberg, disputerad statsvetare som är verksam i USA.

Dagens svenska grundlag har sannolikt tjänat ut på samma sätt som enväldet gjorde år 1809 och då ståndsriksdagen upphörde och ersattes av representationsreformen 1866.

Istället för att hela tiden diskutera Sverigedemokraternas och Vänsterpartiets frammarsch, på bekostnad av de traditionella statsbärande makthavarna Moderaterna och Socialdemokraterna, borde vi i den offentliga debatten fokusera på vad som är den underliggande orsaken till allt detta – och sluta vara så fixerade vid symptomen.

Låt oss tala klarspråk för en stund.

Annons

Annons

Den svenska författningen fungerar inte. Folkviljan når inte fram. Det enda som verkar nå fram i det politiska systemet är det skattefinansierade civilsamhällets företrädare som mer eller mindre fabricerar problem som ett marginellt antal väljare bryr sig om och engageras av. De grundläggande välståndsskapande frågeställningarna som borde stå i fokus, det vill säga frågor som handlar om sådant som företagsklimat, tillväxt och innovationskraft, ligger samtidigt i träda.

Ett av de största problemen handlar om rekryteringen av svenska rikspolitiker.

Idag attraherar inte det svenska politiska systemet de kunnigaste, duktigaste och mest kapabla personerna – ett faktum som med smärtsam tydlighet står klart för den som följer rikspolitiken.

Varför har det blivit så?

Det proportionella valsystemet med partierna som ett mellanskikt har skapat en situation där folkviljan inte når fram till makten. Den svenska rikspolitiken styrs i praktiken av en handfull partiföreträdare som sitter skyddade bakom valberedningar och trögrörliga partistrukturer, i vart och ett av de numera tre partier som har verkligt inflytande över politiken.

Det gör att den reella politiska makten ligger hos ett tjugotal personer som träget har arbetat sig upp i partisystemet. Dessa politiker kan sedan göra uppgörelser med varandra – utan att behöva söka stöd hos folket.

Att makten har koncentrerats till en liten elit blev som allra tydligast när Decemberöverenskommelsen ingicks och oppositionen genom ett handslag upphörde att vara en opposition. 

Sättet på vilket riksdagsledamöterna applåderade när pappret med detta påstått politiska genidrag undertecknades visar med smärtsam tydlighet att författningen numera fungerar som ett politiskt medeltida klan- och ståndssamhälle.

Tankegodset som Decemberöverenskommelsen bygger på handlar om en maktposition som är ägd, att din röst är fast egendom som tillhör ett parti som har full rådighet att hantera den eftersom de har en politisk lagfart på ditt liv. Du kan inte påverka det – för partierna styr till syvende och sist utfallet. Och partierna som har inflytande över detta lever i symbios med varandra.

Riksdagen har 349 ledamöter – så vilka besätter då de övriga 329 stolarna? Valda ledamöter som folket egentligen inte vill ha men partierna ändå tycker ska sitta där. Min bedömning är att 80 procent av riksdagsledamöterna aldrig skulle blivit valda om Sverige haft direkta personval i enmansvalkretsar.

Varför har vi dessa rikspolitiker? Svaret är enkelt. Därför att partierna vill ha dem där. De är servila, de utmanar inte och de är fogliga.

I ett personalvalssystem hade, för att ta ett exempel, den färgstarka politiska profilen Lars Törnman i Kiruna enkelt blivit riksdagsman för Norrbotten. Han har ett starkt stöd i hembygden och integritet nog att inte tappa huvudet om väljarna skickar honom till Stockholm.

Men så fungerar nu inte det svenska politiska systemet. Den svenska författningen ger företräde åt någon som väljarna får sig pådyvlade av partierna, och vars enda funktion är att vara lojal mot partiledningen.

Är det konstigt om många människor då känner sig satta på undantag och inte hyser någon större tilltro till det politiska systemet?

De fyraåriga valperioderna tillkom för att säkerställa politikernas arbetsro. De ska inte tvingas fara land och rike runt för att förklara och förankra det som de håller på med. Den författningsreformen har fungerat enastående väl – eftersom valet 2018 visar att väljarna vare sig har fått förklarat eller förstår vad de håller på med.

Dåligt politisk ledarskap kostar – det ger lägre ekonomisk tillväxt, skapar oro på marknaden och leder till felallokeringar av viktiga resurser i samhället. (Aldrig tidigare har så många haft en högskoleexamen som ingen arbetsgivare bryr sig om, för att ta ett exempel på det sistnämnda.)

Hur man än vänder och vrider på allt detta hamnar man i konstaterandet att problemet sitter i författningen. Ett politiskt system måste stämmas av gentemot folkviljan och ta till sig vad medborgarna och väljarna tycker är viktigt.

Ett ökat inslag av personval, helst med direkta sådana som skulle ge ledamöterna en mer fristående ställning att företräda och driva väljarnas talan, skulle få den konstitutionella krisen att minska i styrka.

Vidare skulle detta behöva kombineras med ett valsystem där hälften av ledamöterna väljs vartannat år. Därigenom behålls de fyraåriga mandatperioderna samtidigt som folkviljan ges utrymme för snabbare korrigeringar och genomslag i faktisk politik.

Att i dagsläget med emfas fortsätta diskutera den politiska kartans ytterligheter leder oss således ännu längre bort från den underliggande svenska författningskrisen. Det som den viktiga diskussionen borde handla om.

Jan Kallberg
disputerad statsvetare, verksam i USA

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons