Detta är en argumenterande text med avsikt att påverka. Åsikterna som förmedlas här är skribenten/skribenternas egna.

Mitt i denna dramatik har den så kallade Rekonstruktionsutredningen presenterat sitt betänkande ”Andra chans för krisande företag – En ny lag om företagsrekonstruktion”. Titeln är bedräglig, då effekterna av de åtgärder som föreslås i praktiken syftar till att ge färre företag en andra chans.

Utredningens ingångsvärde är att det sker för många misslyckade rekonstruktionsförsök. Detta ska lösas genom att höja ribban för vad ett företag måste bevisa för att ens få påbörja en företagsrekonstruktion och samtidigt införa mycket snäva krav för vem som ska få verka som rekonstruktör.

Huvudregeln bör enligt utredningen vara att rekonstruktören ska vara konkursförvaltare. Att vända ett konkursbo till en vinstdrivande verksamhet har dock aldrig ingått i en konkursförvaltares arbetsuppgifter. De behörighetskrav för rekonstruktörer som utredningen föreslår är feltänkta och riskerar att få allvarliga negativa konsekvenser i form av fler onödiga konkurser. En företagsrekonstruktion skiljer sig i grunden från en konkurs eftersom syftet med en rekonstruktion är att verksamheten ska leva vidare, medan syftet med en konkurs normalt är att avveckla verksamheten. 

Om i princip endast konkursförvaltare får verka som rekonstruktörer kommer troligtvis färre rekonstruktionsprocesser att inledas – av skälet att det kommer att uppstå brist på rekonstruktörer, och att dessa kommer sakna drivkrafter att åta sig svårare fall. 

”Inställningen är häpnadsväckande mot bakgrund av att 96 procent av landets företag faktiskt är småföretag med färre än tio anställda.”

Därtill vill utredningen höja ribban genom att ställa hårdare krav på vad krisande företag måste bevisa för att ens få påbörja en rekonstruktion. I utredningen konstateras att de förslag som den lägger fram kan leda till att de ”allra minsta” företagen väljer att inte rekonstruera – av skälen att regelverken blir för krångliga.

Detta beskrivs som en olycklig bieffekt, något vi måste leva med för att undvika misslyckade företagsrekonstruktioner. Inställningen är häpnadsväckande mot bakgrund av att 96 procent av landets företag faktiskt är småföretag med färre än tio anställda. 

Ett av syftena med utredningen var att anpassa den svenska lagstiftningen för företagsrekonstruktioner efter EU:s krav. Men tyvärr går utredningen betydligt längre än vad EU kräver och flera av förslagen strider i praktiken mot EU-ambitionen att det ska finnas enhetliga regler som säkerställer att livskraftiga företag med problem kan få hjälp.

Ur ett samhällsperspektiv är det både dyrt och destruktivt att företag som drabbas av tillfälliga ekonomiska problem tvingas att krascha. Målet med lagstiftningen bör inte vara att minimera antalet försök till företagsrekonstruktioner, utan att minimera antalet onödiga konkurser genom att förbättra förutsättningarna för att uppnå fler lyckade rekonstruktioner – för alla företag, även de mindre familjeföretagen.

Om förslagen genomförs kommer det med stor sannolikhet att leda till färre rekonstruktioner och fler onödiga konkurser. Företag som skulle kunna räddas kommer att avvecklas, vilket vore en förlust för hela samhället. 

Tidpunkten för att vilja försvåra företagsrekonstruktioner framstår som särskilt illa vald. Nu mer än någonsin behöver resurser mobiliseras för att rädda jobb och företag. Förhoppningsvis förstår regeringen med samarbetspartier detta och avstår från att lägga fram förslag som slår mot småföretag och gör det svårare att vara entreprenör.

Christer Backman
Vd och delägare, Plana AB