Annons

Annons

"Sverige är illa ute som rättsstat"

"Det kan rakt inte betraktas som en harmlös socialism att under lång tid urholka Europakonventionenens äganderättsskydd. De regler vi vuxit upp med och som fortfarande lärs ut på högskolor och universitet måste få gälla. Det gör dom inte idag." Det skriver jurist Claes Sjölin, som anser att Morgan Johansson misslyckats som justitieminister.

Vad svarar man ett brittiskt företag som av brexit-skäl planerar att etablera ett dotterbolag i Norden? "Vår företagsgrupp med tillverkningsindustri och något tusental anställda behöver en trygg etablering inom EU, men vi har hört att företagsklimatet i Sverige numera har allvarliga brister. Är det så?" 

Tidigare hände det inte att svenska rådgivare fick en sådan fråga, men under senare tid är den typen av frågor inte helt ovanliga. Man undrar över tillståndsfrågor. "Hur lång tid tar det att få ett visst tillverkningstillstånd? Vilka tillstånd krävs för att få bygga en fabrik och hur lång tid tar det? Hur överklagar man ett tillståndsförfarande som gått företaget emot, hur lång tid tar det och hur oberoende är era domstolar?"

Att miljötillstånd är krångliga för den allt viktigare gruvnäringen uppmärksammas numera också utanför Sverige. Det handlar inte enbart om tuffa miljökrav utan snarare om långa handläggningstider, där frågor bollas mellan myndigheter utan besked. Att besked om bearbetningskoncession och miljötillstånd inte kan ges ens efter flera år är dessvärre inte ovanligt. Sveriges gruvnäring har tappat sitt internationella anseende och på två år fallit från plats 8 till 21 i den kanadensiska tankesmedjans Fraser Institutes årliga ranking av gruvnationer. Sverige blir helt enkelt mindre attraktivt som gruvnation. Regeringen är medveten om problemen, men regelkrånglet består.   

Annons

Annons

Den växande företeelsen med miljöaktivistiska tjänstemän har utvecklats till en myndighetskultur med liten eller ingen förståelse för grundläggande spelregler i en rättsstatlig marknadsekonomi. Tjänstemän som har ett politiskt mål med det man företar sig leder till att man förr eller senare bryter mot lagen. När lagen man nonchalerar ”råkar” vara en grundlag blir det riktigt allvarligt. Att inte tillämpa grundlagen och strunta i Europakonventionens skydd för enskild äganderätt måste rimligen betraktas som tjänstefel och leda till att vederbörande åtalas vid allmän domstol. 
Hela rättsordningen bygger på förtroendet för den offentliga förvaltningen. Det är det enda vi har. Det kan rakt inte betraktas som en harmlös socialism att under lång tid urholka Europakonventionenens äganderättsskydd. De regler vi vuxit upp med och som fortfarande lärs ut på högskolor och universitet måste få gälla. Det gör dom inte idag. 
Ett riktigt allvarligt exempel handlar om när regeringen i somras beslutade att ta över tillåtlighetsprövningen av Preems planerade utbyggnad av raffinaderiet i Lysekil från Mark- och miljööverdomstolen. Det rättsliga stödet för beslutet är inte ens svagt och den rättsliga kritiken är massiv. 

Också från politiskt håll har beslutet kritiserats hårt av bland annat IF Metalls ordförande (”sådana här beslutsprocesser blir rättsosäkra.”). Miljöpartiets framträdande roll i regeringens hantering förefaller tydlig. Det partiet har inte gjort sig känt för att värna rättsstatliga principer i allmänhet och i synnerhet inte respekten för grundlagens eller Europakonventionens grundläggande regler till skydd för enskilt ägande. Med en sådan hantering på regeringsnivå är det inte svårt att förstå att underställda myndigheter har en svag motivation att följa lagen. 

Utöver den allvarliga rättsliga hanteringskritiken innebär regeringens ”ta-över-beslut” att Preem fråntas rätten till en rättvis rättegång och tillgång till ett effektivt rättsmedel enligt Europakonventionens artiklar 6 och 13. Att det förhåller sig på det sättet beror på att ett kommande regeringsbeslut enbart kan angripas genom en begäran om rättsprövning i Högsta förvaltningsdomstolen. En rättsprövning innehåller dock betydande processuella begränsningar. Om regeringens kommande beslut går Preem emot kan bolaget därför inte räkna med att få en rättvis och fullständig prövning av sina rättsliga anspråk. Att Preems möjligheter att försvara sina rättsliga intressen är kraftigt begränsade har staten rakt inte något emot.

Nåväl, om gruv- och oljebranschen som ”miljöbovar” tvingas finna sig i att bli rättsligt misshandlade kan det rimligen väl inte gälla också andra näringar. Eller?

Dessvärre kan listan på rättsliga övergrepp göras ganska lång.

Ett exempel handlar om statens sätt att hantera ägare till fjällnära skog. Sedan Skogsstyrelsen förbjudit avverkning och vägrat skogsägarna ersättning dömde Mark- och miljödomstolen i Umeå ut den ersättning skogsägarnas hade rätt till. Att markägarna vann i domstol är naturligtvis glädjande, men hur kan staten tillåta sig att mot bättre vetande (en av Skogsstyrelsen beställd expertutredning påvisade rätten till ersättning) fördröja ersättningen i 2,5 år? Men Skogsstyrelsen nöjde sig inte med en domstolsprövning utan överklagade till Mark- och miljööverdomstolen med den irrelevanta motiveringen att staten tyckte sig behöva få klarhet i andra frågor än de domstolarna kan pröva. Man vill nämligen att domstol skall uttala sig om sådant som rätteligen hör hemma på lagstiftarens bord. Så får staten inte bete sig. 

Ett annat handlar om utvidgade strandskyddsområden till 300 meter, som har drabbat många och debatterats flitigt sedan länsstyrelser runt om i landet beslutade om sådana skyddsområden i slutet av 2014. Ett länsstyrelsebeslut drabbade en mindre fastighet avsedd för bostadsändamål med nyanlagt kommunalt VA i tomtgränsen, som efter beslutet är värdelös. Efter överklagande viftade regeringen bort äganderättsskyddet med nonsensmotiveringen att regeringen inte ”kan” pröva rätten till ersättning. För det lilla fastighetsbolaget, som planerat bygga några småhus i den växande kommunen, återstod att gå vidare till Högsta förvaltningsdomstolen. Att regeringen tar lätt på juridiken är naturligtvis allvarligt, men det borde ju inte kunna hända också i HFD. Eller?   

Mer än tre år efter länsstyrelsens beslut kom så HFD:s dom. Det är inte någon uppmuntrande läsning. Någon rätt till ersättning för brott mot äganderättsskyddet fick bolaget inte. Att det tagit mer än tre år att få en domstolsprövning skall enligt Högsta domstolen ge rätt till ersättning, men inte så enligt HFDs mening. 

Fastighetsbolaget riktade skadeståndsanspråk till Justitiekanslern. Vanligtvis skall JK meddela beslut inom sex månader, men här skulle det dröja närmare två år (och fyra år efter länsstyrelsens beslut) att för första gången få sina anspråk prövade i sak av staten. Att JK ”funderade” så länge har sina rutiga skäl. Vad skulle hända om JK tvingades medge ens ett blygsamt skadestånd? Hur många drabbade strandägare finns det i landet (i stort sätt varje litet kustavsnitt och vattendrag berörs ju av strandskydd)? Hur många av dem skulle ”haka på”? 

I den principiellt viktiga frågan om ersättning för statens äganderättskränkning konstaterade JK visserligen att staten inskränkt bolagets rätt till sin fastighet, men tyckte ändå inte att detta skulle strida mot äganderättsskyddet. Någon motivering för den ståndpunkten lämnade JK olyckligtvis inte. För JK saknar HDs prejudikat betydelse. JK berör inte med ett ord betydelsen av HDs prejudikat om att staten skall ”avhålla sig från” att inkräkta på grundläggande rättigheter, att alla skall ha en effektiv möjlighet att överklaga myndighetsbeslut till domstol ”så fort” staten kränker en konventionsrättighet, eller att rätten till en rättvis rättegång gäller i ”alla rättegångar i domstol”. Det må så vara att JK är statens ombud, men hur kommer det sig att HD:s prejudikat ges en helt annan innebörd när de skall tillämpas av JK, som ju nyligen tjänstgjorde som justitieråd i just HD? 

Hur kommer det sig att staten med olika tekniker slås med näbbar och klor för att försöka få ersättningsanspråk mot staten prövade i förvaltningsdomstol? Varför duger inte de allmänna domstolarna tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen? Kan det vara så att staten generellt föredrar förvaltningsdomstol framför allmän domstol och i så fall varför?

Ett välkommet tillskott i debatten är Stefan Lindskogs (då HDs ordförande) bidrag i en festskrift till professorn och tidigare justitierådet Bertil Bengtssons 90-årsdag. Lindskogs bidrag innehåller reflektioner om skillnader i synsätt mellan olika domstolar. Att insikten om grundläggande rättsstatliga principer i praxisbildning på gräsrotsnivå har mognat sent och ”kanske inte tillräckligt ännu” är nedslående. Att vissa domstolar inte vill ta in att Europakonventionen är svensk lag är oroväckande; människor far illa. Värre är dock Lindskogs notering att den som inte fått sina mänskliga rättigheter respekterade i förvaltningsdomstol som utväg kan väcka talan om ersättning på grund av konventionsbrott vid allmän domstol. Att ordföranden i landets högsta domstol markerar att allt inte står rätt till i landets förvaltningsdomstolar är allvarligt.  

Även om Lindskog uttrycker sig försiktigt om omogna domstolar och ger anvisningen att den som inte fått sina rättigheter respekterade i förvaltningsdomstol kan vända sig till allmän domstol, sätter han fingret på den absurda ordning många praktiker känner sedan länge. Möjligheterna att få övergripande rättsstatliga principer prövade på ett tillförlitligt sätt skiljer sig åt mellan de olika domstolarna. I sammanhanget är det en klen tröst att en förfördelad part – efter åratal av processande i förvaltningsdomstolsvärlden utan att ha fått sina grundläggande rättigheter respekterade – kan få sin sak prövad i allmän domstol. Att HD öppnat för generösare rättgångskostnadsregler när en stats agerande innefattar en kränkning av en konventionsrättighet är bra, men lär dessvärre inte ha någon större praktisk effekt på viljan att ge sig in i nya rättegångar med staten som motpart. Så här får det rimligen inte gå till i en rättsstat.

Det verkar vara en vedertagen uppfattning att våra rättsliga institutioner inte fungerar så särskilt väl; polisen räcker inte till, våra domstolar tar på tok för lång tid på sig, fängelserna är överfulla och Justitiekanslern och regeringen struntar i grundläggande mänskliga rättigheter. 

Men statsmakten måste väl ändå ha ”gjort” något efter den kritik som framförts? Jo, rätt skall vara rätt, man har tillsatt två utredningar. Den ena handlar om synen på äganderätten i skogen medan den andra skall göra en översyn av strandskydden. Vid en genomgång av direktiven till de båda utredningarna tittar dock bockfoten fram. I skogsdirektiven (”Stärkt äganderätt, flexibla skyddsformer och naturvård i skogen”, Dir. 2019:46) sägs uttryckligen att utredningen skall belysa hur äganderätten kan stärkas. I översynen av strandskydden (Dir. 2019:41) ingår det tvärtemot inte i utredarens uppdrag att se över hur äganderätten kan stärkas. Så här får en statsmakt inte bete sig. Äganderätten är naturligtvis lika viktig på stranden som i skogen.  

Föreställ er justitieministern som kunnig på svenska lagar och regler och en som hyllar mänskliga rättigheter. Nej, det kan man faktiskt inte föreställa sig. Morgan Johansson misslyckas som justitieminister. Han är inte jurist och behärskar inte de ansvarsområden hans uppdrag omfattar. När man är sjuk vill man ha en doktor som är läkare inte en lekman. Eller för att travestera USAs domarikon Ruth Bader Ginsburg (om Donald Trump): He´s is not a lawyer and he is not law trained.

Hur det blivit så här illa kan diskuteras, men att Sverige är illa ute som rättsstat kan inte gärna längre råda någon tvekan om. Frågan är hur det skall gå till att vända utvecklingen och få stopp på förfallet? På justitiedepartementet är man klar över att betydande lagändringar krävs, förr eller senare. Lagen om rättsprövning av vissa regeringsbeslut tillkom som ett fuskverk efter Sveriges fällningar i Europadomstolen i Sporrong-Lönnroth-målen och måste ändras i grunden. Det måste bli tydligt i ny lag att alla skall ha en effektiv möjlighet att överklaga myndighetsbeslut till domstol (inte till regeringen) ”så fort” staten kränker en konventionsrättighet och att man i den domstolen tillförsäkras en rättvis rättegång. Detta vet justitieministern och hans departement. Där säger man sig ”följa rättsutvecklingen noga”, vilket dock i klartext betyder att man håller emot så länge man kan och att det inte blir tal om några lagändringar förrän staten förlorar en rättighetstvist i allmän domstol. En sådan skamlös attityd är förfärande – mänskliga rättigheter som inkräktar på statens intressen skall hållas på avstånd och ändamålet tillåts helga medlen. 

En icke-jurist som justitieminister innebär med nödvändighet att vederbörande har betänkliga kunskapsluckor i helt centrala ansvarsområden. Att ha läst statsvetenskap är inte mycket tröst när det gäller att behärska till exempe allmän förmögenhetsrätt, associationsrätt, familjerätt, fastighetsrätt, immaterialrätt, process- eller straffrätt, transporträtt, olika discipliner inom internationell rätt, eller för den delen Europakonventionens grundläggande regler till skydd för enskilt ägande. 

Så, hur gick det då med det brittiska bolagets etableringsplaner? Man valde Danmark.   

Claes Sjölin
Jurist, Claes Sjölin AB

 

Så bidrar du till debatten

Vill du också skriva en debattartikel för publicering på Realtid? Skicka in ditt debattförslag som rör vårt bevakningsområde; kapitalmarknad, finansiering, strategiarbete och fondförvaltning till opinion@realtidmedia.se Texten ska vara 3 500 tecken lång, inklusive blanksteg. Det går bra att skicka in färdiga texter eller idéer på ämnen du skulle vilja skriva om. Läs gärna vår guide om hur du skriver en debattartikel.

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Annons