Frida Bratt
Frida Bratt, Sparekonom Nordnet. Foto: Nordnet
Debatt

Steg åt rätt håll – men sparare bör fortsatt vara uppmärksamma

Problemen med greenwashing är väl omvittnade. Till problemets själva kärna hör avsaknaden av enhetliga definitioner, vilket den nya disclosureförordningen till synes vill råda bot på. Det är definitivt viktiga steg på vägen – men sparare bör fortsätta vara uppmärksamma. Det skriver Frida Bratt, sparekonom på Nordnet.

Uppdaterad 2021-10-22
Publicerad 2021-10-20

Detta är en argumenterande text med avsikt att påverka. Åsikterna som förmedlas här är skribenten/skribenternas egna.

Disclosureförordningen är ett nytt kategoriseringssystem på EU-nivå, där fonder ges en viss märkning beroende på i hur hög utsträckning de kan sägas vara hållbara.

De fonder som främjar eller har till syfte att göra hållbara investeringar kan hänföras till två olika kategorier. Till den så kallade artikel 8 hör fonder som främjar miljörelaterade eller sociala egenskaper, men som inte har hållbarhet som övergripande mål. Dessa fonder kan även benämnas ”ljusgröna fonder”.

Till artikel 9, eller ”mörkgröna fonder”, är själva målet med fonden att göra hållbara investeringar. Hit hör så kallade ”klimatfonder”, som investerar i bolag som på något sätt arbetar med en lösning på klimatomställningen.

Allt som kan hjälpa sparare att hitta rätt i djungeln av märkningar och misstänkt gröntvättade produkter är positivt. Nordnet har som första bank i Sverige redan infört den nya fondklassificeringen, och känslan hittills är att den nya förordningen faktiskt tycks få allt fler fondbolag att tänka till kring sitt miljöarbete. Att få en artikel åtta-stämpel är åtråvärt, i framtiden kanske rentav nödvändigt för att få kunder.

Disclosureförordningen fyller för sparare också en viktig funktion, som en enhetlig märkning. Idag finns en uppsjö olika hållbarhetsmärkningar som absolut har sina fördelar, men det är inte alldeles enkelt att förstå vad de betyder och hur de skiljer sig från varandra. Märkningarna från disclosureförordningen hjälper spararen med en första sondering i en tät snårskog.

Disclosureförordningen är därmed ett steg i rätt riktning, men trots det behöver sparare fortsätta att vara ”detektiver” inför sparbeslut i finansiella produkter som säger sig vara hållbara.

Sparare bör exempelvis ha med sig att vad den nya förordningen gör är att utgå ifrån och ställa krav på fondernas information. Finansinspektionen, som är tillsynsmyndighet, kontrollerar och följer upp denna information. Myndigheten kan med andra ord exempelvis ställa krav på att en fondförvaltare ska redovisa att han eller hon exempelvis uteslutit att investera i en viss typ av bolag, om det utlovats i fondinformationen.

Men Finansinspektionen kommer sannolikt inte kontrollera hur exempelvis en utlovad dialog mellan en förvaltare och ett bolag har förts, och huruvida den varit effektiv. Istället är det fondbolagets egen beskrivning av verksamheten som Finansinspektionen har att ta ställning till, och jämföra den med vad fonden utlovat sina sparare i fondinformationen.

Enkelt uttryckt; det är fondbolagen själva som avgör hur hållbar deras verksamhet är. Det är fondbolagen själva som får ta ställning till om deras produkter ska ges märkningen ”artikel 8”.

Och vad som krävs för att få en artikel 8-stämpel är minst sagt en gråzon. Minsta gemensamma nämnare tycks vara att fonden ”på något sätt” och ”i någon form” ska främja hållbarhet.

"Enkelt uttryckt; det är fondbolagen själva som avgör hur hållbar deras verksamhet är. Det är fondbolagen själva som får ta ställning till om deras produkter ska ges märkningen ”artikel 8”."

Det kan alltså handla om en fond som följer ett index som utesluter ett eller flera bolag, alternativt en fond som investerar i ”icke-hållbara” bolag för att via dialog kunna föra dem i en mer hållbar riktning.

Som sparare räcker det alltså inte nödvändigtvis att konstatera att den fond han eller hon vill investera i är ”artikel 8”. Det krävs vidare efterforskning i fondinformationen för att ta reda på hur fonden är hållbar, på vilket sätt förvaltaren arbete och vilken hållbarhetsstrategi fonden egentligen har. Och spararen själv måste givetvis fortfarande ställa sig frågan vilken strategi han eller hon själv föredrar.

Eftersom det handlar om fondbolagets egna formuleringar kan det för spararna bli en utmaning att jämföra informationen. Det kan i sin tur direkt ge en konkurrensfördel för stora fondbolag med resurser att lägga på det språkliga utformandet av informationen, jämfört med mindre fondbolag som kanske bara består av förvaltare och administratörsfunktion.

Men förhoppningsvis kommer disclosureförordningen ännu mer till sin rätt under 2022, då informationen kommer att standardiseras med hjälp av enhetliga mallar. Då blir fondbolagens beskrivningar lättare för sparare att jämföra.

Detektivarbetet för spararna fortsätter – men förhoppningsvis sonderar den nya märkningen terrängen och förenklar detektivarbetet lite mer framöver.

Frida Bratt
Sparekonom Nordnet

 

 

Platsannonser

Logga in