Debatt

Lindvall vänder upp och ner på mitt argument

"Per Lindvall skjuter långt över målet. Jag känner mig inte träffad." Det skriver professor emeritus Lars Jonung i en replik på Per Lindvalls krönika.

Uppdaterad 2020-02-05
Publicerad 2020-02-04

Per Lindvall sparar inte på krutet när han fyrar av sin kritik mot min syn på svensk penning- och finanspolitik: Jonungs recept smakar finanskris är den klatschiga rubriken i hans krönika den 27 januari. Jag uppskattar att han tar upp mina förslag till diskussion. Men han skjuter långt över målet. Jag känner mig inte träffad. Låt mig förklara varför.

I korthet säger Lindvall att jag vill ha ”en koordinerad finanspolitisk och penningpolitisk åtstramning” med målet att rusta svensk ekonomi inför en framtida kris. Så långt är det riktigt och så långt är vi överens. Men sedan drar Lindvall slutsatsen att mitt recept skulle ge en så stark sparimpuls att svensk ekonomi skulle dras ned i en kris, det vill säga – mitt recept skulle ge kris istället för att rusta oss mot en framtida kris. Vi skulle spara för mycket, så mycket att det skulle skapa en depression. Lindvall vänder således upp och ner på mitt argument.

Men här går han för långt. Svensk ekonomisk politik befinner sig inte på gränsen till alltför djup åtstramning och jag rekommenderar inte någon kraftig åtstramning som skulle ge kris. Se figur här intill som visar bytesbalansen i förhållande till BNP, det vill säga vårt finansiella sparande under senare år. Vi har ett överskott i våra utrikesaffärer. Det har fallit, men det är fortfarande positivt. Vi sparar inte ihjäl oss. Vår ekonomi är inte krympande. Tillväxten är hygglig.

Mitt förslag till ekonomisk politik går ut på att vi ska i stort sett hålla fast vid vad som åstadkommits med finanspolitiken, det vill säga en minskad offentlig skuld i förhållande till BNP. Vi bör nå ett skuldankare på 25 procent av BNP, istället för dagens mål på 35 procent,  för att ge oss marginaler för att hantera en framtida ekonomisk kris. Ett sådant vägval kan inte rimligtvis beskrivas som en farlig finanspolitisk åtstramning givet dagens högkonjunktur.

Min syn på penningpolitiken är enkel. Riksbanken bör snarast återgå till normala räntor, bort från minusträsket och lågräntepolitiken. Extremt låga räntor är nämligen den kraftigaste drivkraften bakom snabb kreditexpansion och därmed stigande finansiella obalanser och växande risk för finanskris i framtiden.

Lindvall tycks glömma bort att de länder som drabbats av finanskriser är de länder som samtidigt bedrivit expansiv finanspolitik och expansiv penningpolitik. Detta är vägen till nästa finanskris. Den vägen vill jag försöka stänga med en finanspolitik som siktar på ett skuldankare på 25 procent och en stramare Riksbankspolitik.

Lindvall säger nej till mer stramhet – han vill ha expansion istället. Med stöd av den historiska erfarenheten av ekonomiska kriser måste jag dra slutsatsen att det är Lindvalls recept som ”smakar finanskris”. Han väljer den traditionell breda vägen till nästa kris.

Lars Jonung
Professor emeritus vid Nationalekonomiska institutionen, Lunds Universitet

Platsannonser