Debatt

"EU:s coronastöd ett orättvist försök att rädda euron"

Det nya avtalet leder EU in på, enligt mitt tycke, en ekonomiskt vansklig väg som till slut kan innebära att hela EU kapsejsar. Det skriver Mats Lönnerblad, författare och skribent i finansrätt.

Publicerad 2020-07-28

Natten till tisdagen förra veckan förvandlades EU till en union med rätt till både beskattning och upplåning med gemensam borgen. Detta gjordes för att flytta pengar från de produktiva länderna inom EU som borde satsa på den reala ekonomin - för att i stället användas till bidrag och lån till andra länder inom EU för improduktiva satsningar och bankspekulation. Ur ekonomisk synpunkt anser jag att detta är rena galenskapen.

Efter att alla länder kunnat enas efter fyra dygns toppmöte kom EU-ländernas ledare äntligen överens. Nu är alla stats-och regeringschefer inom EU tillbaka till sina länder och framhåller att just deras länder fått gehör för sina krav utan att någon av dem berättar att de berövat sina folk den exklusiva rätten att bestämma om skatter och statsupplåning. Både Sveriges statsminister Stefan Löfven och Ungerns premiärminister Viktor Orban har med högtravande tal utsett sig till segrare trots att de har olika meningar om hur rättsstatsprincipen skall tolkas och trots att de eftergifter de just givit till EU-kommissionen undergräver nationella suveräniteten och realekonomin så den egna rättsstaten riskerar att radikalt ytterligare undermineras till förmån för de internationella storbankerna.

Min uppfattning är att Sverige inte är något föredöme som rättsstat. Det visade sig i hur de svenska aktieägarna behandlades under Kreugerkraschen från 1932–1938, där aktieägarna förföljdes och man lade beslag på aktierna i deras företag genom att försätta hela Kreugerkoncernen i konkurs trots att företaget aldrig varit på obestånd. 

Under den självförvållade svenska bankkrisen 1987–1993, hände samma sak där krisbankerna och staten tillät sig att nedvärdera de svenska företagarnas tillgångar, förtala entreprenörer och företagare i olika register – som jag tidigare skrivit om i flera av mina böcker för att lättare kunna lägga beslag på både företag och aktieägarnas tillgångar till bara en bråkdel av deras verkliga värde i bankernas egna och statens "skräpkreditföretag" Securum.

Sverige har dessutom fått hård kritik av aktade jurister som överåklagare Sven Erik Alheim och Ann Ramberg, tidigare ordförande i Sveriges advokatsamfund, för betydande brister i det svenska rättssystemet och hur regeringen tillsätter domare.

EU:s ekonomiska stöd kallas för "coronastödet" (på engelska: Pandemic Emergency Purchase Program) och kostar totalt 750 miljarder euro, varav 390 miljarder består av bidrag och 360 miljarder i lån. Av detta får Klimatomställningsfonden 7,5 miljarder euro plus ett "coronatillägg" på 10 miljarder. Trots namnet saknar krisöverenskommelsen samband med coronapandemins svårighetsgrad i olika länder - vilket framkommer att Belgien som har flest coronadöda i Europa är fortfarande nettobidragsgivare. Det vårdinitiativ som EU-kommissionen hade föreslagit för att möta pandemin var inte viktigare än att det kapades bort i förhandlingarna.

De länder som skall ta emot ”coronastödet” måste dessutom mitt i pandemin först gå med på budgetreformer dikterade av EU, villkor som för Italiens del handlar om åtstramning av pensioner, löner, rättsväsende, utbildning och sjukvård. Det innebär att EU mitt i coronakrisen kommer att kräva försämringar för just den sociala välfärd och sjukvård som krävs för att bekämpa covid-19. Detta för pengar som kommer tidigast om ett halvår, när ingen vet hur krisen utvecklats, och utbetalas endast i summor på 3-5 miljarder euro per år i sju år.

Vad vi nu har inom hela EU är gemensamma lån och gemensamma skulder där de produktiva länderna tvingas ge både lån och bidrag för att ge till de länder inom EU som inte klarar sig på egen hand för att klara sin ekonomi. Men bidragen och lånen skall inte gå till realinvesteringar i infrastruktur och produktiva företag som höjer produktiviteten och därmed skattekraften och återbetalningsförmågan. De mottagande länderna kommer därmed bara få ökade skulder och mindre förmåga att lösa krisen. Bättre vore att länderna själva använde sina stora bidrag till EU för att investera i egna reala investeringar.

Samtidigt ser EU till att stödet till krisbankerna hela tiden flödar från ECB för att upprätthålla den spekulationsbubbla som de själva har varit med om att skapa. Man vägrar införa bankdelning för att begränsa spekulationen och styra om kreditgivningen till den reala ekonomin.

Som EU-medborgare och skattebetalare oroar jag mig nu för unionens ekonomiska hälsa när nu en "återhämtningsfond" på sammanlagt 1 824 miljarder euro, inklusive både budgeten och ”coronastödet” på 750 miljarder euro, klubbats igenom i Bryssel.

Från och med nu har EU-kommissionen givits rätten att ge ut EU-obligationer för att ta upp lån åt alla EU-länderna som gemensamt går i borgen för både lån och bidrag. Lånen skall betalas tillbaka gemensamt av EU fram till år 2058 är det tänkt. Sverige har därmed bundits upp till en gemensam betalningsunion utan att den svenska riksdagen och folket fick tillfälle att godkänna avtalstexten innan själva undertecknandet i Bryssel. En grundläggande förändring av EU som genomförts med ett avtal, precis som Lissabonavtalet, för att undvika en fördragsändring med krav på folkomröstningar.

Medan jag själv som författare och skribent i finansrätt är tveksam till överenskommelsen är EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och Europeiska rådets ordförande Charles Michel bara positiva till det nya avtalet som leder EU in på, enligt mitt tycke, en ekonomiskt vansklig väg som till slut kan innebära att hela EU kapsejsar.

Förhandlingarna missköttes även av de fem sparsamma länderna, däribland Sverige, som utgjorde opposition till krisöverenskommelsen, genom att de lurades till att diskutera storleken på av lån respektive bidrag i paketet, när båda alternativen lika mycket innebar att EU-kommissionen för första gången tilläts att ta lån som att medlemsländerna tillsammans borgar för. Inte blev det bättre att de sålde sin självständighet för lite rabatter på sina medlemsavgifter.

Jag håller med framstående politiker, som Leif Pagrotsky, som var den tidigare närings-och handelsminister och statssekreteraren Lars Anell, tidigare EU-ambassadör, menar att EU:s "coronastöd" är ett orättvist försök att rädda euron när vi i stället måste satsa våra tillgångar för att satsa på den reala ekonomin i varje land inom EU.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Platsannonser