Tvingas Borg till vänster?

Efter den borgerliga alliansens valseger skulle man kunna tro att regeringen fått grönt ljus att fortsätta att arbeta efter parollerna sänkta skatter, utförsäljning av statliga bolag och goda marginaler i statsfinanserna.

Att oppositionen inte har något att sätta emot just nu är tydligt, det visade inte minst Mona Sahlin i sitt tal inför Socialdemokraternas förtroenderåd i helgen där hon närmast kom ut som smygmoderat.

Men finansminister Anders Borg och hans regeringskollegor utmanas nu från oväntat håll. Flera exempel i den senaste tidens medieflöde visar att de invanda hjulspåren på den politiska spelplanen kan vara på väg att luckras upp.

FT-kolumnisten Martin Wolf svor i kyrkan när han nyligen förklarade att ”borrowing is no sin”, åtminstone inte om det handlar om en stat som lånar till låga räntor för att göra långsiktiga investeringar.

”Never can there have been a better time to build up public assets”, konstaterade Wolf.

Utspelet kommer i ett läge där flera EU-länder brottas med stora skuldbördor och krav på besparingar. Wolf menar dock att alla länder inte behöver spara, tvärtom.

E24:s Per Lindvall tog upp tråden i en krönika i torsdags i förra veckan. Han gick där till angrepp på Anders Borgs rådande svångremspolitik och menade att Sverige har en unik chans att ta ett kliv framåt som nation genom att satsa på exempelvis ”infrastruktur, utbildning, forskning, rättsväsende eller varför inte integration av nysvenskar.”

Dagen därpå anslöt sig Dagens Nyheters ekonomiska krönikör Johan Schück till ett liknande tankesätt. Att använda kommande statliga överskott till att i första hand betala av på en redan låg statsskuld betecknade han som föga ”spännande”.

Bättre då att använda ”resurserna till reformer som stärker den framtida ekonomiska utvecklingen. Det kan gälla mer pengar för forskning eller infrastruktur, liksom ytterligare skattesänkningar som gör det mer lönsamt att arbeta”, enligt Schück.

Förutom det där med skattesänkningarna är ovanstående argument något som vanligtvis hör hemma på vänsterkanten på den politiska spelplanen.

Per Lindvall spetsar till det hela genom att hylla Göran Greider i sin krönika på E24 (vilket fick många läsare att sätta kaffet i vrångstrupen av kommentarerna att döma):

”Det är märkliga tider när en poet och Dalademokrat som Göran Greider förefaller ha bättre pejl på vad som är en ansvarsfull ekonomisk politik än vår finansminister.”

Men det finns även andra exempel på överraskande kritik mot den svenska samhällsutvecklingen. Företrädare för svenska medicinteknikbolag gick i förra veckan ut och beklagade sig över hur svårt det blivit att sluta partnerskap med aktörer inom vårdsektorn.

KTH-professorn Eric Giertz hävdade att den slimmade vården inte längre har resurser att driva mer långsiktiga samarbetsprojekt.

– De större företagen upplever att det är svårt att få till ett offensivt utvecklingsarbete. Man säger att det är lättare på andra håll i världen. I förlängningen innebär det att svenska företag flyttar sin utveckling utomlands, förklarade Eric Giertz i DN.

I Stockholm pågår också vad som närmast måste betecknas som ett hyresuppror. Men det är inte Hyresgästföreningen som är i farten, istället är det rader av små och stora butiksägare runt om i Stockholms gallerior som fått nog av fastighetsägaren Boultbee. ICA-koncernen går i bräschen.

Stockholms stads största privatiseringsåtgärd, försäljningen av många av huvudstadens kommersiella butiksytor, har kort och gott förvandlats till en mardröm. Kritikerna hävdar att Boultbee främst hoppats på att göra en kortsiktig vinst genom att sälja vidare och därför har skurit ned på underhåll och chockhöjt hyror.

En fråga som kräver sitt svar inför fortsatta privatiseringar är hur kortsiktiga privata vinstförhoppningar kan samsas med en för samhället nödvändig långsiktighet. Inom vård- och utbildningssektorn inleddes debatten redan under den förra mandatperioden.

När den borgerliga alliansen nu går in på sitt femte år i maktposition blir utmaningen att hantera dessa och liknande konsekvenser av den egna politiken.

Samtidigt blir det är nödvändigt att ta nya steg framåt. Att sänka skatter, skära ner i offentliga utgifter och privatisera kan inte ses som slutstationen utan istället början på en ny resa som kommer att bjuda på sina särskilda utmaningar.

Hittills har dock Anders Borg signalerat att det inte blir tal om några överraskningar eller överilade beslut. Istället är det mer av samma som gäller.

Men frågan är om offentlig sparsamhet och fokus på sänkta skatter kommer att gå hem i fyra år till. Inte minst som arbetslösheten ligger kvar på historiskt höga nivåer.

En stor del av förklaringen till den snabba svenska tillväxten just nu är att den privata konsumtionen har stimulerats kraftigt de senaste åren. Problemet för det svenska näringslivets tungviktare är att en stor del av pengarna går till att köpa bostäder som redan är byggda, bilar som inte längre är svenska och elektronik som tillverkas i låglöneländer.

Frågan är hur längre konsumtionsbubblan kommer att hålla och vad som kommer sen.

Regeringen styr över ett land med låga räntor, låga och förutsägbara löneökningar, en mer flexibel arbetsmarknad, en samarbetsvillig facklig sfär och internationellt sett hög utbildningsnivå. Frågan är hur dessa goda förutsättningar för tillväxt används på bästa sätt.

Sverige, liksom USA och många andra länder i Väst, har en lång historia av tätt samarbete mellan det offentliga och privata. En stor del av den ekonomiska utvecklingen under andra halvan av 1900-talet drevs på av just denna symbios.

Svenska historiska framgångar inom försvarsmateriel, läkemedel och telekom är ingen slump.

Bli därför inte förvånad om du framöver kommer att höra allt fler röster som uppmuntrar Anders Borg att öppna plånboken och då även från aktörer som traditionellt hävdat att marknaden har svaret på alla frågor.

Som Realtid.se tidigare rapporterat hettade det till rejält på en SNS-debatt i oktober om den senaste statsbudgeten. Svenskt Näringslivs chefsekonom Stefan Fölster anklagade regeringen för att inte utnyttja ett reformutrymme som kan vara så stort som 200 miljarder kronor.

– Investeringar är oftast mer effektiva än andra lösningar. Det handlar om att tidigarelägga investeringar som är planerade och det finns behov av.

– Politiker låtsats att de långsiktiga problemen inte finns. Anledningen till att tillväxtbefrämjande åtgärder inte genomförs är politiska snarare än ekonomiska, dundrade Fölster.

I den osäkra värld vi lever i är det helt enkelt väldigt skönt att ha ett batteri av offentliga satsningar att luta sig mot. Det är därför inte bara kommunpolitiker och generaler som har anledning att applådera nu aktuella förslag om en ny förbindelse över Öresund och satsningen på nästa generation Jas Gripen. Här finns stora pengar att tjäna för den privata sektorn.

Frågan är hur långt Anders Borg kommer att driva sin nuvarande linje och vilken makt han har över sina ministerkollegor.

När det kommer till kritan kommer regeringen inte låta ideologi gå före en nödvändig politik för att vinna kommande val. Kritiken mot Anders Borg kommer också att växa inifrån regeringen när fackministrarna ställs inför hårda duster med väljarna den kommande mandatperioden.

Barn- och äldreminister Maria Larsson har redan tagit tidigare förbjudna ord i sin mun när hon nyligen kommenterade skandalen med bristande resurser inom demensvården.

Kommunerna har ett verktyg som snabbt kan råda bot på problemen, enligt ministern:

– De har möjlighet att ta ut skatt för att klara de uppgifter de är satta att sköta, förklarade hon i en intervju med Dagens Nyheter.

Se där en ideologisk kontrovers – och ett oväntat reformutrymme – på högsta regeringsnivå.