"Tror inte på nån form av Keynesianism"

1. Det varnas på olika håll för en obligationsbubbla, är det en rättvisande bild?

Hans Julin:

– Nej. Tillväxten i USA och EU kommer under lång tid hållas tillbaka av oundvikliga budgetåtstramningar samtidigt som löner och priser kommer hållas nere till följd av fortsatt hög arbetslöshet. Dessutom finns en uppenbar risk att västvärlden ånyo går in i en ny recession. I den miljön kommer centralbanker hålla styrräntorna nära noll och långa obligationsräntor handlas på historiskt låga nivåer i länder med hög kreditvärdighet.

Eirik Winter:

– Njaa, låga marknadsräntor är ju som regel bra för obligationer. Om vi dock går in i en djupare lågkonjuktur kan detta skapa problem inom high yield-marknaden. Jag tror snarare på en ”lånebubbla” där banker som sitter på stora balansräkningar måste sälja på grund av dålig lönsamhet samt nya kapitaltäckningsregler.

Pär Magnusson:

– Ja och nej. Nej, för safe haven-marknader som Sverige, Norge, Australien etc. På kort sikt också nej för USA. Ja, för svaga EMU-länder och obligationer som används för att finansiera bail-outs (dvs. EFSF-obligationer). På lång sikt är det en bubbla i länder som Japan. På ännu längre sikt är det risk för en bubbla i USA, men på lång sikt är vi alla döda. Vi gillar US Treasuries under överskådlig tid.

Claes Bahri:

– Jag har lite svårt att läsa obligation och bubbla i ett och samma ord. Investera i obligationer gör man generellt för att reducera risken i portföljen. Avkastningen på realränteindex är nära 9% i år, med yield på 1.39 vid ingången av året på den längsta obligationen. Idag ligger den på 0.65 punkter. Det finns alltså god möjlighet att skaffa sig en hög avkastning i en lågräntemiljö med lägre risk och lägre volatilitet i portföljen.

2. Vilka åtgärder krävs på kort sikt för att tvätta bort krisstämpeln på eurozonen?

Hans Julin:

– Har svårt att se några kortsiktiga åtgärder som helt tvättar bort krisstämpeln. Ett sätt att dämpa den akuta oron vore att möjliggöra emissioner av euro-obligationer kombinerat med trovärdiga och framtunga besparingsåtgärder i alla länder med behov av statsfinansiell sanering. Viljan hos de ”starka” euro länderna att ta på sig den risken med euro-obligationer verkar dock vara svag och förmågan hos de ”svaga” euroländerna att presentera trovärdiga besparingspaket liten.

Eirik Winter:

– Mycket kraftfulla sparåtgärder inom offentlig sektor som till exempel England gjorde. Idag ligger Englands CDS på en av de lägsta nivåerna i Europa, nära till exempel Tyskland, Finland och Sverige. Jag tror inte på nån form av Keynesianism och det gör inte marknaden heller.

Pär Magnusson:

– Några sådana åtgärder existerar inte ens i teorin. Problemet är olösligt även om man skulle ge sig på t ex eurobonds. Ifall man inte kollektiviserar statsskulderna inom EMU, till exempel genom kraftigt utökad EFSF eller eurobonds, så går det inte att hantera skuldkriserna i Italien och Spanien. ECB kan fortsätta köpa upp obligationer, men det innebär bara en kollektivisering av skulderna bakvägen, som kommer göra politikern arga vad det lider. I fall man bestämmer sig för att kollektivisera skulderna och köra med öppna kort, det vill säga slå in på vägen mot eurobonds, så kommer det innebära att man även måste ha gemensam finanspolitik. Eftersom finanspolitik är grundstenen i all politik, så kräver det i demokratins namn att man även röstar fram ett EMU-parlament och en EMU-regering som bedriver finanspolitik enligt principen ”en person, en röst”. Skulle det ske, så kommer Medelhavsländerna och Frankrike komma i stor majoritet jämfört med Tyskland, Holland, Österrike och Finland. Då blir det mer sannolikt med italiensk finanspolitik i Tyskland än tysk finanspolitik i Italien. Det har jag svårt för att se.

Claes Bahri:

– Ett regelverk som håller på lång sikt, ett genomtänkt regelverk som fungerar och som gäller alla länder. Ett tydligare system där medlemmar som inte följer regelverket varken tillåts komma med eller vara kvar. Kortsiktiga åtgärder är nog svåranpassade i dagsläget, marknaden är för ond. När marknaden är lugn accepterar den kanske kortisonbehandling för cancer – det gör den inte nu.

3. Hur bör Riksbanken agera vid kommande räntebeslut?

Hans Julin:

– De bör avvakta och låta styrräntan ligga kvar på nuvarande nivå på septembermötet. Osäkerheten är stor vilka effekterna blir av kombinationen svagare global utveckling och tilltagande finansiell oro. De borde klargöra att de är beredda att såväl sänka som höja räntorna framöver beroende på hur ekonomin och de finansiella marknaderna utvecklas framöver.

Eirik Winter:

– Upp till Riksbanken, men min view är att behålla oförändrad. Sverige har föredömligt höjt några gånger men nu är det dags med en liten paus med tanke på det nya världsläget.

Pär Magnusson:

– De bör sänka räntan, men de kommer att låta den vara oförändrad. Svensk ekonomi är på väg mot recession. Tillväxten har hållits uppe under första halvåret genom stor lageruppbyggnad. Det vill säga att industrin har producerat mer än vad det funnits efterfrågan på. Reaktionen lär bli att man bromsar in industriproduktion rejält under andra halvåret. I synnerhet som exportmarknaderna försämras i snabb takt. Lägg därtill en antågande privatkonsumtionsrecession i Sverige på grund av fallerande husmarknad och negativa reallöner hos hushållen, och det finns fog för mer penningpolitisk stimulans.

Claes Bahri:

– Jag anser att Ingves och co kanske skall lyssna lite till vad Borg ser, hur Bernanke och Trichet ser på den ekonomiska utvecklingen. Sverige har en mycket liten öppen ekonomi som är starkt beroende av export. Vi har haft en bra utveckling den senaste 24-månadersperioden men vi kommer inte vara fortsatt okänsliga om våra handelsmotparters ekonomier går fortsatt trögt. Detta i kombination med att vår valuta stärks och att ekonomin generellt har stramats åt via lägre bopriser, lägre börsvärde och eventuellt ett uteblivet femte jobbskatteavdrag, bör vara tillräckliga faktorer för Ingves att avvakta. Vi skall inte glömma att marknaden diskonterar räntesänkningar, jag tror att vi har lägre reporänta i Sverige inom sex månader.

4. Vilken var veckans viktigaste nyhet?

Hans Julin:

– Veckans viktigaste nyhet har troligen ännu inte offentliggjorts. Marknadens fokus under veckan har varit på eftermiddagens tal av Federal Reserve-chefen Bernanke i Jackson Hole. Förhoppningar finns att Bernanke där ska offentliggöra åtgärder för att minska den finansiella oron och stödja tillväxten.

Eirik Winter:

– Att Arsenal gick till Champions League-slutspel! Och sedan att ikonen Steve Jobs avgår. Japans downgrade var en non-event.

Pär Magnusson:

– Något underrapporterat var Finlands avtal om pant för att låna ut pengar till Grekland. Det kan stjälpa hela bail-outen om inget görs. Annars kan fredagens tal från Bernanke i Jackson Hole bli veckans market mover.

Claes Bahri:

– Att Riksgälden printar den absolut lägsta upplåningsräntan någonsin kanske inte är en riktigt bred kioskvältare, dock talar nivån, 0.93 räntepunkter i sig, en hel del om hur investerare resonerar. Att köpa svenska tvååriga euroobligationer på 0.93 räntepunkter med Euroinflation senast på 2.5% kommer inte göra dig stormrik, dock kommer de ha kvar kapitalet när de senare väl väljer att öka risken i portföljen.