Teflonkostym och näthat

För det första måste slås fast att det naturligtvis är helt oacceptabelt att framföra grova hot om misshandel, våldtäkt eller död. Även otidigheter och förtal i form av vulgära könsord, grovt nedsättande omdömen om personer med mera är oacceptabelt.

Två frågor inställer sig; Vad beror hatattackerna på? Och den andra frågan, vad kan man göra åt fenomenet?

Med fria kommentarsmöjligheter i tidningar och sociala medier har man liksom i sagan Tusen och en natt släppt ut den onda anden som är oerhört förargad för att han suttit instängd under lång tid i en flaska. Fiskaren i sagan som fått upp flaskan i sitt nät lyckades med list lura tillbaka anden in i flaskan. Någon sådan genial list för att stävja det aktuella fenomenet är nog inte så lätt att hitta. Delvis får vi nog leva med våra egna uppfinningar.

Jag ser tre huvudsakliga förklaringar till hatandet:

1. De kvinnor som är värst utsatta synes vara i den yngre medelåldern och vilkas yrken är att skriva krönikor, leda tv-program och liknande. En ytterligare gemensam nämnare är att de alla grovt kan sorteras in i ”vänsterfacket” samt är feminister vad det nu egentligen innebär. Dessutom verkar dessa kvinnor i hög grad ha anammat en ren pseudovetenskap om kallas ”genusforskning”. Man kan med en viss förenkling säga att de bildar en tätt sammansluten grupp, närmast en sekt eller en sorts mediebourgeoisi.

Rent geografiskt är sekten koncentrerad till Stockholm och då främst i periferin till Stureplan. Sekten har naturligtvis supportrar i andra delar av vårt land men dessa kan aldrig bli fullvärdiga medlemmar då de alltför sällan tillåts delta i vindrickandet och gratisätandet bland etablissemanget i Stockholm.

Många – män och kvinnor – måste rimligtvis känna ett stort främlingskap inför dessa hotade kvinnor.

2. Kvinnorna har sin helt egna agenda. Det är inte så att de vänder och vrider på argumenten och försöker förstå. De sprider sektens budskap och angriper händelser och fenomen utifrån sektens oomkullrunkliga principer och ideologi. Kvinnorna i fråga har sina egna hatobjekt som de spyr sin galla över. Naturligtvis inte på samma råa vis som de direkt hotfulla marodörerna.

Ett mer vårdat språk används naturligtvis och tillämpande en annan metodik, nämligen upprepning, upprepning och förenkling, förenkling. Deras gemensamma hatobjekt kallas ofta islamofober, antifeminister, Sverigedemokrater, invandringskritiska eller rasister. Eller så kallas de helt enkelt medelålders ”gubbar”. På detta vis omfamnas väl närmare 50 procent av Sveriges befolkning av krönikeprinsessornas demonisering.

De aktuella kvinnorna synes tro att de har stöd av folket vilket naturligtvis är helt fel. Tvärtom tycker säkert en majoritet av folket att de är ”pinsamma”. Merparten av dessa antagonister har naturligtvis vare sig tid eller lust att via olika medier göra sin röst hörd trots att de tycker illa om kvinnornas åsikter och sektliknande karaktär. Många av de som skulle kunna bemöta kvinnorna med hederliga argument och intellektuell analys bryr sig inte, de anser sig ha viktigare saker att lägga händerna på. Men jag tror att hos många av dessa finns ett milt överseende, däremot inte hat.

Den grupp som kvinnorna verkligen appellerar till är därför såvitt jag kan förstå mycket liten. Man skriver i hög grad för varandra, en liten klubb för inbördes beundran och där medlemmarna ofta möts på Sturehof eller Grodan för att babbla och dricka vin. Utskänkningsställen om de flesta medborgare aldrig satt sin fot på.

3. Det verkliga hatet, så som det kommer till uttryck i bland annat kommentarsfälten måste ha sin främsta grund i utanförskap, ignorans och en vilja att bli sedd. Att ohämmat kunna spy ur sig direkta hot, könsord med mera kan ge en illusorisk känsla av makt. Och för de som känner främlingskap, total maktlöshet eller till och med meningslöshet kan det sannolikt fungera som en ventil.

Av en händelse läste jag Karin Magnussons krönika i Aftonbladet den 7 februari. Hon är en typisk representant för de mer harmlösa inom den genuskodade mediebourgeoisin.

I Svenska Dagbladet samma dag tar Ivar Arpi upp kvinnohoten i ledaren och där han särskilt nämner tre kvinnor; Anna Hedenmo, Karin Hübinette och Åsa Linderborg. Ivar Arpi hävdar att Hedenmo och Hübinette, till skillnad från Aftonbladets kulturchef Lindeborg fått utstå grava hot och påhopp trots att de ”saknar politisk profil”. Då måste Arpi vara blind eller åtminstone lomhörd för politiska tonarter. Nåväl, det har ju ingen större betydelse i sammanhanget.

Tillbaka till den mer harmlösa Magnusson som i krönikan jag hänvisar till börjar med en feministklyscha där hon ondgör sig över; ”att män älskar att berätta om bra saker män gör”. Det har tydligen publicerats en lista över de 100 mest inflytelserika musikalbumen och där finns endast två kvinnliga musikmakare med och framför allt finns inte Magnussons favorit, Kate Bush, med. Varför?

Jo, det är enligt Magnusson resultatet av att; ”en grupp medelålders, manliga musikkritiker – som käkat NME till frukost sedan de var fyra år gamla – låsts in i ett rum och släppts ut efter några timmar”.

Männens bekräftelsemani skapar hierarkier som i sin tur skapar ny kanon som speglas i nya listor över vad som är ”viktig” musik och så fortsätter även musikhistorien att skrivas av patriarkatet.

Apropå kanon, det ord Magnusson använder, borde hon läsa litteraturprofessorn Harold Bloom stora verk, ”Den västerländska kanon”. Här handlar det om litteratur och Bloom tar själv upp vänster- och genuskvinnornas tjut. Det är för få kvinnor med och nästan inga från tredje världen och så vidare.

Nu är det så att konst aldrig blir stor om den anpassas till ideologiska önskemål. Bra verk är bra för att de är just bra och dåliga saker är dåliga för att de är usla. En kanon handlar just om det allra mest kvalitativa, något som genusteorier, ideologi och politisk korrekthet inte kan ändra på. Man kan kvotera styrelser och andra församlingar men man kan inte kvotera briljans och högsta kvalitet. Det handlar om absoluta och inte relativa värden.

För att styrka sitt ”case” hänvisar Magnuson till de fester hon går på och där folk alltid samlas kring ”alfahannen”. Hur många kvinnor kan egentligen identifiera sig med skribenterna i Magnussons och de andra kvinnornas genre? De flesta medelålders kvinnor går sällan på fest och aldrig på kändisfester och andra ”kulturevenemang” där av olika anledningar mer eller mindre kända personer flockas från tv, radio, film, teater, politik och andra medier.

Det här utgör gratisätarnas värld i centrala Stockholm. Min lilla erfarenhet från den världen säger mig att kvinnor och män är lika intresserade av att synas nära den stora celebriteten, den ”hetaste” personen. Här, som i de flesta andra sammanhang visar det sig att män och kvinnor är lika fåfänga eller lumpna om man så vill. Magnusson får väl spänna sin båge hårdare samt bredda och fördjupa sin repertoar så att hon inte själv behöver armbåga sig fram till alfahannen eller primadonnan utan själv, liksom stridstjuren på arenan, inta sin plats och låter folket komma till henne.

Vad kan då göras åt hoten mot dessa ansatta kvinnor? Nu har vi skapat sociala medier av olika slag och närmast oändliga kommunikationsmöjligheter. Någon har sagt att ”ingen armé i världen kan stoppa den idé vars tid har kommit”. Det är sant och därför går det inte att stoppa åsiktsflödet genom de nya kanalerna. Det försöker man ju att göra i diktaturer och i det forna Sovjetunionen fanns inte problemet. Det finns inte heller på Kuba. I Kina, de muslimska länderna och även i Ryssland kämpar regimerna med näbbar och klor för att inte släppa ordet löst.

Yttrandefriheten måste dock ha gränser men problemet är att sätta dessa gränser och framför allt hur beivrandet skall gå till. Vi har ju redan en straffrätt som kriminaliserar såväl förtal som olaga hot. Men av anmälda brott i Sverige löses endast drygt 10 procent!

Jag tror inte att särkilt många döms för olaga hot i Sverige (det är väl främst hot mot tjänstemän, bla poliser, domare med flera) och ännu färre för förtal. Det rättsliga skyddet för den enskilde är svagt liksom, på samma tema, rätten till självförsvar. Att jaga, identifiera och lagföra människor effektivt för dessa redan existerande brottsbeskrivningar skulle kräva enorma resurser och sannolikt djupgående lagstiftningsförändringar samt inkräkta på den personliga integriteten för miljoner medborgare.

Även om tidningarna helt tog bort kommentarsmöjligheterna skulle floden söka sig nya fåror. Därför får nog de som vill torgföra sina ideologiska preferenser i krönikor eller som debattledare i tv antingen bli mer neutrala eller lägga av. Det enda alternativet är att dra på sig teflonkostymen och osäkra revolvern.