Svårt att se ett slut på den kvantitativa penningpolitiken utan att marknaderna imploderar 

”I pledge allegiance to the Fed (egentligen flag) of the United states of america”, så skulle man kunna skriva om inledningen av den mycket välkända amerikanska trohetseden för att passa det globala investerarkollektivet. Förtroendet för den amerikanska centralbanken, Fed, är oftast högt men är nu på extrema toppnivåer; centralbanken ses i princip som ofelbar. Under de senaste tre månaderna har konsumentpriserna klättrat, rensat för livsmedel och energi, med över 2 procent vilket omräknat till årstakt ger en inflation på drygt 8 procent. 

I stället för att gripas av panik och vräka ut obligationer har investerarkollektivet köpt statsobligationer och därigenom tryckt ner den amerikanska tioårsräntan till de nivåer som gällde i mitten av februari innan inflationsoron tog ett kort men hårt grepp på aktiemarknadens aktörer och skickade upp de långa räntorna till oroande nivåer. Förtroendet för centralbankschefen Jay Powell är grundmurat. 

”Resonemanget från centralbankschefen att det växande inflationstrycket är övergående och bottnar i öppnandet av samhällsekonomin när coronapandemin klingat av har fallit i god jord hos investerarkollektivet vars värsta fiende är inflationen.”

Resonemanget från centralbankschefen att det växande inflationstrycket är övergående och bottnar i öppnandet av samhällsekonomin när coronapandemin klingat av har fallit i god jord hos investerarkollektivet vars värsta fiende är inflationen. Aktiekurserna har stabiliserades snabbt därefter och har tagit fart mot nya rekordnivåer.

Det är alltså helt uppenbart att marknaderna svalt argumenten från Fed. När coronarestriktionerna lyfts bort har ett uppdämt konsumtionsbehov tagit fart samtidigt som pandemin skapat flaskhalsar i den globala ekonomin som resulterat i betydande leveransproblem som eldat på priserna. Fed, och även investerarkollektivet, ser de här effekterna som tillfälliga och prisstrycket kommer ebba ut senare i år eller i början av 2022. 

”Problemet är dock att inflationstakten är oroande hög i relation till var börsen befinner sig även om denna typ av prisrörelser exkluderas”

Många analytiker pekar bland annat  på att det finns ett fåtal flera varor och tjänster som haft en mycket stor inverkan på den höga inflationstakten; till exempel begagnade bilar, hotellvistelser och biluthyrning. Denna typ av plötsliga prisstegringar är av övergående karaktär och är en effekt av upphävda restriktioner. Problemet är dock att inflationstakten är oroande hög i relation till var börsen befinner sig även om denna typ av prisrörelser exkluderas. Vissa pekar även på att prisstegringar som drivs av kraftigt ökad efterfrågan har en tendens att bli långsiktiga. I USA brukar man tala om ”sticky” inflation. Denna typ av inflation är den högsta sedan början av 1990-talet enligt flera marknadsundersökningar (bland annat en från Fed banken i Atlanta), och den har en tendens att följas av accelererande löner vilket är det sista Fed och kapitalmarknaderna vill ha i nuläget. Oron drivs naturligtvis på av att arbetslösheten förväntas minska när ekonomin nu ser ut att gasa på rejält. Löneinflation är riktigt ”sticky”. 

Förväntningarna i marknaden om inflationstakten i framtiden är dock betydligt mer modesta och i linje med vad vi sett under flera år än de ”skräcksiffror” som publicerats nu våren, så i nuläget agerar kapitalmarknaderna precis som Fed vill. Viktigt att hålla i minnet är att centralbanken samtidigt börjat förbereda marknaden för ”tapering” vilket betyder att obligationsköpen (kvantitativa lättnader för att hålla räntorna låga) från Fed kommer att minska i närtid. Under 2020 och 2021 har Fed ökat volymen dollar med mellan 24 och 30 procent för att bromsa pandemieffekternas härjningar; det är extremt mycket likviditet som slussats, vilket är en gigantisk ökning av den experimentella penningpolitik som bedrivits ända sedan finanskrisen, till marknaden. En politik som i princip blivit livsnödvändig för kapitalmarknaderna. Det är överhuvudtaget svårt att se ett slut på den kvantitativa penningpolitiken utan att marknaderna imploderar. 

Visserligen tycks planen från centralbanken vara att börja med att minska köpen av företagsobligationer, och att neddragningsprogrammen kommer vara mycket försiktiga och välkalibrerade för att påverka marknaderna så lite som möjligt. Det återstår att se; marknaderna har varit extremt känsliga för minskad likviditet tidigare. Sannolikt är marknaden mer sårbar nu än någonsin, i synnerhet då hedgingindustrin fullkomligt exploderat efter finanskrisen vilket gjort kapitalmarknaderna ultrakänslig för alla störningar i lividitetsflödet. 

Tillväxten av hedgingverksamheten i förvaltningsindustrins alla delar kräver högre likvidítet när aktiemarknaden är stressad och faller, vilket alltid sammanfaller med att likviditeten i marknaden torkar upp. Detta var en stark bidragande orsak till den extrema volatilitetsutvecklingen under den inledande fasen av viruskraschen i mars. När nu börserna klättrat långt förbi indexnivåerna från före kraschen finns all anledning att oroa sig för händelseförloppet om investerarkollektivet skulle börja misstänka att Fed och övriga centralbanker har fel i sin syn på den stigande inflationsutvecklingen idag inte är tillfällig. 

En bruten ”trohetsed” till centralbanken skulle få förödande konsekvenser för marknadsutvecklingen när räntestegringar trasar sönder uppdrivna värderingsmultiplar, i synnerhet i techsektorn som rusat det senaste året. Där är vi ännu inte, men skulle inflationsoron ta ny fart i kombination med att Fed påbörjar sin plan om avaktivering av de kvantitativa lättnaderna är det lätt att se ett skrämmande scenario för aktie- och obligationsmarknaderna och, som sagt, i synnerhet teknologisektorn. De urstarka kapitalflöden som drivit upp marknaden i år lär vändas till motsatsen.