Stora frågetecken runt Pensions-myndighetens agerande

För genom snabba ”halva på halva på halva på halva” försäljningen (6 procent av ursprunglig investering) av certifikaten i Viceroy och Medien så realiserade man för det första mycket stora förluster. Den mer lättbedömda obligationen i Reditum skeppades i väg för 10,1 procent av nominellt värde. (”Halva på halva på halva” för oss reakonässörer.)

Och för det andra, just eftersom dessa certifikat var både illikvida och mycket svåra att genomlysa för en utomstående, och uppenbarligen även för Pensionsmyndigheten och KPMG Malta, samt haft en tydlig ”pestsmittestämpel”, så borde risken ha varit uppenbar att de enda slutliga köparna vid en försäljning skulle just vara de som hade insyn i hur de var uppbyggda och som kunde bedöma dess egentliga underliggande värde. Det var också något man ville stoppa, men som man ej kunde hindra mer än i ett första led.

För det tredje gav ju denna extremt reabetonade utförsäljning motparterna i dessa uppenbart riggade placeringar, och som därför med stor sannolikhet varit en del av den ursprungliga blåsningen av pensionsspararna, möjlighet att komma ur sina skuldåtaganden till en mycket billig penning.

För det tredje gav ju denna extremt reabetonade utförsäljning motparterna i dessa uppenbart riggade placeringar, och som därför med stor sannolikhet varit en del av den ursprungliga blåsningen av pensionsspararna, möjlighet att komma ur sina skuldåtaganden till en mycket billig penning.

Att behålla instrumenten till förfall och försöka få tillbaka så mycket pengar som möjligt av ursprungsinvesteringen borde för en utomstående ha varit den allra bästa strategin. Detta gäller i synnerhet obligationen i Reditum, som efter två förlängningar av löptiden förfaller till betalning i juli i år. Hade, för mig Ludvikabekante Lars-Erik Magnusson, och hans Larmag inte kunnat lösa lånet så kanske förlusten hade blivit något större, men det hade också stoppat möjligheterna till en större värdeöverföring till någon som för en utomstående ser ut att haft god insyn i hela upplägget (läs; blåsningen).

Vad gäller certifikaten i de mer opaka certifikaten i Viceroy och Medien så hade behållstrategin åtminstone stoppat möjligheterna för dessa involverade aktörer att göra denna ”dubbelblåsning”.

Pensionsmyndigheten försvarar sig med att de har stämt de involverade på hela förlusten i Falcon Funds och att de realiserade förlusterna från dessa realisationer täcks av denna. Återigen, för en utomtående, känns detta inte som något starkt argument. För det första brukar det vara svårt att återvinna alla pengar, även om de får rätt i sak. Det gäller då att hålla i så mycket som möjligt av det som man har kontroll över. För det andra kan de involverade med transaktionerna och de vinster som de gjort påvisa att det visst fanns underliggande värden i dessa investeringsprodukter, och kanske försöka hävda att det är Pensionsmyndighetens agerande som har förstört värden för de drabbade pensionsspararna.