Slopat överskottsmål bör ge nytänk till skattereform

Ett bra utgångspunkt för att hitta ”bra” skatter och finansiella lösningar för finansiera offentliga investeringar är att hitta ”läckagepunkterna” eller ”dräneringspunkterna” i ekonomin. Överskottsmålet, som S och MP nu vill slopa, och dess halvsyskon, allt för högt finansiellt sparande och parallellt och med nödvändighet till detta en allt för hög skuldsättning i den privata sektorn, är bra ställen att börja.

Allt fler röster höjs för att Sverige måste genomföra en skattereform. Dessa röster kommer framför allt från vänster, som framför allt vill se högre kapitalskatter och en återinförd fastighetsskatt på bostäder för att som de säger finansiera ”nödvändiga” reformer. Men även från klimatomställare som vill fortsätta höja klimatskadliga skatter och driva på investeringar för att minska beroendet av fossila bränslen och sänka klimatavtrycket. Det kommer också skattereformsröster från höger, men då handlar det mest om olika justeringar, typ att slopa de differentierade momssatserna och möjligen växla in lägre skatter på löneinkomster mot någon form av ökade kapitalskatter, kanske lite högre fastighetsskatt, men målsättningen är ändå från det högra hållet att det totala skattetrycket inte ska öka utan helst minska.

De kräver lite djupare förståelse för hur vår ekonomi fungerar och framför allt inte fungerar, än vad som syns i den dagliga politiska pajkastningen.

Vissa av dessa skattejusteringar borde vara lättare att genomföra, som att införa en enhetlig moms, där de ökade skatteintäkterna kan växlas mot sänkta inkomstskatter med fokus på låg- och medelinkomsttagare, typ jobbskatteavdrag. Att se över de så kallade 3:12 reglerna som har lett till en massiv flytt från högbeskattade inkomster av tjänst till lågbeskattade kapitalinkomster är kanske också något som ryms inom den konventionella synen på hur offentliga ekonomin ska finansieras, ”krona för krona”.

Men efter mer än 25 år av storsvensk följsamhet mot neoklassiska och nyliberala ekonomiska doktriner, som ju i mycket har visat sig långt mindre effektiva, ibland direkt ineffektiva och till och med skadliga, än vad dess apologeter målade upp så är det kanske dags att diskutera och genomföra mera genomgripande förändringar av vårt skattesystem.

De kräver lite djupare förståelse för hur vår ekonomi fungerar och framför allt inte fungerar, än vad som syns i den dagliga politiska pajkastningen. En hel del vedertagna så kallade sanningar behöver ställas på huvudet. Förutom insikter så krävs också en väldigt god retorisk förmåga, då förändringar alltid kommer att drabba några i dag priviligierade grupper hårdare än andra. Och bland de som skulle kunna drabbas finns det en hel del figuranter som är extra svåra att övertyga, då de med Upton Sinclairs ord ”har betalt för att inte förstå”.

En bra utgångspunkt för att spetsa till den ekonomiska insikts- och retorikövningen är att påvisa en del av de nakna ekonomiska ”kejsare” som idag paraderar runt i debatten.   

Den första ”nakenaktören” är det så kallade överskottsmålet, att det offentliga över tid ska ta in mer skatter än vad man gör av med. Det enda detta gör är att sänka aktiviteten i den allmänna svenska ekonomin, vilket knappast gör den offentliga sektorn starkare, då det över tid sänker tillväxt och därmed skattebetalningsförmågan. I klassisk Keynesiansk anda och med hjälp av den cirkulära flödesmodellen, pengar byter hand som betalning för varor och tjänster, såväl konsumtion som investeringar, går det att visa att är detta ett så kallat ”läckage”. Staten tar in skatter som inte matchas av några motsvarande utgifter. Det leder till att den ekonomiska aktiviteten sjunker. Det är ett grepp att ta till för att bromsa en överhettad inflationsdrivande ekonomi, men de förutsättningarna har inte varit för handen sedan detta mål institutionaliserades för 25 år sedan.

Vi har kört med handbromsen i sedan dess. Det har inte tjänat oss väl. Det är en viktig förklaring till de massiva underinvesteringarna i exempelvis vår infrastruktur. (Det har då inte hjälpt att de använda samhällsekonomiska kalkylerna för sådana investeringar har belastats med kostnader som bygger på det felaktiga antagandet att statliga investeringar ”tränger undan” mera lönsamma privata investeringar.)

Med denna cirkulära flödesmodell så kan man identifiera ett annat mycket stort ekonomiskt ”läckage”: nämligen det alltför höga finansiella sparandet. Här är det viktigt att lära sig skilja på mikro och makro. För varje enskild aktör kan det te sig såväl som en nödvändighet, självklarhet och dygd att försöka ha större inkomster än utgifter, det vill säga att spara, Och ett företag måste gå med vinst för att överleva. Men på makronivån blir detta problematiskt. I vårt kreditbaserade finansiella system kan inte alla aktörer ha ett positivt kassaflöde. Utan någon aktör måste definitionsmässigt ha motsvarande negativa kassaflöde. Någon måste sätta sig i skuld för att matcha andras växande fordringar.

För ekonomin som helhet är ett sparande som inte kanaliseras till någon annans konsumtion eller riktiga investeringar, som att bygga en järnväg, en högspänningsledning, en fabrik, dra en elkabel och utveckla en app, ett ”läckage”. Sådant ”finansiellt” sparande drar i sig bara ner den ekonomiska aktiviteten.

Men en svällande finansiell balansräkning, stigande tillgångspriser och skulder, som vuxit långt snabbare än den underliggande ekonomin är inget styrketecken för ekonomin.

En skattereform bör rikta in sig mot sådana läckage. Ett alternativ är att inte höja skatterna utan det privata sparandet och kanalisera det till investeringar. Staten blir då den som står en större del av den skuldsättning som behövs för att andra aktörer ska kunna ha ett positivt kassaflöde och bygga upp fordringar.

Det kan naturligtvis kombineras med att skatter som riktar sig mot ett allt för högt finansiellt sparande, som exempelvis ett återinförande av värnskatten, vilket skulle kunna matchas med högre ersättningsnivåer i de offentliga socialförsäkringssystemen.

Varje förslag till skatteökning lär dock bemötas med standardargumentet att alla skatter leder till så kallade ”dödviktsförluster”, då de minskar incitamenten att producera och att jobba. Motargumentet är som argumenterats ovan att även ett allt för högt finansiellt sparande leder till något än värre genom nämnda läckage.  Dessutom är det uppenbart att en ekonomi som driver mot allt skevare fördelning av tillgångar, läs ojämlikhet, med nödvändighet driver mot ekonomisk stagnation. Där behövs en aktör som staten för att vara den pumpstation som ser till att de ekonomiska flödena når ut i hela systemet.

Att det höga finansiella sparandet i den privata sektorn inte har varit direkt deflationistiskt och sänkt den ekonomiska aktivitetsutvecklingen under nollpunkten förklaras av att den matats med nya fordringar i form av högre skuldsättning, som i Sverige främst har skett genom ökade bolån. Men en svällande finansiell balansräkning, stigande tillgångspriser och skulder, som vuxit långt snabbare än den underliggande ekonomin är inget styrketecken för ekonomin. Den har i stället gjort hela konstruktionen mera sårbar och just beroende av att det ständigt pumpas in nya krediter. Men att göra ekonomin beroende av stigande finansiella värden, som skapar nya krediter, vilka i sig skapar allt mindre verklig ekonomisk aktivitet med lågt långsiktigt näringsvärde är en mycket riskfylld väg. Allt mindre störningar kan leda till det som ekonomen Richard Koo beämnde ”balancesheet recession”. För tar vi på oss ekonomen Minskys glasögon så har en sådan ekonomi som bygger på att värdeökningar ska finansiera skuld- och räntebetalningar fört oss långt in i kedjebrevskontruktörens Charles Ponzis begreppsvärld.