SD: EU-kommissionen hotar bolagsstyrningen

Detta är en argumenterande text med avsikt att påverka. Åsikterna som förmedlas här är skribenten/skribenternas egna.

Just nu förhandlas den så kallade taxonomin, en sorts politisk certifiering som ska styra enorma summor pengar till det som för närvarande är på modet, läs sol- och vindkraft. Villkoren för det svenska skogsbruket ligger i vågskålen och det är uppenbart att starka intressen vill påverka vårt skogsbruk.

Något mindre känt är att det finns planer på att ge politiska intressen inflytande över bolagens styrelser. En rapport, som EU-kommissionen har beställt från det multinationella konsultföretaget Ernst & Young, pekar ut företagens ”kortsiktighet” som ett hot mot politikens ambitioner och detta ska åtgärdas med tydligare politisk styrning. Makten ska förskjutas från bolagens ägare till så kallade ”stakeholders” (vilket här skulle kunna översättas till ”intressenter”), allt från NGO:s och tjänstemän till fackföreningar och ”experter”.

Bolagen skulle åläggas att inte bara följa lagen, utan också att bidra till diffusa hållbarhetsmål, formulerade av politiker och politiska tjänstemän, en tankegång med slagsida åt vänster. Föga förvånande tar man också upp könskvoterade bolagsstyrelser som något som skulle kunna beslutas om på EU-nivå.

Aktieutdelning pekas ut som något fult och som ett problem i  sig, detta trots att den senaste tidens börsraketer bygger just på långsiktiga förhoppningar om utdelningar någon gång i framtiden. Tesla-aktiens värde har mångdubblats på börsen, trots att företaget just nu inte betalar ut någon utdelning alls.

Rapporten från Ernst & Young är inget annat än en direkt utmaning av ett västerländskt framgångskoncept – äganderätten och det ägarstyrda företaget – som under decennier varit en motor för effektivisering, ökande välstånd, tillväxt och innovation. Politikens ansvar i detta har varit att sätta ramarna, även i form av miljö- och skattelagstiftning, med resultatet att företagsamheten utgör en mycket samhällsnyttig institution.

Men om inte ägarna får ha makten över sina företag så minskar incitamenten att investera. Varför skulle man ta ekonomiska risker om man inte tillåts åtnjuta de eventuella frukterna av sitt risktagande? Detta är en högst aktuell frågeställning när vi just behöver tekniska framsteg på miljöområdet.

Den som vill låta politiska nycker ta kontroll över företagen är helt enkelt inte på rätt sida historien. I vår föreställningsvärld blev dessa idéer omoderna på 80-talet och begravdes i samband med östblockets kollaps. Men på den Europeiska kontinenten har långtgående föreställningar om politisk styrning av den privata sektorn övervintrat och vädrar nu morgonluft efter britternas utträde ur unionen.

Det behöver absolut inte gå så här illa och än så länge ligger dessa idéer bara i stöpsleven. Men vi ser ju vart vi är på väg just nu. Nästintill omöjliga miljömål ska eftersträvas genom en lång rad politiska åtgärder. Det är liksom inte på skämt, även om man gärna vill tro det.

Vi ser också att oppositionella krafter faktiskt har möjlighet att påverka. Just nu ser exempelvis taxonomin inte ut att bli riktigt så dålig som man hade kunnat befara. Måtte vi också kunna förpassa idéerna om politiskt övertagande av privatägda företag tillbaka till historiens skräphög.

Som svar på en skriftlig fråga i riksdagen på detta tema har regeringen bara gett undvikande svar. Beror det på att man sneglar på Vänsterpartiet som potentiell regeringspartner eller på att man inte vill stöta sig med federalisterna i Kommissionen? Eller både och?

Mikael Eskilandersson (SD)
ledamot i civilutskottet

Jessica Stegrud (SD)
EU-parlamentariker

Tobias Andersson (SD)
ledamot i näringsutskottet