Säg farväl till din Iphone

Har du mobilen som ständig följeslagare? Är det navet som hela din privata och yrkesmässiga vardag allt mer spinner kring? Då är du inte ensam.

Hundratusentals svenskar har numera portabla kommunikationsverktyg som klarar allt och lite till. E-posten kollas löpande, Facebook och Twitter är ständigt uppdaterade och en massa appar förses med information, exempelvis din GPS-position.

Hittills är det inte många som har funderat över vilka risker våra nya kommunikationsvanor medför. Vi gillar tekniken och använder den utan oro, precis som det ska vara i ett fritt och öppet samhälle.

Men snart blir det ändring på det. Justitiedepartementet lade i förra veckan fram lagrådsremissen om trafikdatalagring. De föreslagna lagändringarna tvingar alla tele- och internetoperatörer att registrera våra kommunikationer och spara informationen i sex månader. Alla kontakter ska kunna spåras, ner till minsta enskilda e-post och sms. Det gäller även den geografiska positionen.

Det har gått fem år sedan Thomas Bodström i egenskap av justitieminister ledde arbetet med att införa trafikdatalagringen i hela Europa genom ett direktiv på EU-nivå.

Då, hösten 2005, skrev jag en krönika med rubriken ”IP-telefoni? Hellre en brevduva!” där jag beskrev några av den nya övervakningens konsekvenser.

http://www.affarsvarlden.se/hem/nyheter/article269190.ece

Frågeställningarna är fortfarande aktuella när Beatrice Ask fem år senare tagit över Bodströms roll och vidtar de sista åtgärderna för att införa direktivet i svensk lag.

Jobbar du på börsbolag, med bank/finans, i advokatbranschen eller inom mediesektorn har du all anledning att fundera på vad denna permanenta och totala övervakning får för konsekvenser för dig och dina kunder, klienter eller källor.

Det finns nämligen inga undantag från lagringskravet. Inte ens kungen slipper undan. Säpo, som själva förespråkar den nya lagen, har öppet erkänt att det finns en oro över att trafikdata kopplade till personer i den svenska statsledningen ska hamna i orätta händer.

När buggning tilläts i Sverige för några år sedan gjordes undantag för vissa yrkesgrupper. När det gäller trafikdatalagringen tas inga sådana hänsyn. Konsekvenserna för saker som banksekretess, tystnadsplikt för advokater, journalisters källskydd eller insiderregler i börsbolag analyseras inte med ett ord i lagrådsremissen.

Ska då inte polisens tillgång till de enorma databaserna med trafikdata prövas av domstol? Jo, enligt lagrådsremissen stämmer detta.

Problemet är att lagförslaget inte ger hela bilden. Redan inom kort väntas ytterligare ett lagförslag på området som bara berörs ytligt i lagrådsremissen.

Polismetodutredningen har nämligen föreslagit två drastiska förändringar. Den ena är att abonnenten bakom en IP-adress, en uppgift som tidigare klassades som högt skyddsvärd, nu ska likställas med ett telefonnummer. Det innebär att IP-spårning kan användas för att utreda rena bötesbrott.

Den mest dramatiska förändringen är dock att trafikdata kan bli tillgänglig i polisens underrättelseverksamhet och då behövs varken någon misstänkt eller något domstolsbeslut för att dörrarna ska öppnas. Det är upp till den enskilda myndigheten att avgöra om uppgifterna är nödvändiga.

Så åter till din smarta mobil. Vilka risker med den obligatoriska registreringen och de nya spaningsmöjligheterna kan du och din arbetsgivare acceptera? Är det ok att någon utomstående kan följa dina rörelser och alla dina kontakter? För många är svaret troligen ja med argumentet att den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta.

Men för den som av lag eller avtal har långtgående sekretesskrav på sig är svaret inte lika enkelt. En spaningsinsats mot en enskild person i en organisation kan få stora konsekvenser när kommunikationen börjar analyseras.

Att våra sekretesskyddade branscher skulle vara undantagna från de nya utredningsmöjligheterna är inget hopp. Trafikdata kan givetvis användas i stor skala för att förebygga och utreda exempelvis skattebrott, insiderbrott, pågående pengatvätt, obehörig befattning med hemlig uppgift eller företagsspioneri.

Men kommunikationssekretessen kan också brytas mer slumpmässigt, exempelvis om en person råkar befinna sig i närheten av en brottsplats och polisen använder lokaliseringsdata för att söka efter misstänkta och vittnen.

För vissa yrkesgrupper och nyckelpersoner på tunga poster i näringslivet är det därför inte orimligt att tänka sig ett förbud mot mobiltelefoner, framför allt smarta sådana.

Många har också skäl att minimera känslig kommunikation via e-post, även om innehållet är krypterat.

För mediesektorn blir trafikdatalagringen extra brännande. Frågan om källskyddet kan upprätthållas blir en fråga om man kan lita på sin teleoperatörer och polisen.

Nu är Polismetodutredningen inte det enda inslaget i lagstiftningsprocessen som påverkar skyddet för databaserna med trafikuppgifter. Osäkerheten om vad som händer i framtiden är stor. För en utomstående som försöker följa utvecklingen och dess konsekvenser är det svårt att skapa sig en klar bild.

Samma problem har riksdagsledamöterna som ska godkänna lagförslagen. Vet de verkligen vad det är de röstar ja till? Ett exempel är kristdemokraten Caroline Szyber som sitter i riksdagens justitieutskott. Vid en debatt på Internetdagarna nyligen meddelade hon felaktigt att medier självklart kommer att undantas från trafikdatalagringen.

Men är det inte så att trafikdata redan lagras i stor omfattning och att Sverige måste följa det EU-direktiv som kräver att övervakningen införs?

Detta är två vanliga argument på ja-sidan i debatten. Men det är stor skillnad mellan att operatörerna av tekniska och affärsmässiga skäl registrerar vissa uppgifter och att de tvingas registrera allt genom ett statligt påbud.

Den nya lagen och medföljande föreskrifter gör registreringen betydligt mer omfattande än tidigare. Det ställs till och med krav på att operatörerna måste bryta igenom kryptering om det är nödvändigt för att trafikuppgifter ska kunna lämnas ut till polisen.

Fram till idag har huvudprincipen varit att trafikdatan ”skall utplånas eller avidentifieras” så fort den inte längre behövs för exempelvis fakturering. Detta bygger också på ett direktiv från EU och tar fasta på att uppgifterna är av mycket integritetskänslig natur.

Våra politiker och tillsynsmyndigheten Post- och telestyrelsen har dock sett mellan fingrarna när det gäller utplåningskravet, givetvis påhejade av polisväsendet. I lagrådsremissen konstateras att frågan haft låg prioritet:

”I det uppdraget ingår att ha tillsyn över hur leverantörerna sparar, utplånar och avidentifierar trafikuppgifter enligt 6 kap. lagen om elektronisk kommunikation. PTS har dock hittills inte bedrivit någon särskilt omfattande verksamhet på det området.”

Istället var det IPRED-lagen, som infördes för att spåra fildelare, som gjorde att operatörerna för första gången kände verklig press på sig att snabbt radera lagrade IP-adresser.

Detta är bara ännu ett i raden av exempel att våra politiker inte kör med öppna kort och korrekta argument när det gäller några av de mest kontroversiella lagarna som införts i modern tid. Likheterna med införandet av FRA:s nya spaningsmöjligheter förskräcker.

Land ska med lag byggas som det så fint heter, men då gäller det att lagarna inte snickras ihop av murket trä. Om grundläggande principer enkelt kastas överbord, vad kan då inte kastas överbord?

I helgen sände P1:s Medierna ett reportage om journalisters situation i diktaturens Burma. Det visar sig att de bland annat använder brevduvor för att sprida information om situationen i landet. Censur och övervakning omöjliggör användningen av alla moderna kommunikationsmedel.

Brevduvor lämnar inga trafikdata efter sig och jag påminns om den där krönikan från 2005.

Då var Beatrice Ask en av de hårdaste kritikerna mot Bodströms planer på att införa obligatorisk trafikdatalagring i hela EU.

– Jag ifrågasätter hur effektivt det egentligen är för brottsbekämpningen. Det kostar mycket och det är ett problem ur integritetssynpunkt, sa hon exempelvis i en intervju med Computer Sweden.

Sedan dess har ingenting ändrats i sak mer än att hon själv blivit ansvarig minister på området och tvingats byta åsikt.