Regeringskris – utan en lösning på de underliggande problemen

Jag är ingen kännare av politisk och konstitutionell spelteori. Men som amatörbetraktare kan jag förstå Vänsterpartiets frustration av att behandlas som en parlamentarisk dörrmatta av den sittande regeringen. V ska godkänna allt med motiveringen att ”alternativet är värre”. Jag kan också förstå regeringens frustration över att misstroendeförklaringen riktas mot ett utredningsförslag som är långt ifrån färdigt för behandling i riksdagen. Jag tror mig också förstå Centerns och Liberalernas behov av Januariavtalet, för att motivera och försvara sitt sidbyte i regeringsfrågan.

Jag förstår även oppositionens iver att få trycka på den röda nejknappen. Politik handlar ju om att skaffa inflytande och nu är ett sådant tillfälle, även om det är osäkert vad själva utgången av allt detta nu blir.

Men regeringskris kommer ju sällan eller aldrig lägligt. Det nuvarande läget, med en pandemi som ännu inte har ”besegrats” och där stor beslutskraft krävs på många fronter hamnar i den mindre lägliga positionen. All förändring innebär risktagande, men icke förändring och i synnerhet beslutsoförmåga är också ett stort risktagande.

Men i mina ögon är striden om marknadshyror i nyproduktionen mer en symbolfråga än en lösning på den underliggande problematiken, som handlar om hur utbud och efterfrågan, som ju alltid måste bygga på betalningsförmåga, matchas.

Och allt detta för frågan om att hindra införandet av marknadshyra i nyproduktionen av hyresrätter. Det kan synas vara en förändring på marginalen. Men jag vill hävda att bostadsfrågan och med det bostadspolitiken är en av de största utmaningarna för vilken regering vi än får. För bostadsproblematiken är en sådan långsamt uppbyggd riskfaktor eftersom den har en sådan stark koppling till människors vardag och deras ekonomiska och sociala trygghet, från vaggan till graven.

Här krävs kort och gott någon form av förändring. Men i mina ögon är striden om marknadshyror i nyproduktionen mer en symbolfråga än en lösning på den underliggande problematiken, som handlar om hur utbud och efterfrågan, som ju alltid måste bygga på betalningsförmåga, matchas.

För jag tror mig förstå hur ekonomi fungerar och inte minst inte fungerar. Och för mig har den svenska bostadspolitiken och den svenska bostadsmarknaden varit en varningslampa som har blinkat allt rödare under lång tid. Den har också mycket starka kopplingar till migrations- och integrationsproblematiken och även den eskalerade problematiken med gängvåld och socialt utanförskap, liksom på makronivå vår makroekonomiska stabilitet.

Vi kan ta några siffror.  Under de 30 åren från 1961 till 1990 så ökade Sveriges befolkning med 1,1 miljoner, varav födelseöverskottet var 0,6 miljoner och invandringen 0,5 miljoner. Under denna period, som omfattar det så kallade miljonprogrammets glansdagar, så byggdes 2,1 miljoner nya svenska bostäder.

Under de 30 åren från 1991 till 2020 så ökade Sveriges befolkning med 1,7 miljoner invånare, varav födelseöverskottet uppgick till 0,4 miljoner och invandringsöverskottet till 1,3 miljoner. Under denna period byggdes 916 000 nya bostäder.  Detta säger i mina ögon en hel del.

Om någon frågar mig så är detta ett uppenbart marknadsmisslyckande.

Lägger vi på de reala prisökningarna på bostäder under samma tid så blir resultatet än mer iögonfallande. I hela Sverige har de reala priserna ökat med 182 procent sedan utgången av 1990. För Stor-Stockholm har motsvarande reala prisökning varit 209 procent. Jag tror att man kan säga att stigande priser inte riktigt driver på utbudet av nyproduktionen. Däremot har det drivit upp de svenska hushållens belåning till rekordnivåer och, förstås, skapat motsvarande köpkraft hos dem om sitter på fordringarna till dem som belånat sig. Detta har skapat en kraftig ökning av den svenska penningmängden, men en ökning som mest har drivit priserna på finansiella tillgångar, dit bostäder numera får räknas, och inte den ekonomiska aktiviteten och därmed inflationen, tvärtemot ekonomen Milton Friedmans teser..

Om någon frågar mig så är detta ett uppenbart marknadsmisslyckande. Det konventionella och klassiskt skolade ekonomers, läs nyliberala svaret, på detta bristande utbud är just hyresregleringen och avsaknaden av marknadshyror. Nyliberalismens fader, ekonomen Milton Friedman, skrev ju i ett av sina första arbeten att hyresregleringar på sikt alltid leder till högre hyror på grund av att de håller ner utbudet.

Men de svenska hyresregleringarna, som infördes under kriget, påverkan på utbudet har ju i så fall kommit först under de senaste decennierna, då vi dessutom har haft så kallade ”presumtionshyror” där fastighetsägarna har fått full täckning för sina kostnader, inklusive kapitalkostnader. Dessutom är ju marknaden för bostadsrätter och egna hem, som står för 80 procent av marknaden, prismässigt ”befriade”.

Så att införa marknadshyror i nyproduktionen löser i mina ögon ingenting av problemen på den svenska bostadsmarknaden. Milton Friedman har haft fel i det mesta och bostäder är inget undantag. Det kanske är dags att kolla på vad det var som gjorde att länder som USA och Sverige lyckades bygga så mycket bostäder och skapa högtryck i ekonomin under 60- och 70-talet.