Politikerna skvätter med miljarder – men löser inga problem

När jag läser om Liberalernas budgetförslag där de ska ”satsa” 14 miljarder kronor mer än regeringen på skolan, SD ska ge rättsväsendet 4,4 miljarder mer än någon annan (kan säga?), plus de andra partiernas ”satsningar” på sina hjärtefrågor börjar min hjärna löpa in i gamla banor. Alla verkar nu köpa socialdemokraternas och Magdalena Anderssons upptäckta och uppfunna ”budgetutrymme” på 74 miljarder kronor, men var snön ska gulmarkeras följer gamla ideologiskt flockbeteende.  

Det får mig att fundera på om vi inte håller på att återgå till det som amerikanen James Buchanans beskrev i sin ”public choice-teori”, där politiker och byråkrater framför allt drivs av att maximera sin egennytta. En teori som han nobelprisades för 1986. 

Då drar jag mig också till minnes ett seminarium i utvecklingsekonomi i mitten på 80-talet, sannolikt 1988. Då berättade den då nybakade professorn i företagsekonomi Nils Brunsson om att han hade kontaktat Regeringskansliet där Ingvar Carlsson bossade. Nils Brunsson sade sig vara mycket intresserad av det aktuella så kallade ”Bergslagspaketet”. S-regeringen hade, med brett stöd i riksdagen, klubbat igenom ett treårigt stödpaket på 425 miljoner kronor, om jag minns rätt. Pengarna skulle gå till ”näringslivssatsningar” i den av strukturkris drabbade Bergslagsregionen. Regeringen Carlsson var först mycket positiv till Handelshögskolans stora intresse, men när Nils Brunsson sade att de ville göra en långsiktigt studie av utfallet av dessa satsningar frös intresset helt. Det var Carlsson inte intresserad av.

Att i enskilda budgetar skvätta pengar hit och dit, som de nu inrullade budgetförslagen är rent destruktivt.

Det framstod i tydlig dager för oss som lyssnade på Brunsson att det så kallade Bergslagspaketet bara handlade om symbolpolitik. En långsiktig granskning skulle inte föra något gott med sig, för de involverade politikerna.

Jag vet inte vad som hände med Bergslagspaketet, men det ger inte många träffar på Google, och min tro och övertygelse är att det bara rann ut i sanden. Det är inte så politiken kan eller ska fungera, i längden om den ska ha någon trovärdighet. Det går inte att skvätta en mängd pengar på ett problem för att lösa det, tvärtom. Vill man långsiktigt lösa vissa samhällsproblem så krävs också en tydlig probleminsikt, målbild och just långsiktighet.

Att i enskilda budgetar skvätta pengar hit och dit, som de nu inrullade budgetförslagen är rent destruktivt.

Man kan förstås hävda att det statsfinansiella ramverket, med sitt överskottsmål och balanskrav på kommuner och regioner är ett sätt att hantera politikers och byråkraters lägsta instinkter att sprida pengar. Och att Magdalena Andersson har öppnat en lucka i detta ramverk får politikerna att falla in i gamla invanda mönster.

Jag är ingen vän av detta ramverk. Överskott i statsfinanserna motiveras bara i ett läge där inflationen hotar att dra iväg. Jag anser tvärtom att statens och den offentliga sektorns upplåning, i vår kreditdrivna ekonomi, i princip ska följa den ekonomiska tillväxten. I ett läge som det nuvarande där vi har ett mycket högt privat sparande, så bör staten absorbera än mer av detta för att dämpa den hotande bubbla som den annars skenande privata skuldsättningen pumpar upp. 

Och jag vill hävda att detta ramverk har gjort mera skada än nytta. Införandet av detta har i princip sedan 90-talet lagt ett kontinuerligt sparbeting på all offentlig verksamhet. Detta har i sin tur lett till en långsam, men tydlig urholkning av både vårt rättsväsende och skolan. Det vill säga samhällets långsiktigt bärande fundament. Det kräver också långsiktiga satsningar, inte ett skvättande i höstens budget.