Obamas stimulanspolitik fungerar inte

Denna krönika skrivs på ett hotellrum i Arlington, utanför Washington. Är här med Timbros Stureakademi.

Att republikanerna vunnit mark under mitten-årvalet tillskrivs till stor del misslyckade stimulansåtgärder från Obamaadministrationen.

På ett flertal tankesmedjor har de keynesianska tankegångarna ifrågasatts. Trots massiva budgetstöd uppgår arbetslösheten till tio procent.

Obama har, likt den klassiska keynesianska tron, satt sin tilltro på att stimulanser till fattiga bör stimulera ekonomin.

Tanken är att dessa har större nytta av pengar än höginkomsttagare.

Även om det är mycket svårt att bedöma nyttor mellan två olika personer är det generellt så att marginalnyttan (MU) för en låginkomsttagare bör vara högre än marginalnyttan för en höginkomsttagare.

Men detta är inte samma sak som att marginalbenägenheten att konsumera är högre för denna grupp.

Detta är ett viktigt påtalande då detta är en stor del som sklijer de båda partierna i USA.

Barack Obama tror mycket på fortsatta skattelättnader för låg- och medelinkomsttagare, då det, enligt honom, främjar konsumtionen.

Republikaner tror däremot inte på skatterabatter, om inte även höginkomsttagare får ta del av dessa.

Barack Obamas uttalanden, inte minst efter valet, visar att han har en extremt keynesiansk syn på finanspolitik.

Däremot är det så att, utefter antaganden om rationella agenter, bör marginalbenägenheten att konsumera inte skilja utefter inkomst.

Diskonteringsfaktorn, det vill säga hur man värderar framtida konsumtion i förhållande till dagens konsumtion, bör vara det enda som påverkar dagens beslut.

MPC (marginalbenägenheten att konsumera) bör därför inte skilja avsevärt mellan låginkomsttagare och höginkomsttagare. Matematiskt bör dessa grupper konsumera ungefär lika mycket av den sista kronan.

En stor del av den keynesianska politiken bygger på att låginkomsttagare konsumerar mer av den sista kronan än höginkomsttagare.

Det finns dock starka empiriska belägg för att så inte är fallet, vilket gör stimulansåtgärder till rätt dåliga sätt att stimulera ekonomin.

Extra svårt är det under lågkonjunktur eftersom osäkerhet om jobb och liknande lätt leder till ”precatationary savings”.

De enda som bör påverkas av förändrad policy är dem som möter budgetrestriktioner, exempelvis studenter.

Med budgetrestriktioner menas att någon har en vilja att konsumera mer i dag, men att detta av någon anledning är inte är möjligt. En student kan inte konsumera mer av sin framtida förväntade inkomst än vad sådant som studiemedelstak och låne-nivå ger rätt till.

Konsumtionen för studenten kan dock förväntas delas ut mer jämnt över livscykeln genom att ta mer lån under studietiden. Medel som sedan betalas tillbaks under arbetslivet. På så sätt kan en student öka sin totala nytta under livstiden genom att konsumera mer redan i dag (marginalnyttan av den sista kronan är ju lägre med en lön på låt säga 35.000, än vad en extra krona innebär för någon med ett studiebidrag på, exempelvis, 8.000).

För en låg- och medelinkomsttagare är däremot läget annorlunda. Marginalnyttan av en ytterligare kronas konsumtion för dessa är förvisso högre än för en höginkomsttagare. Dessa bör däremot inte att konsumera upp hela sin skatterabatt (om de inte räknar med att den är permanent).

I USA kan knappast något hushåll räkna med att staten egentligen har råd att ge skattelättnader. Får de 10.000 kronor i handen i år, men inte något av de kommande åren, bör de naturligtvis portionera ut summan över fler än ett år. Att använda 1.000 kronor per år, i tio år, bör ge högre total nytta än att använda 10.000 under år ett.

I extremfallet (rikardiansk ekvivalens) bör hushållet inse att det inte finns några gratisluncher. I slutändan får de, i egenskap av skattebetalare, betala tillbaka dagens underskott med ränta. Skatten kommer således att höjas i framtiden. Ett rationellt hushåll bör därmed spara hela skatterabatten.

I USA har har hushållen, under finanskrisen, börjat spara mer än på mycket länge. En stor anledning är att fastighetpriserna har rasat, något som fått familjer att förändra sitt konsumtionsbeteende.

Tidigare har de belånat delar av, vad de trott vara, beständig värdestegring av husen (och således permanent förmögenhetsökning. När sedan hushållspriser faller tillbaka, måste detta sparas tillbaka.

Att i ett sådant läge hoppas att hushåll konsumerar stora delar av en skatterabatt kan, utifrån strikt ekonomisk perspektiv, ses som naivt. Något som också visat sig vara fallet när Obama försökt sig på detta.