Mamma har glömt vem hon är

”Jag tror det vore bra om Jane säger upp sig till våren”. Det är Martin Ahlquist, chefredaktör på tidningen Fokus som ringer. Året är 2011 och min mamma ska snart fylla 80.

Under sex års tid, i varje nummer, har Jane tecknat ett lunchporträtt till långköraren ”Lunch med Fokus”. Med penna och kamera i hand har hon träffat fler politiker, skådisar, kändisar och offentliga personer än de flesta svenskar.

”Det börjar bli lite rörigt ibland”, fortsätter Martin.

”Jag vet”, säger jag mest förvånad över att han inte ringt tidigare. Hon har börjat missa möten. Trots dubbla, möjligtvis tre, almanackor så dyker hon upp vid fel tid, på fel dag och på fel lunchrestaurang. En tid senare får hon diagnosen Alzheimer.

Under min uppväxt är det mamma Jane som planerar familjens resor, håller i hushållsekonomin, lagar stora festliga middagar, ordnar vinprovningar. Hon är aktiv i mat- och vinsällskap som Munkskänkarna och Chaîne des Rôtisseurs. Hon sköter kontakterna med kollegor och vänner. Familjen syns i veckotidningarnas hemma-hos-reportage och hon själv på vimmelsidorna.

Att torka snoriga näsor, stryka skjortor och sy i knappar är inte mamma Janes grej så jag och min syster växer upp med hembiträden och städhjälp. Jane är en praktiserande feminist men aldrig mer politisk än nöden och tidsandan kräver. Karriären framför allt, och med osviklig talang och bottenlös envishet slår hon sig fram i en mansdominerad reklamvärld och blir en av Sveriges genom tiderna främsta illustratörer.

Åttiotalet är kanske den mest produktiva, och lukurativa, perioden i Janes arbetsliv. Hon illustrerar stora reklamkampanjer i dagspress och på stortavlor åt kunder som Alfa Laval, ABB, Posten, Länsförsäkringar, Sockerbolaget, Dramaten med flera. Ingen når upp till Janes skicklighet och hon väljs in i reklamvärldens illustra sällskap Platina-akadamien som första kvinna.

Alzheimer är ett sorgligt progressivt sjukdomstillstånd med få ljusglimtar, även om forskning och nya rön ger visst hopp om framtiden för drabbade och deras familjer. Sjukdomen kallas ibland de ”anhörigas sjukdom” och det är en dyster sanning. I filmen ”Still Alice” med Julianne Moore framstår tragedin i sin fulla vidd.

Sean Penn’s rollkaraktär i ”The Gunman” uppvisar också tecken på Alzheimer-liknande förändringar i hjärnan, orsakat av granatsplitter och upprepat våld mot huvudet. Även filmen ”Järnladyn” – Margaret Thatcher i Meryl Streep’s gestaltning – illustrerar hur en högpresterande persons hjärna bryts ned.

Det är lätt att tro att Alzheimer enbart handlar om glömska och visserligen kan ett ökat antal upprepningar under samtal och i konversationer vara ett första tecken på att något inte står rätt till. Men att upprepa sig och glömma namn kan vi alla göra, även om vi inte är sjuka.

Det mest slående hos mamma Jane är personlighetsförändringen. Hon blir förbannad på ett sätt hon aldrig blivit tidigare. Allt flyter ihop och lappar med namn, telefonnummer och påminnelser växer lavinartat i antal. Under ett enda dygn lämnar hon ibland trettio nästan identiska meddelanden på min svarare. Min syster får lika många om mamma inte tillfälligt tappat bort våra telefonnummer.

Jane medicinerar och är fortfarande i hög grad närvarande. En utomstående kan fråga sig om hon verkligen är drabbad när de träffar henne en bra dag. ”Hon verkar inte alls sjuk, ska hon verkligen vara på det där hemmet”, säger vänner upprört. ”Hon har redan glömt att ni träffats”, brukar jag svara.

Mamma Jane håller ändå stilen, färgar håret och klär sig snyggt varje dag, trots att hon bor på hem. På sätt och vis är hon lyckligt lottad, hon drabbades sent och jobbade till hon var åttio vilket är få förunnat.

Samtidigt är hon redan borta, har försvunnit in i en annan värld och jag försöker sätta fingret på vad som förändrats. Det är lite som om någon försökt återskapa henne i form av ett programmerat hologram men inte kommit längre än till Beta-versionen.

Ibland är det som om en treåring tagit över spakarna. Däremellan har hon fullkomligt vettiga perioder. Man blir inte klok på Alzheimers sjukdom helt enkelt.

När chefredaktören Martin ringer den där dagen för fyra år sedan är jag nära att skämta om det hela. Kanske inte så passande. Men en av de där få ljusglimtarna jag nämnde är just att humorn ändå finns kvar.

Så jag säger:

”Mamma, Martin Ahlquist ringde, han säger att du håller på att tappa fokus …”

Hon skrattar först. Blir därpå förbannad. Sedan glömmer hon det hela.