Keynes och EU:s svarta svan

Boken är ett initierat och spännande reportage från förhandlingarna i Bretton Woods under juli månad 1944. Dessutom görs i boken ett svep över valutasystemen och skuldsättningsproblemen under 1900-talet.

Det andra världskriget var ännu inte slut även om de allierade hade kopplat greppet vid den här tiden. Hela Europa låg i spillror, Japan vägrade ge upp men skulle krossas drygt ett år senare med atombombens hjälp. Storbritannien var om möjligt ännu mer bankrutt än efter det första världskriget. Först under Tony Blairs regering skulle skulderna vara slutbetalda!

Minnena från 30-talets depression var fortfarande färska. De behövdes en ny världsordning och då inte minst ett nytt valuta- och kreditsystem för att åter få igång världshandeln när väl den civila produktionen åter skulle komma i gång i de krigshärjade staterna.

Den brittiske nationalekonomen John Maynard Keynes hade varit ytterst skeptisk till Versaillefredens hårda bestraffning av Tyskland. Han var också synnerligen skeptisk till återgången till pundets guld och dollarparitet 1925. Pundet blev övervärderat med ungefär 25 procent och Keynes hade varnat Churchill som hade ansvaret som finansminister. Keynes kände sig därför föranlåten att angripa Churchill i en pamflett, ”The Economic Consequences of Mr Churchill” med följd att Keynes aldrig skulle komma att stå högt i kurs hos Churchill. Churchill skulle senare erkänna att detta var ett av hans mest katastrofala beslut.

Redan 1931 var Storbritannien tvunget att släppa pundet fritt med följd att valutan deprecierades med omkring 30 procent. Fler än trettio länder som var beroende av export till Storbritannien följde genast efter och det bildades spontant ett slags ”sterling-block”. Storbritannien gjorde sedan allt vad som stod i dess makt för att hindra köp av amerikanska dollar för pund. Man betalade importen med öronmärkta pund som endast kunde användas för motköp i Storbritannien. Följden blev bland annat att amerikansk export hämmades. De brittiska åtgärderna skapade självklart irritation i USA och skulle komma att påverka hela den kommande Bretton-Woods konferensen.

President Roosevelts man Harry Hopkins föreslog elakt att britterna endast borde få exportera historiskt typiska brittiska produkter som whiskey och tweed! Keynes, som hade en vass tunga, sköt då in att man borde tillägga haggis, en exotisk brittisk maträtt, baserad på inälvor från får, som garanterat inte tilltalade annat än brittiska konnässörer.

Nåväl nu var det juli 1944 och drygt 700 delegater från 44 nationer samlades i den lilla staden Bretton Woods i New Hampshire, New England. Britternas huvudperson var Keynes och mot honom stod Harry Dexter White på det amerikanska finansdepartementet.

Harry Dexter White, den de facto främste i den amerikanska delegationen, kom från enkla förhållanden. Hans judiska föräldrar hade flytt från Baltikum undan den ryske tsarens pogromer i slutet av 1800-talet. White hade sedan blivit doktor och professor och han var en arbetsmyra som av en slump fick chansen att arbeta på det amerikanska finansdepartementet.

Keynes däremot kom från en högborgerlig intellektuell familj, gick på Eton och senare Kings College vid Cambridge. Han var duktig i matematik men tog aldrig någon examen i nationalekonomi. Vid 26 års ålder tilldelades han dock ”a life scholarship” vid Cambridge.

Keynes ingick i Bloomsbury-gruppen, en informell samling liberala intellektuella som protesterade mot allt Victorianskt. Gruppens medlemmar – som bland många andra omfattade Virginia Wolf, Lytton Strechy, Vita Sackville-West och T.S. Eliot – blev kända inte minst för sina frivola sexvanor. Många av deltagarna i Bloomsbury-gruppen var homo- eller bisexuella och även Keynes hade manliga älskare, bland andra författaren Lytton Strechy. Senare i livet blev han dock förälskad i den ryska ballerinan Lydia Lobokova och levde med hennes under resten av sitt liv.

Keynes stora genombrott kom 1936 med hans Magnum Opus, ”The General Theory of Employment, Interest and Money”. Med detta verk lades grunden till det vi sedan dess kallar Keynesianism. Det handlade kortfattat om att staten skulle underbalansera sin budget i lågkonjunkturer för att stimulera efterfrågan och sysselsättning. Enligt det etablerade synsättet var det snarast en dygd att alltid balansera budgeten.

Keynes teorier skulle få stort inflytande i hela Västvärlden under decennierna efter det andra världskriget. Keynes inspirerade bland annat den så kallade Stockholmsskolan som bestod av de svenska nationalekonomerna Bertil Ohlin (Nobelpristagare 1977) och Gunnar Myrdal (prisad 1974) samt Dag Hammarskjöld, FN:s generalsekreterare 1961.

Keynes var ingen gnetig detaljman utan gav sig på stora problemområden med bred pensel, där hans intuition och formuleringsförmåga spelade stor roll. Kanske är han den mest innovativa och ikonoklastiska nationalekonomen som hittills framfötts? Vissa har jämfört honom med Albert Einstein på grund av hans intelligens och intuitiva analysmetod och tveklöst fick Keynes stjärnstatus under sitt liv.

För USA:s del fanns det några kompromisslösa krav på Storbritannien under Bretton Woods-förhandlingarna. Valutan måste bli fullt konvertibel och det var inte acceptabelt med särregler för handeln med de länder som traditionellt ingick i det brittiska imperiet. Resultatet av Bretton Woods blev framför allt att USA förband sig att köpa och sälja guld till ett fast pris i USD. På så vis blev det nya systemet en slags guldmynfot där den amerikanska dollarn var ankaret.

Britternas förhandlingsposition var ju minst sagt svag och i stor sett inga av Keynes idéer om ett framtida valutasystem kom ironiskt nog att realiseras. Förutom dollar-guldkopplingen inrättades tre nya internationella institutioner som alla har överlevt, nämligen Internationella Valutafonden (IMF), Världsbanken och WTO (från början GATT).

Efter konferensens slut var Storbritanniens helt övergripande mål att kunna låna tillräckligt med pengar för att finansiera de kommande årens bytesbalansunderskott.

En ytterst pikant historia är att Keynes intellektuella motpart på den amerikanska sidan, Harry Dexter White, visade sig vara Sovjetisk spion! Redan 1942 påbörjade FBI, under sin legendariske boss J. Edgar Hoover, en utredning. Tanken var senare att White skulle utses till president för det nybildade IMF. När president Truman insåg att man här eventuellt hade att göra med en landsförrädare fick White nöja sig med att endast bli styrelsemedlem i IMF. Truman ville inte att skandalen skulle brisera mitt uppe i den nya institutionsbildningen med anledning av besluten vid Bretton Woods.

I augusti 1947 förhördes White av FBI och i september drabbades han av en hjärtattack. Senare ställdes White inför kommittén för antiamerikansk verksamhet, förhör som ögonvittnen hävdar White klarade galant. Strax därefter dog dock White i ytterligare en hjärtattack. Det skulle dock senare visa sig att White under lång tid systematiskt försett Sovjetunionens underrättelsetjänst med kvalificerad information.

Keynes slet ut sig under Bretton Woods och han var frustrerad över att bli kritiserad för att han egentligen inte fått igenom någonting under konferensen. Han dog 1946, endast 62 år gammal.

USD som guldankare överlevde i 27 år. Men USA:s enorma utgifter till följd av främst Vietnamkriget ledde till såväl budget- som bytesbalansunderskott och världen flödade över av dollar. När sedan såväl Storbritannien som Frankrike begärde att få växla stora mängder USD till guld enligt den fastställda pariteten fick Nixonadministrationen kalla fötter. Man insåg att dollarn var övervärderad och att guldreserven snart skulle vara försvunnen. Via televisionen meddelade Nixon en kväll 1971 helt sonika att USA inte längre växlade dollar mot guld!

Inga valutasamarbeten under historiens lopp har hållit. Nu är ju EMU en så kallad valutaunion och inte heller sådana har stått emot tidens gång. Det som knäcker dessa konstruktioner är nästan alltid vad man brukar kalla en ”svart svan”, det vill säga något helt oväntat. Den hårdföre amerikanske försvarsministern Donald Rumsfeld beskrev fenomenet som; ”det vi inte känner till att vi inte känner till”!

Den cypriotiska bankkrisen är en sådan svart svan. Eftersom inga valutaunioner har överlevt finns skäl tro att inte heller Euron kommer att ha evigt liv. EU, via trojkan IMF, ECB och EU-kommissionen, driver nu en närmast diktatorisk linje där åtstramning anbefalls, det vill säga motsatsen till Keynesianism.

Den amerikanske nationalekonomen och nobelpristagaren (2008) Paul Krugman har kritiserat EU hårt för den valda linjen att försöka lösa Europas ekonomiska kris. Och vi ser redan vilken antagonism som skapats mellan vissa länder och EU-byråkratin. Krugmans självförtroende är stort och han berömmer sig med att, liksom påvarna, aldrig ha fel!

Jag har länge trott att den svarta svanen finns instängd i några storbanker i till exempel Frankrike i kombination med en budgetkollaps. Först när en stor svart svan, som ju definitionsmässigt inte finns, plötsligt plaskar ned i EU-dammen kanske vi får en tillnyktring och en omprövning av hela EU-konceptet i den överambitiösa form det tagit sig.

Och då kan Krugman hävda att han fick rätt igen! Och Keynes stjärna kommer då åter att lysa på det finansiella himlavalvet.