Kändisarna – tveksamma förebilder

”Eftersom de är kändisar, och därmed förebilder, antas de ha proffskunskaper inom i princip allt. De ses som experter utan att egentligen ha några kvalifikationer för detta, vilket innebär en märklig motsägelse”, skriver Malin Lundblad i sin bok Kändisjakten.

När stjärnor blir förebilder

I december 2006 utförde nyhetsbyrån Associated Press och nyhetssajten AOL News en omfattande enkätundersökning för att ta reda på vilken kändis amerikanerna såg som den sämsta förebilden.

Britney Spears, med 29 procent av rösterna, kammade hem första plats, under ett år då hon skilt sig, festat med Paris Hilton och upprepade gånger fotograferats utan trosor. Hennes vapendragare Hilton, som samma år arresterats för rattfylleri på väg till hamburgerkedjan In-N-Out, fick 18 procent av rösterna och hamnade därmed på andra plats. Och på tredjeplatsen, med 12 procent, återfanns Mel Gibson, som även han arresterades misstänkt för rattfylleri och sedan skapade kontrovers genom att fälla antisemitiska och sexistiska kommentarer i häktet.

Men Britney, Paris och Mel är knappast ensamma i kändisvärlden om att ha gjort bort sig. Celebriteter verkar snarare ha en anmärkningsvärd förmåga att försätta sig i skandalösa situationer, vare sig det handlar om att ertappas med kokain i jeansfickan eller med en prostituerad i baksätet. Allt ifrån partnermisshandel och sexuella övergrepp till skattefusk och snatterier återfinns utan större svårighet bland stjärnorna.

Ändå är det just som förebilder kändisar får mycket av sin stjärnglans. De är framgångsrika, mäktiga och förmögna, någonting måste de ju ha gjort rätt.

”Det verkar finnas en medfödd fascination för folk som är ’större än livet självt’, som på något sätt representerar egenskaper vi längtar efter att ha som individer”, säger Amy Henderson, kulturhistoriker på Smithsonian Institution i Washington, D.C.

Tidigare har föremålen för vår beundran främst varit politiska eller militära ledare.

”Då relaterade karaktärsdragen vi beundrade mest till mod, styrka, ära och uthållighet. Men när teknologin tillät större tillgång till ’personligheter’ på teaterscenen och senare på vita duken kom våra förebilder att hämtas från dessa arenor. Personer från populärkulturen hade en glamour som fångade vårt intresse och påverkade vår vardag genom sättet vi valde hårstil, kläder, kost och fritidsaktiviteter”, säger hon.

Vad säger då denna utveckling om oss och vår tidsålder, att vi beundrar ”glamorösa” egenskaper mer än mod och tapperhet? Enligt Amy Henderson ligger förklaringen i vad historikern Warren Susman beskrev som en övergång från 1700- och 1800-talens fascination för ”karaktär” till 1900- och 2000-talens besatthet av ”personlighet”.

Warren Susman beskriver i sin bok Culture as History: The Transformation of American Society in the Twentieth Century hur några av de flitigast förekommande termerna i tidningar, böcker och broschyrer från 1700- och 1800-talen är ”medborgarskap”, ”skyldighet”, ”demokrati”, ”uppförande”, ”rykte”, ”moral”, ”arbete”, ”integritet” och ”goda gärningar”. Människor uppmanades att utveckla sin karaktär och tjäna högre moraliska lagar.

”Men någonstans i början av 1900-talets första årtionde utvecklades snabbt en annan vision av jaget, en annan vision av självutveckling och kompetens, en annan metod för att presentera sig själv i samhället”, skriver han.

När samhället förändrades och vi började gå från brist till överflöd, samtidigt som befolkningen ökade alltmer, krävdes en ny typ av idealmänniska, enligt Warren Susman. Intresset för personlighet ökade alltmer och självuppoffring fick ge vika för självförverkligande.

Litteraturen från början av 1900-talet började i allt större utsträckning att instruera människor i hur de skulle utveckla sin personlighet. De återkommande orden var nu adjektiv som ”fascinerande”, ”attraktiv”, ”kreativ”, ”vacker”, ”magnetisk” och ”kraftfull”. Problemet hade nu blivit, och är fortfarande i allra högsta grad, hur man ska gå till väga för att utmärka sig när man lever i ett massamhälle.

Filmindustrin är det främsta exemplet på detta, menar Susman. I filmbranschens begynnelse dolde filmstudiorna sina skådespelares identitet. Men efter år 1910 föddes idén om filmstjärnor, något som förändrade filmens roll i samhället. En filmskådespelare skulle plötsligt marknadsföras som en personlighet och i allt större utsträckning som ett objekt.

Denna stjärnelit var den yttersta modellen för det nya personlighetsidealet. De fick beundran, bekräftelse, pengar, glamourstatus och berömmelse, just de saker som under denna tid värdesattes, och som fortfarande gör det.

Generellt sett är kändisar individer som har något som skiljer sig från mängden, en talang eller förmåga som vi eftertraktar. Och enligt psykologen och kändisforskaren James Houran är vår kändisdyrkan ofta ett sätt att leva ut våra egna drömmar genom våra idoler.

”Vi kan inte alla spela musikinstrument på samma sätt som våra favoritrockband. Vi kanske inte är fantastiska skådespelare eller idrottare. Men vi kan föreställa oss hur det skulle vara att ha den sortens livsstil, att ha de här förmågorna som vi önskar oss och att få den uppmärksamhet som det skulle innebära”, säger han.

Detta är, liksom de flesta mänskliga impulser tycks vara, en form av överlevnadsmekanism, enligt James Houran.

”Ofta försöker vi imitera det kändisarna gör i förhoppning om att ifall det gjort dem framgångsrika kommer det även att göra oss framgångsrika”, förklarar han.

Hur vi väljer våra kändisförebilder beror till stor del på vår ålder. Unga personer är till att börja med mer benägna att ägna sig åt kändisdyrkan. De tenderar också att främst dras till de stjärnor som är hetast just nu.

”Men när man blir äldre verkar det som att man börjar välja kändisförebilder baserat på egenskaper man önskar att man hade. Äldre personer tenderar också att välja kändisar som framkallar en känsla av nostalgi”, säger han. ”De beundrar inte Elvis eller John Lennon bara för att de var enormt begåvade eller för att de var ikoner, utan också för att de representerar en hel generation. De har blivit en sorts tidskapsel och folk dras till det för att det är en del av deras förflutna.”

Vår dyrkan av kändisförebilder innebär inte bara att vi suktar efter deras begåvning och färdigheter, utan också att vi avundas dem deras flärdfyllda livsstil. Särskilt i kapitalistiska och materialistiska samhällen tenderar folk att tråna efter kändisarnas bankkonton, lyxvillor, sportbilar, semesterresor, designergarderober och assistenter.

”Vi vill se stjärnornas hem, vad de köpt på sistone och vad de har på sig, för dessa materiella saker är vad vi i vårt samhälle lik-ställer med framgång”, säger James Houran.

Företagen har inte varit sena med att dra nytta av vår tendens att ha kändisar som förebilder och vilja följa deras exempel. Stjärnornas ansikten används i dag för att sälja allt ifrån hamburgare och champagne till jeans och antirynkkrämer.

”Det är därför vi ser att stjärnorna också har parfymer och klädkollektioner”, säger James Houran. ”Fans är väldigt påverkbara: de vill kopiera vad kändisen har på sig och vad kändisen gör på fritiden. Om det till exempel står i en intervju att Miley Cyrus gillar en viss typ av läsk eller en viss typ av musik, ser man plötsligt att försäljningen av de produkterna ökar. På grund av detta använder sig många företag av kändisar som reklampelare.”

Denna tendens var tydlig när Jessica Simpson 2005 fotograferades med en T-shirt av märket Rebel Yell köpt på en av Hollywood-stjärnornas favoritklädbutiker, Kitson, på Robertson Boulevard i Beverly Hills. När fotot publicerats blev efterfrågan på T-shirten så stor att försäljningen snabbt uppgick till drygt 2 miljoner kronor. Samma trend kan vi se med modebloggarna i Sverige, som får vissa plagg att sälja slut efter att de visats upp som ”dagens outfit”.

En anledning till att vi tenderar att vilja göra det kändisarna gör och konsumera det de konsumerar är att vi försöker knyta an till dem på en personlig nivå.

”Om jag bär deras kläder, om jag lyssnar på låtarna de sjunger, om jag dricker den sortens kaffe de dricker, kanske jag kan få uppleva hur det skulle kännas att vara dem”, förklarar James Houran. ”Vi försöker bokstavligen att gå i deras skor.”

Den andra aspekten är naturligtvis att vi hoppas på att om vi agerar som stjärnorna, privat och professionellt, kanske vi lyckas nå samma framgång. Och det är inte så omöjligt som det låter, menar James Houran.

”Vi har nu börjat se att hela kändisspektrat har blivit kortare. Tidigare brukade fansen vara väldigt separerade från stjärnorna, det brukade finnas ett stort avstånd mellan dem. Man såg bara kändisarna på tv eller kanske under speciella liveevenemang, men nu för tiden finns de runtomkring oss hela tiden”, säger han. ”Detta har fötts ur YouTube-generationen och reality-tv-programmen. Nu kan vardagliga människor bli kändisar och ta del av kändiskulturen. Om vi ser att kändisar använder Twitter kanske vi börjar använda Twitter. Om vi ser kändisar som gör videor och laddar upp dem på YouTube kanske vi börjar göra samma sak. Och vissa människor får uppmärksamhet och andra positiva resultat på det sättet.”

Att imitera celebriteter kan också få gynnsamma följder om vi till exempel inspireras till att ge pengar till en viss typ av välgörenhet, något många av de rikare stjärnorna gör.

”När vi läser om att Oprah Winfrey donerar pengar till en viss organisation eller när vi hör Bono prata om en viss angelägenhet kan det hjälpa till att motivera oss att göra som kändisen gör: väcka uppmärksamhet kring eller bidra till ett välgörande ändamål. Så trots att kändisdyrkan kan ha många negativa effekter kan det definitivt också vara ett positivt redskap på andra sätt”, säger James Houran.

Kändisar blir väldigt ofta behandlade som auktoriteter i medierna, framför allt i tidningar som riktar sig till kvinnor. Bortsett från kärlekslivet och eventuella skandaler rör några av de populäraste intervjufrågorna som ställs till kändisar tips av olika slag. Stjärnorna får ge råd om relationer, träning, sex, kost, skönhet, andlighet, klädstil och livsstil i allmänhet.

Detta ger sedan upphov till tidningsartiklar där Jennifer Aniston råder oss i hur man bäst kommer över ett uppbrott, Gwyneth Paltrow ger oss tips på hur vi får snygga ben, Scarlett Johansson listar sitt favoritsmink och Jennifer Lopez guidar oss till lycka i livet.

Eftersom de är kändisar, och därmed förebilder, antas de ha proffskunskaper inom i princip allt. De ses som experter utan att egentligen ha några kvalifikationer för detta, vilket innebär en märklig motsägelse. Å ena sidan sätts stjärnorna under lupp och kritiseras vid minsta felsteg, å andra sidan ser vi dem som meriterade rådgivare, enbart på grund av deras kändisskap.

Många unga stjärnor opponerar sig mot statusen som idol och vägvisare, eftersom denna roll leder till att de kritiseras som dåliga förebilder närhelst de gör något ”dåligt”, som att svära i tv, dricka alkohol trots att de är minderåriga eller ertappas med att röka. De stjärnor som är obekväma med denna roll menar att det är orättvist att de ska behöva vara perfekta, när de själva är lika unga som sina fans och håller på att växa upp, utvecklas och förhoppningsvis lära sig genom att göra misstag.

Men en kändis blir automatiskt en förebild – och det epitetet är inte så lätt att göra sig av med.

Copyright: Malin Lundblad och bokförlaget Mormor