Jacob Palmstierna om bankkrisen

Jacob Palmstiernas karriär har haft sina toppar och dalar, precis som den finansvärld han verkat inom. Ett hårt slag var när han tvingades lämna sin vd-position på SEB 1989. Åtal hade väckts i ett skattemål men till slut frikändes Jacob Palmstierna. Istället gjorde han ny karriär inom Nordbanken. Under 1990–talet var Pamstierna vice ordförande och ordförande där.

Jacobs stege är en memoarbok där Palmstierna beskriver uppväxten på det skånska slottet Maltesholm. Han föddes rakt in i en familj med starka band till Sveriges finansaristokrati. I boken skriver han om en lång karriär som bankman men också om den omfattande relationen till familjen Wallenberg.

Bland ämnena som tas upp i Jacobs stege sticker särskilt ett ut i dagsläget. Jacob Palmstierna var med och redde ut finanskrisen i början av 1990-talet och ger i boken sin syn på dagens finanskris.

God läsning!

Bankkriser förr och nu

På våren 1993 insåg vi i Nordbanken att det hade vänt. Det värsta var bakom oss. Kronans fall i november 1992 ledde till en successiv försvagning av valutan – det gynnade exportindustrin – men ur vår synvinkel var det viktigaste att räntorna började sjunka. Och som en konsekvens av det – att priset på obligationer började stiga.

Jag hade varit mycket i USA under början av 1980-talet. S-E-Banken startade en dotterbank i New York och jag följde de finansiella marknaderna uppmärksamt. Inflationen var det stora problemet. För att knäcka inflationsförväntningarna lät dåvarande chefen för Federal Reserve, Paul Volcker, de korta räntorna stiga till upp emot 20 procent. De långa räntorna – avkastningen på obligationer steg också genom att obligationernas värde sjönk – men korträntan låg över den långa räntan. Det vill säga den som då köpte obligationer och finansierade detta med kort upplåning gjorde en minusaffär. Likväl hade några banker – främst J P Morgan – förutseendet och modet att köpa fasträntepapper och finansiera detta kort. Man räknade kallt med att denna minusaffär skulle vända tämligen snart – när räntetoppen passerats. Och då skulle obligationerna stiga i värde och det hela skulle bli en god affär. Så blev det också, jag mindes det väldigt klart och hade varit imponerad.

På hösten 1992 såg vi i Nordbanken parallellen. Det var inte anständigt att spekulera emot den egna valutan. Det hade varit likt landsförräderi. Men att inta positionen att dessa orimliga räntor inte kunde vara för evigt – eller mer konkret uttryckt: särskilt länge till – det var OK. Så vi började köpa kronobligationer. När jag säger vi – Nordbanken – menar jag primärt Jakob Grinbaum. Jakob var finanschef, han har fantasi och affärskänsla. Vi talade ingående om saken, jag berättade om parallellen till New York-händelsen för tio år sedan och han agerade. Vill minnas att Nordbanken byggde upp en position på över 20 miljarder under hösten, en position som successivt under påföljande år gav vinster på i vart fall två miljarder. Vi i styrelse och ledning var självfallet inte direkt involverade i affärerna. Vad vi gjorde var att ge Jakob riskmandat så att han kände att ansvaret för positionerna låg där det skulle ligga: högst upp. Han fick frihet att agera inom vida ramar. Och utnyttjade det med framgång.

Björn Wahlström hade haft ett konsultuppdrag i Polen för att belysa förutsättningarna för en utbyggnad av skogsindustrin där. Björn hade gjort sin karriär inom SCA och var en insiktsfull skogsman. Ett av honom ägt konsultbolag agerade – det var något trassel med fakturering av kostnader man haft som gjorde att Aftonbladet tog tag i frågan. Den blåstes upp och ett grymt mediedrev startades. När så sker har offret inte en chans. Det är som rävjakt med hund på engelska landsbygden. Hundkopplet skäller och jagar och det är blott en tidsfråga innan de sliter det jagade offret i stycken. I oktober hade Björn fått nog. Förföljelserna i media gjorde att hans familj inte stod ut längre. Han avgick som ordförande i Nordbanken på hösten 1992 och jag trädde till. Vid mitt första styrelsemöte i den nya rollen tog Bernt Magnusson upp frågan om våra galopperande kreditförluster. En direkt konsekvens av de drakoniska räntorna och fallande tillgångspriserna på aktier och fastigheter.

Styrelsen såg oerhört allvarligt på frågan – kundernas förluster ledde obönhörligt till att deras förmåga att betala räntor till oss upphörde samtidigt som våra säkerheter föll i värde. Våra uppskattade kreditförluster ökade med flera miljarder kronor varje månad.

Jag fick uppdraget att göra detta sakernas tillstånd klart för den som ytterst garanterade vårt aktiekapital – finansministern. Samma kväll författade jag med hjälp av Nils Lundgren, vår utmärkte och självständige chefsekonom, ett brev. När det var klart ringde jag till Olle Wästberg, statssekreterare på finansen. ”Lägg brevet på faxen”, blev svaret. Sagt och gjort. Nästa morgon fick jag dåligt samvete för att jag inte hade informerat också Bengt Dennis, riksbankschefen. Jag ringde Bengt som ytterst korthugget sade: ”Hit med brevet.” Efter någon halvtimme ringde jag igen och sade lite tafatt: ”Du är väl inte ilsken, Bengt?” ”Nej, jag är urförbannad”, blev svaret – sedan lade han på luren.

Han insåg ju att om mitt brev till finansministern hade snappats upp av någon vaksam journalist hade det resulterat i en förnyad attack mot kronan. Den kvällen sov tydligen landets ekonomijournalister. Men vi i Nordbanken köpte än mer obligationer de följande dagarna. Man kan ju fundera över om det inte hade varit bättre om kronan fallit i oktober i stället för i november – Sverige hade sparat många miljarder och Soros & Co:s spekulationsvinster hade blivit lägre! När sedan kronan föll en dryg månad senare inträffade det förväntade. Våra obligationer började stiga i värde, våra kunders belånade fastigheter slutade falla – och Nordbanken var på väg emot sitt tillfrisknande. Men det såg vi inte klart förrän senvåren 1993.

Sverige genomled 1990–93 Europas djupaste finanskris. Det fanns många skäl bakom detta som jag redogör för i ett annat kapitel. När det är sagt är det viktigt att påpeka att den svenska regeringen – både den socialdemokratiska med Allan Larsson som finansminister och den borgerliga med finansminister Anne Wibble och Bo Lundgren som bankminister – med resoluthet hanterade problemen. De ingrepp som då gjordes för att bevara inhemskt och internationellt förtroende för våra banker och för hela den finansiella sektorn var kraftfulla och längre gående än i något annat västeuropeiskt land sedan andra världskriget.

Nordbanken och Götabanken togs över av staten, de slogs samman och rekapitaliserades och fick därigenom en nystart. För fallerade krediter skapade vardera banken speciella ”bad banks”, det vill säga instrument för hantering av den myriad av krediter till herrelösa bolag som hade det gemensamt att de inte förmådde betala sina räntor. Detta gav finans- och fastighetsmarknaderna en förtroendeinjektion men undanröjde också hotet att de skulle dränkas i mängder av objekt – fastigheter, aktier, konstföremål etc – som bankerna nödgats ta över. Genom att kapitaliseringen var kraftfull blev avvecklingsperspektivet långt – det vill säga marknadskrafterna skulle få tid att smälta de nya möjligheterna.

Bankstödsnämnden tillskapades, det primära syftet var att säga till marknaden: ”Vi kommer inte att låta någon av bankerna gå under. Aktieägarna må komma att lida men insättarna går säkra.”

Kredit kommer från det latinska ordet credito, tillit. Förtroendet för det svenska finansiella systemet hölls intakt tack vare regeringens kraftfulla agerande. Att man inte hade behövt mobilisera så mycket av dessa stödåtgärder om Riksbanken tidigare hade slutat sin utsiktslösa kamp för att försvara kronan är en annan historia.

Efter att vi genomlidit bankkrisen i Sverige 1990–92 fick vi ofta frågan: när kommer nästa bankkris och vad kommer den att bero på? Vi kunde inte svara då – men nu på hösten 2008 kan jag. Vi är nu mitt uppe i den allvarligaste finansiella krisen sedan andra världskriget. Man känner igen vissa drag från det som Sverige så hårdhänt upplevde för drygt 15 år sedan. Denna gång startar krisen i USA, i New York som har världens mest sofistikerade finansmarknad. Under en följd av år har USA haft underskott i både budget och bytesbalans. Att detta dubbla underskott – som många varnat för – inte har lett till inflation och dollarkris har sina unika förklaringar.

USA har en speciell position i världens finansiella system. Landet kan tillåta sig ha sex procent av BNP i bytesbalansunderskott därför att dollarn är världens reservvaluta och under de senare åren har Kina – för att driva på sin export – samlat på sig världens i särklass största valutareserv, huvudsakligen i dollar.

Enligt läroboken borde detta USA:s dubbla och växande underskott skapat inflation. Orsakerna att så inte skett är två. Den ena är den ovanligt goda produktivitetsutvecklingen i USA, frukterna av it-revolutionen och framgångsrik industriell förnyelse. Den andra är den prispressande effekten av Kinas massiva exportframgångar. Kina har övertagit rollen som världens tillverkare. Kombinationen av teknologi från väst med egna låga kostnader har hållit nere priserna på alla slags tillverkade varor. Vi har haft den bästa av världar. God tillväxt men ringa inflation.

Sverige hade under 80-talets senare hälft, precis som USA de senare åren, underskott i både bytesbalans och budgeten. Bankerna trodde då – som i USA de senaste åren – dels att de hittat guld, dels att de osannolikt goda tiderna skulle vara – och om de tog slut skulle man hinna ut i tid. Ett litet land med en valuta utan förankring kan inte synda på nåden särskilt länge. Det lärde vi oss 1990–92. Det har tagit längre tid för USA att nå fram till samma insikt. Lössläppt fastighetsfinansiering är en gemensam nämnare.

Räkenskapens dag kom vårvintern 2008. Omigen visar det sig att översmarta bankmän trodde att det gick att upphäva tyngdlagen. Det går aldrig i det längre loppet, framför allt inte om alltför många andra samtidigt gör likadant.

Finansindustrin är särpräglad i flera hänseenden. För det första: vad man säljer är möjligheten att realisera drömmar om framtiden. Till exempel chansen att redan nu köpa det hus man egentligen inte har råd till. Din inkomst är inte tillräckligt god eller du kan inte prestera en tillräcklig egeninsats. Men banken lockar med amorteringsfrihet de första åren eller nedsatt ränta i början men säger intet om att räntan kan stiga av allmänekonomiska skäl eller att din inkomst kanske sjunker – om du blir arbetslös. Drömmen kan bli en mardröm.

Och varför gick då de amerikanska bankmännen ifrån vad som rimligen är god praxis? Av två skäl: dels för att man hittat på en ny modell där den bank som gav lånet inte behöll det. Ansvarskedjan långivare230 låntagare bröts. Det andra skälet var utformningen av bonussystemen i bankvärlden.

Om banken inte behåller lånet tar man inget långsiktigt ansvar för kunden. Det blir då alltför frestande att bygga volymer och inte fundera så mycket över hur det kommer att gå för låntagaren. För honom möter man ju inte igen. Man söker upp kunder som egentligen inte har råd att köpa det aktuella huset till gällande pris. Men genom ”introduktionserbjudande” vad gäller ränta och amortering lockas kunden att slå till. Nästa steg var att bankerna gjorde sig av med lånen genom att placera dem i komplicerade förpackningar (structured finance). Antingen såldes dessa i marknaden eller placerades de i speciella enheter (SIV:s) som man trodde inte behövde konsolideras (det vill säga tas upp i den egna balansräkningen). Det senare visade sig vara fel – och det förra ledde till att köparna som i många fall inte riktigt förstått vad de köpt började förlora pengar när värdet på instrumenten ifrågasattes. Det finns en försäkringsmarknad i USA där man kan försäkra sig emot både specifika institutioners fallissemang och vissa kreditinstruments värdefall. Dessa försäkringsinstitutioner baserar sin prissättning på ytterligt komplicerade matematiska modeller. Dessa försöker ge en bild av verkligheten men – har det visat sig – modellerna är inte tillräckligt detaljerade. De ger inte en verklighetstrogen bild av vad som sker. De har invaggat marknaderna i en falsk trygghetskänsla.

Hela detta komplexa skeende har lett till att olika finansiella aktörer betraktar varandra med misstro. Månne inte en viss utpekad institution har dolda förluster i sin balansräkning? Det leder till att kreditgivningen mellan olika banker och finansinstitutioner i första stadiet blir dyrare, i andra omgången stryps. Omigen: credito = förtroende. Det var vad som sviktat när krisen blev akut i mars 2008. Och när det sker i världens mest betydelsefulla finansmarknad blir konsekvenserna för resten av världen oöverskådliga. I vart fall kan man säkert säga att det tar lång tid att bygga upp det förtroende som så snabbt förflyktigats. Under tiden blir det effekter också på den reala ekonomin. Dem kommer vi att se åtskilligt av under innevarande år och nästa i form av långsammare tillväxt och sannolikt starkt fluktuerande aktiekurser.

Världsekonomin har gått in i ett nytt skede. De gyllene åren är förbi och det går inte längre att extrapolera för att förutse hur det kommer att bli.

Finanskrisen började 2007 och pågår fortfarande när detta skrivs, i september 2008. Men världen har inte bara en finanskris för närvarande utan också en priskris på råvaror. Främst är det oljepriset som exploderat – och det är inte, som somliga hävdat, spekulanternas verk – utan det är grundläggande fundamentala faktorer på både tillgångsoch efterfrågesidan som driver på. Men också för en rad andra råvaror har priserna stigit våldsamt. Prishöjningarna fortplantar sig i det ekonomiska systemet och skapar inflationstryck.

Vi lever just nu med två kriser. En finanskris som kräver lägre räntor för att finansmarknaderna ska återvinna balansen. Och en priskris som eldar på inflationen, en infl ation som ska bekämpas med högre räntor. Just att de två kriserna är samtidiga ger problemet en extra dimension. Det naturliga vapnet emot de två kriserna är i ena fallet högre räntor, i det andra fallet lägre räntor. Det är detta som skapar allvaret i den nuvarande situationen.

Det finns en ytterligare besvärande aspekt på det aktuella läget. Många av de råvaror som stigit kraftigt i pris är basen i vår livsmedelsförsörjning. Det gör att stora grupper av världens befolkning som lever på marginalen drabbas hårt. Oroligheterna sprider sig. Priskrisen har också en politisk dimension.

Om brottet av ansvarskedjan emellan långivarbanken och låntagaren/husägaren var den ena boven i dramat var utformningen av bonussystemen i bankvärlden den andra. Bonussystemen i finansinstitut är ofta assymetriska. Det vill säga i framgångens tid får i synnerhet nyckelpersonerna en stor del av vinsten. När förlusterna ofta som en följd av just dessa personers övermod kommer så är det aktieägarna som får ta smällen. De bonusberättigade har året som bas, aktieägarna har det långsiktiga ansvaret. Till och med när det är uppenbart att de bonusgrundande vinsterna är baserade på felaktiga premisser – till exempel för högt värderade värdepapper i balansräkningen – behåller tjänstemännen bonuspengarna. Aktieägarna får stå för fiolerna inför hotet att annars lämnar nyckelpersonerna företaget. Det hjälper föga att gnissla tänder, även om det är berättigat.

Men den här gången har bonussystemen gått för långt. Inte bara att de ibland belönat vad som i efterhand visat sig leda till orimliga risker och i ett annat marknadsläge stora förluster för bonushajarnas arbetsgivare. Också har det lett till oacceptabla skillnader i ersättningsnivåer.

För 30 år sedan tjänade cheferna i de globala företagen 35 gånger så mycket som den genomsnittsanställde. I dag tjänar de mer än 350 gånger så mycket. Inte bara förtjänstnivåerna har blivit mycket mer ojämlika. Också förmögenhetsskillnaderna mellan fattig och rik har blivit uppenbart orimliga. De 1.100 rikaste i världen har en förmögenhet som är mer än dubbelt så stor som de 2,5 miljarder fattigaste har tillsammans. Denna trend emot starkt ökande ekonomisk ojämlikhet kommer att leda till krav på politiska ingrepp. Att bara låta marknadskrafterna råda kommer inte att accepteras. Det är lätt att se att marknadens fl odvåg har dränkt för många. Det är svårt att förutsäga hur effektiva motåtgärderna blir och om de kommer att skada alla de goda ting de fria marknaderna gett oss de senaste decennierna.

Strängare spelregler för bankerna?

I den nya situationen kommer ropen på snävare reglering av banker och finansinstitutioner att höjas. Strängare kapitalkrav, bättre insyn, striktare övervakning från finansinspektioner etc. Och bankerna kommer att svara: ”Vi tar på oss en längre gående självreglering.” Redan har företrädare för fl era av världens ledande banker förkrossade medgivit att de syndat. Det där med självreglering låter bra, men det är dessvärre föga trovärdigt. Det har försökts förr – utan framgång. Det är inte viljan hos de förvisso respektabla bankledare som återigen för fram denna propå det är fel på. Utan möjligheterna att göra självregleringen tillräckligt effektiv. Finansvärlden är global och oerhört konkurrenspräglad. Det kommer därför alltid att finnas banker som från något land med ett kravlöst legalt system driver en konkurrens som av övriga uppfattas som orättfärdig. Och så rivs fältet upp och trycket på striktare regler, det vill säga lagstiftning, ökar ytterligare. Nu har som bekant skattebetalarnas pengar riskerats både när man räddade Northern Rock i Storbritannien och Bear Stearns i USA. Riskerna med detaljerade lagregler är stora. Man kväver lätt innovationer som är till nytta för den enskilda låntagaren eller för ekonomiernas tillväxt. Finansindustrin har haft en imponerande utvecklingskraft. Att låsa fast den i den just nu etablerade strukturen är fel. Att skapa en tyngande byråkrati är alltid i huvudsak till nackdel.

Bankerna har sig själva att skylla, invänder någon. Javisst, men priset för snåriga regler betalas ju inte bara av bankerna utan också av deras kunder.

Nu åtskilliga år efter vår svenska kris på 90-talet kan jag svara på frågan: kommer det en ny bankkris? Ja, som synes, den är här och den är i stor skala. Och vad värre är: den är inte ensam. Den sammanfaller med den kris som våldsamma prishöjningar på en rad basvaror utlöst. Lär sig då inte bankmännen av historien? Jo, det gör de måhända. Men det kommer nya bankmän. Och historien denna gång är annorlunda. Också nästa gång kommer förutsättningarna att vara annorlunda. Finansindustrin är nämligen annorlunda – därför kommer vi att få uppleva dess kriser igen och igen. Men varje gång med kommentaren: ”This time it is different, you know.”

© Jacob Palmstierna/Ekerlids Förlag 2008