Ingen kommer undan politiken

Václav Havel och hans vänner lyssnade på, och hämtade kraft i Lou Reeds 60-talsband The Velvet Underground under den svåra tiden då de kämpade mot förtrycket.

När Prag-bandet The Plastic People Of The Universe startade för 40-talet år sedan spelade de just Velvet-låtar. De stoppades ofta av polisen och tvingades bokstavligt talat bli ett undergroundband. Så smånimgom resulterade allt detta naturligtvis i det som i dag känner som The Velvet Revolution, 1989 års omkullkastande av det sittande kommunistiska styret.

En av Plastic Peoples sångare, Kanadafödde läraren Paul Wilson, fungerade också som bandets översättare av texter. Numera är han kongenialt nog översättare av Václav Havels böcker till engelska.

I fredags läste jag i Dagens Nyheter att presidentkandidaterna åker till frusna småstaden Clear Lake, Iowa. Orten där Buddy Holly gjorde sin sista spelning i februari 1959. I trakten ligger också platsen där rockhistoriens kändaste flygplanskrasch skedde. Nej, jag syftar inte på Lynyrd Skynyrd utan på det plan som innehöll just Buddy Holly, La Bamba-sångaren Ritchie Valens och ”The Big Bopper” Richardson.

Nu använder Hillary Clinton, motståndaren John Edwards ortens danssalong som lokal för att propagera för sina pågående presidentkampanjer. Att Hillary tar till rock´n´roll – ansedd som ett av USA:s främsta tillskott till världskulturen tillika ett starkat propagandavapen för The American way – förvånar inte heller. Bill Clinton är ju känd för sitt saxofontutande, och har försökt vinna många poäng på att vara bundis och bästis med U2. För inte så länge sedan bodde Wild Bill Clinton till exempel på det U2-delägda Dublinhotellet The Clarence, som Realtid.se skrev om nyligen.

Och Bill, visst är det så att rock´n´rollen har sitt ursprung i den orala traditionen?

Enligt Hillary Clintons hemsida är det nio låtar som ligger bra till på hennes urvalslista till kampanjlåt. Två av dem är med U2, nämligen City of blinding lights och Beautiful day. Den senare använde sig John Kerry av redan 2004, och på det brittiska öriket försökte Labour-partiet adoptera låten 2005. Hillary har också Jesus Jones 90-talshit Right here right now på listan. Även här handlar det om återvinnande av en låt från demokraten Jerry Browns kampanj.

Att Al Gore skulle få sån rock- och filmstjärnestatus på sistone förvånar kanske en aning. Från en obekväm kostym till En obekväm sanning på bara några år.

Tipper Gore var ju dessutom damen bakom PMRC, Parents Music Resource Center, som gick hårt åt musiken i skiftet mellan 1980- och 1990-tal. Varningslappar med ”Parental advisory: Explicit lyrics” och ett eroderande av den amerikanska yttrandefriheten via censur var hennes medel. USA.s andra dam blev i mångas ögon en verklig nummer två.

Hårdrockare som Quiet Riot och Mötley Crüe tyckte dock att den nya tvångmärkningen av deras skivomslag var den bästa reklam de kunde få.

Andra som med – imagemässig – framgång använt sig av politik i sitt musikaliska uttryck är band som vita panter-gänget MC5 i Michigans 1960-tal och stilikonerna The Clash från Londons punkiga 1970-tal. Men det har alltid funnits en viss förvirring, och politik-som-mode-assecoar hos den typen av band. Hos MC5 handlade det mycket om att visa långfingret för ”The Man”. En slogan lydde mycket riktigt ”Dope, guns and fucking in the streets”.

The Clash-sångaren Joe Strummer visade att det stundtals handlade om politisk okunnighet, som när i en klassik filmsekvens i Rude boy blir tillfrågad om sin Brigate Rosse-tröja och svävar på svaret.

Rapgruppen Public Enemy kallades på 1980-talet ”den svarte mannens CNN”, medan rapmetalbandet Rage Against The Machine på 1990-talet lanserade än en gång Che Guevera som en frihetssymbol men det handlar i mycket om att mässa för redan konverterade.

Det är svårt att nå över såna trösklar, vare sig artisten kommer in på scen från vänster eller höger. Vi har fått bli varse pekpinneböcker från båda hållen. Minns Pophögern som väckte viss debatt när den kom.

Och är artisterna inte övertydliga alternativt utslätade kan budskapet eller ståndpunkten vara svårbegrappbar. Som när slovenska Laibach använde sig av totalitära symboler i sin estetik.

Proggen, både den musikaliskt progressiva varianten och den politiskt inrikade dito, upplever ett nytt intresse på 2000-talet. Politiken finns där, ibland placerad i första rummet. Lyssna bara på reggaerevolutionärerna i Svenska Akademien.

Även Bob Marley luftade gärna politiken i sin musik. I april är det 30 år sedan The One Love Peace Concert, en stor konsert på The National Stadium i Kingston. Ett politiskt ställningskrig som höll på att urata rejält, till rena inbördeskriget. Marley fick rivalerna Jamaican Labour Party och the People´s National Party att sluta fred till tonerna av låten Jammin´. De politiska meningsmotståndarna Michael Manley och Edward Seaga slöt varandras händer i en fredsgest.

Minns också hur James Brown lugnade ner stämningen när upprorskänslorna var som starkast i det svarta USA.
Brown varvade också det sexuell och kärlekstexterna med politiska budskap som Say it loud, I´m black & proud. Soul och funk har alltid haft den ådran i sig vilket också först vidare inom hip hopkulturen, även om det inte alltid märks i dagens Bling Cosby-show.

På tidigare nämnda Hillary Clinton-lista finns mycket riktigt souklassikerna Get Ready med The Temptations och I´ll take you there med The Staple Singers.

Vilket låt som vann omröstningen till Hillary Clintons kampanjlåt?

Tja, det blev vare sig särskilt mycket rock´n´roll eller soul av det hela. Inte ens Dixie Chicks, som så minnesvärt kritiserade president Bush häromåret, blev etta.

Vann gjorde nämligen You and I med Celine Dion.