Fel GIPS till grisen?

Under tisdagen sattes euroområdets periferi under ytterligare press. Bland annat letade sig ränteskillnaden mellan tyska och italienska statspapper upp till ny rekordnivå.

Klicka här för att börja prenumerera på Realtid.se:s veckovisa nyhetsbrev Makro

För första gången sedan eurostarten tvingas Italien betala över två procentenheter mer per år, jämfört med Tyskland, för tioårig upplåning. Fokus ligger även på Spanien och övriga ”PIIGS”-länder (Portugal, Irland, Italien, Grekland och Spanien).

EU:s förhoppning var att räddningspaketet till Irland skulle lugna marknaden, men oron för ”grisarna” har fortsatt att förvärras. Det märks inte minst i att euron under tisdagen tappade ner under 1:30-nivån mot dollarn (från 1:40 för bara några dagar sedan).

Under onsdagen har dock marknaden lugnat sig något och euron har stärkts upp till 1:31 mot dollarn. ECB väntas vid torsdagens räntemöte utöka sina stödköp av europeiska statsobligationer.

Under onsdagen lyckades Portugal låna upp 500 miljoner euro på ett år till en ränta på 5,28 procent.

De 750 miljarder euro som är avsatta till EMU:s räddningsfond har räckt för att täcka problemen i Irland och Grekland. Det finns även tillräckligt med medel för att även rädda Portugal, om det skulle behövas.

Problemet med Spanien och Italien är att dessa två länder snarare är ”stora elefanter” än ”små grisar”. Spaniens ekonomi allena är dubbelt så stor som Greklands, Irlands och Portugals ekonomier tillsammans.

Eller som professorn Nouriel Roubini konstaterade häromdagen; ”det är inte tillräckligt med medel avsatt för att rädda Spanien om det skulle behövas”. EU har alltså inte preparerat tillräckligt med ”GIPS” för att lappa ihop samtliga PIIGS-länderna.

Skillnaden i räntenivåer mellan EMU-länder indikerar risken för en betalningsinställelse – eller annan form av skuldnedskrivning – i ett enskilt medlemsland som marknaden prisar in.

Länder säljer statsobligationer i syfte att låna upp pengar för att täcka budgetunderskott eller för att omfinansiera gamla lån.

När marknaden utvärderar ett lands möjlighet att betala tillbaka tas det hänsyn till sådant som statsskuld i förhållande till BNP och nuvarande budgetunderskott.

Den enskilda statens möjligheter att dra ner på dess kostnader samt öka dess intäkter är naturligtvis en annan viktig faktor.

Grekland är bland de värsta i klassen på samtliga fronter, inte minst gällande statsskuldens storlek (närmar sig 150 procent av BNP!). För Irland väntas budgetunderskottet bli 32 procent av BNP under 2010. Landet gick dock in i krisen med en låg statsskuld (som dock växer lavinartat).

I såväl Spanien som Irland har fastighetsbubblor spruckit. Spanien har också ett stort handelsunderskott samt budgetunderskott. Spaniens statsskuld är dock relativt låg (enbart dryga 50 procent av BNP).

Aktörer på finansmarknaden har alltså börjat kräva allt mer betalt för att låna ut pengar till ”EU-länder i periferin”.

Men det kan diskuteras om det då är skattebetalare i andra EMU-länder som ska kliva in som räddare i nöden. Varför ska inte de som lånat ut pengar till dessa länder åtminstone ta en del av smällen? Varför ska medborgare i andra länder ta risk som de inte får tillräckligt betalt för?

Det är bara några av frågorna som väckts till följd av räddningspaketen till Irland och Grekland.

En del av sannignen är att det inte skulle gå att låta länderna ställa in betalningarna. Europas banker sitter nämligen med stora mängder statspapper. Inte minst gäller detta tyska banker.

Bankerna har kunnat belåna dessa statspapper kraftigt eftersom de krävt väldigt liten kapitaltäckning. De har även kunnat använda EMU-statspapper som säkerhet för lån hos ECB.

En ”hair cut” eller betalningsinställelse från Grekland eller Irland skulle riskera att göra flera finansiella institut i Europa insolventa då det skulle medföra stora förluster.

Greklands sak blir på så sätt än mer Frankrikes eller Tysklands dito. Så till vida inte dessa länder vill riskera oroligheter i det finansiella systemet tvingas de hosta upp kapital till nödlån…