Elmotoriserad Monark rolig och startsnabb

Monark Eco kostar nästan 16.000 kronor. För det får man en treväxlad cykel med frivarv (bakåttramp) och en vikt på rätt mastiga 23 kilo. Och framför allt: en 250 watt stark elmotor som sätter igång när man lägger lite tryck på pedalerna. 250 watt är lika med 0,335 hästkrafter, eller en tredjedels kuse, på motorjournalistspråk.

Ljudlöst ger motorn extra kraft i starten och i uppförsbackar – hur mycket beror på vilket av de tre lägena man ställt in reglaget på styret i. Reglaget är alltså oberoende av den vanliga växeln; navväxeln och hjälpmotorn har inget med varandra att göra.

Motorn drivs av ett batteri som laddas på några timmar. Man kan tycka att en generatorfunktion borde varit inbyggd, så att motorn laddas när man trampar på som vanligt. Men det kanske är opraktiskt och trögt; man får anta att cykelingenjörerna haft detta i åtanke och ratat idén. Hur långt man kan köra beror på körstil. Vill man kan man koppla ur motorn helt, så att den håller sig fullständigt passiv.

Hur är den då i stadstrafik? Jodå, det är roligt att cykla på Monark Eco, åtminstone en testrunda som utgår från Jarla Sport på Rådmansgatan i centrala Stockholm och går upp mot Karlavägen, bort mot Humlegården. Vid den rätt stora korsningen över Engelbrektsgatan vid hörnet av Humlegården står en vanlig cykel vid rödljuset. Och som den blir frånåkt i starten!

Färden går vidare längs Humlegårdens norra ände och ned längs Sturegatan. Riktigt höga hastigheter blir det inte; det är Monark Eco för tung för. Som en postcykel, något den också används till. Hjälpmotorn stängs av vid 24 knyck (jfr sportbilar, som ofta har en toppfartsspärr vid 250 km/h).

Gustav Hermansson och Måns Everling säljer och servar cyklar på Jarla Sport. De säger att Monark Eco har en konkurrent i ”Giant”, en 32- kilosbjässe för ungefär lika mycket. Men Monark är skönare, tycker Gustav. Än så länge har ingen köpt Monark Eco Jarla Sport; den inkom nyligen. Inte heller Robert Sumberesi, vd för Cycleurope Sverige, kan rapportera någon större försäljning – han vet ännu inte hur den sålt ute i butikerna. Men han vet varför den heter Monark Eco: inte för att den är mer miljövänlig än andra cyklar, utan för att den är ett mer ekologiskt alternativ till mopeder.

Tillbaka på testrundan: en snabb sväng förbi det omtvistade Sandys in på Linnégatan, och så tillbaka nedför sista biten av Sturegatan. In till höger på Humlegårdsgatan – hela tiden är det små stopp, och varje start drar nytta av hjälpmotorn. Men dess kraft är inte större än att en känsla av fullständig kontroll hela tiden finns, och motorn avaktiveras så fort man slutar trampa, på ett mycket direkt sätt. Förbi platsen där någon avled efter att ha fallit – var det mord? – från åttonde våningen, och så över övergångsstället över Birger Jarlsgatan vid Engelbrektsplan.

Nu väntar eldprovet: upp på Brunkebergsåsen och Regeringsgatan (det finns flera jobbiga backar här; dock skall Brunnsgatan undvikas eftersom den är enkelriktad nedåt), kanske det brantaste man kan uppleva i den här delen av stan. Och jo, det går fint, även med treans växel i. Återstår bara nordligaste delen av Regeringsgatan, en triumffärd efter uppförsbacken med lätt medlut, och så krångelkorsningen vid Jarlaplan. Det börjar regna lite, och testrundan är tillbaka vid Jarla Sport.

Slutomdöme: en riktigt trevlig citycykel för den som är beredd att lägga lite mer än på en vanlig standardhoj. Det kan ju vara så att testet präglades av nyhetens behag, men en egen provtur rekommenderas. Att åter cykla på en vanlig femväxlad Crescent känns plötsligt ganska blekt, men på de långa rakorna går den fortare än Monark Eco. Elassisterat är knappast något för förortspendlaren. Och ett cykelbud som efter rundan tillfrågas ställer sig tveksam; för honom är cyklingen/jobbet ett sätt att hålla sig i form, och då är en motoriserad cykel inget alternativ.