Ekots osunda skattevoyeurism

Enligt en av Sveriges radios medarbetare är det ”anmärkningsvärt att man kan få inblick i hur det här har gått till”. Enligt en annan är ”storbanken långt ifrån ensam om upplägget”.

Vi får också veta att det finns 500 svenskar i materialet varav ”en hel del som har väldigt mycket pengar, som åtminstone jag inte visste vilka de är”.

Man tar sig för pannan. Har en av Sveriges mest resursstarka redaktioner helt missat händelseutvecklingen de senaste 20 åren? I vilka andra ämnen tillåts man vara lika dåligt insatta? Och vilka är egentligen skälen till att dra på så pass stort för en svensk publik?

Medan medier i andra länder kan rapportera om HSBC-konton som används av grovt kriminella och politiska makthavare med korruptionskoppling kan Ekot stoltsera med ett före detta fotbollsproffs med 16 miljoner kronor hos HSBC 2007.

Det hade förvisso renderat en förmögenhetsskatt på 217.500 kronor det året men gör det verkligen att Andreas Andersson förtjänar att bli omslagspojk för hela publiceringen och blandas ihop med vapenhandlare och oligarker?

Vi kan redan här konstatera två journalistiska svek från Sveriges radios sida. För det första att man under lång tid helt struntat i att sätta sig in i och rapportera om den moderna finansmarknadens funktionssätt och kapitalflöden, för det andra att man underskattar sin publik med tanken att skattefrågor är så tråkigt att rapportera om att man tvunget måste använda sig av kändisar och en förenklad thrillerdramaturgi för att få publiken att vakna till.

Men det är lika intressant att få veta att Tina Turner och David Bowie (som båda är skrivna i Schweiz sedan decennier) har ett bankkonto hos HSBC, som att Cilla Benkö har ett bankkonto i Sverige där hennes vd-lön från Sveriges radio sätts in.

För Ekots skull hoppas jag att det finns åtminstone en riktigt ful svensk fisk i det läckta materialet som man har sparat på.

Men risken är att det inte är så. Det är nämligen inte första gången som Ekot agerar på liknande sätt i skattesammanhang. Jag har själv tidigare skrivit om granskningen av Martin Lorentzons utländska holdingbolag 2013 då Ekot skickade en reporter till EU-landet Cypern för att konstatera att där fanns ett ”brevlådeföretag” utan annan verksamhet än att äga.

Eller ta höstens bevakning av Luxleaks där Ekot på samma sätt som med Swissleaks fått tillgång till ett källmaterial via journalistorganisationen ICIJ men där resultatet var magert för svenskt vidkommande.

Trots detta trummade Ekot på stora trumman men glömde att berätta att holdingbolag i Luxemburg varit legio i många år just på grund av den låga bolagsskatten som inte kan vara en överraskning för någon.

Publiceringen följdes upp med konstaterandet att ”Svenska riskkapitalister lämnar Luxemburg”. För lyssnaren/läsaren framstod det som Altor skulle överge Luxemburg efter avslöjandet.

Det stämmer dock inte alls.
Korrekt är att Altor placerat sin senaste fond i Sverige, något som man själv berättat ett halvår tidigare. Befintliga fondstrukturer utomlands påverkades inte heller av Luxleaks.

Med en bevakning på Sveriges radios nivå finns det många braskande rubriker att skörda i finansvärlden. Ett förslag är att Ekot surfar in på Handelsbankens schweiziska hemsida där man kan läsa följande:

”The Bank does not provide tax reports with regards to your holdings to foreign countries. If and when required you yourself must provide concerned authorities with information”.

”Svensk storbank hjälper skattesmitare” kanske?

Det är inte meningen att låta raljant, ämnet är egentligen för allvarligt. Jag är genuint oroad över vårt samhälles förståelse för vårt eget och omvärldens skattesystem och de förändringar som genomförts och är på gång.

Här spelar public service med sina stora resurser en viktig roll att informera och granska. En roll man alltså inte tagit och inte heller verkar bry sig om.

Det öppnar upp för rubrikdrivna reaktioner från politiskt håll och dåligt genomtänkta kontrollagar som exempelvis använts mot Q-Med-grundaren Bengt Ågerup.

En intressant vinkel som kan skönjas i det nu aktuella materialet är varför Skatteverket inte brytt sig om att få fram listan på svenska HSBC-kunder tidigare. Materialet har varit känt åtminstone sedan 2010 och delats mellan flera länder. I Grekland, som inte direkt ligger i skattetoppen, uppges listan ha försnillats och tvättats ren på kända namn. I Sverige har Skatteverket inte gjort något alls.

Man kan fråga sig hur det kan komma sig. Eller så kan man göra som Ekot och leta spektakulär uppföljning och dra på att Skatteverket ”tar det här på allra högsta allvar”. Tack vare Swissleaks ska man minsann agera.

En betydligt större vinkel att bena i är vart dagens svarta pengar flödar och hur laglig skatteplanering och olaglig skattesmitning går till i en värld med betydligt mer öppenhet mellan olika länder. Till vilka banker flödar pengarna och vilka upplägg rekommenderas av rådgivarna idag? Ett svårt jobb men görbart om man är intresserad, inte minst om man har tillgång till ett journalistnätverk i 45 länder. Gräver man inte här så kommer man garanterat ligga ett antal år efter när nästa läcka sker.

Lyfter man blicken från Luxleaks och Swissleaks ser man också att en rad mäktiga länder, så även Sverige, vidtar åtgärder och flyttar fram positioner i det globala skattekrig som pågått sedan åtminstone 1970-talet.

Samtidigt som egna brister helst hålls borta från strålkastarskenet pekar man gärna finger åt andra. Så vem tjänar på Swissleaks?

I förra veckan kom exempelvis en brittisk parlamentarisk utredning fram till att man borde kunna straffa skatterådgivare (som PWC i fallet Luxleaks) om dessa ger råd om hur man helt lagligt kan minska sin skatt i andra EU-länder.

Att Storbritannien, med sina speciallagar för att locka utländska miljardärer och nätverk av egna skatteparadis, kan driva denna linje är bisarrt och ett tydligt tecken på det smutsiga spel som spelas.

Även Sverige deltar med avskaffad förmögenhetsskatt och noll avkastningsskatt på investeringssparkonton som exempel. Sverige har också utan större debatt infört ett amnestisystem för de som vill göra självrättelser och flytta hem utländskt kapital.

Fotbollsproffset Andreas Andersson uppger själv att han gjort en sådan rättelse och därmed har han spelat helt enligt den svenska regelboken.

Ekot kanske kan prova vinkeln ”Så hjälpte Skatteverket tusentals skattesmitare att undkomma skatt”?