"Djursholmsvillaägarna var förvånansvärt roade"

Magnus Ullman, 63-årig advokat vid Lindskog Malmström, kom nyligen ut med en ny bok på sitt förlag med samma namn som han själv. Tidigare har han i två av sina många böcker beskrivit hur ett urval förmögna människor – bland annat Alfred Berg och Ernest Thiel – kring förra sekelskiftet levde.

Denna gång är det villorna i Djursholm som står i fokus, och boken innehåller dels kapitel om hur villastaden skapades jämte några biografier av bemärkta invånare, dels en bildkavalkad med drygt 100 av de mest spektakulära villorna, en per sida. I bildtexterna till många av dessa finns information om nuvarande och tidigare ägare.

– Det här är min största succé sedan ”Så levde de” som kom 1998, det är ett otroligt drag. På knappt tre veckor har jag sålt 400-500 exemplar, säger Magnus Ullman, som befinner sig på novemberlov i Spanien när Realtid.se ringer.

– Bokhandlare börjar höra av sig om att de vill sälja boken. Normalt säljer jag bara via NK och Nautiska Magasinet.

Enligt Ullman har han fått propåer om att skriva liknande böcker om villorna på Lidingö och i Saltsjöbaden, men han är tveksam till om tiden räcker till.

– Jag har ju tre heltidsjobb: advokat, förläggare och författare till runt en bok per år. Jag brukar gå upp vid fem halv sex på morgnarna och sedan vara igång i stort sett hela dagen.

Djursholm är den av Stockholms villaförorter som ligger honom närmast om hjärtat, eftersom det är där han själv bor – i en tämligen ordinär villa från slutet av 30-talet, enligt honom själv.

– Den är ritad av två ganska okända arkitekter som ritade fyra hus samtidigt, och byggd av en byggmästare från Dalarna. Då, inför andra världskriget, byggdes nästan inget civilt i landet.

Har du någon favoritarkitekt bland de mer kända av dem som är med i din bok?

– Det var svårt, de är ju så otroligt skickliga. Nej, jag kan nog inte välja någon.

Ullman nämner i alla fall Ferdinand Boberg och Ragnar Östberg medan han funderar. Däremot inte Sixten Magnusson, som under efterkrigstiden ritat över hundra Djursholmsvillor, varav flera är med i Ullmans bok.

– Antingen gillar man honom eller också inte alls, men mäklare säger i alla fall att det kostar en halv miljon extra om en villa är ritad av honom. Han är omtyckt: han var väldigt praktisk och ritade så att säga inifrån, säger författaren när Magnusson förs på tal.

En annan arkitekt är Nils Tesch, som Ullman uppger ha ritat ”Wehtjeska villan” bredvid Villa Pauli på Strandvägen. Denna, säger han apropå bokens ägaruppgifter, såldes alldeles innan boken gick i tryck av byggmästaren John Mattssons änkas dödsbo för 60 miljoner kronor – 28 miljoner över utropspriset. Ullman försökte förgäves få information av mäklaren om vem som köpte, för att boken skulle bli så uppdaterad som möjligt.

Vilken är din favoritvilla?

– Möjligen den på bokens omslag, Burevägen 22 av Ferdinand Boberg (från 1905, idag bostadsrätter).

– Även detta är svårt, men ett par är fantastiskt fina, till exempel en på Götavägen 5, och en på Emblavägen 37.

Har det varit svårt att få folk att medverka i boken?

– Inte alls, tvärtom har många varit väldigt roade. Det som överraskade mig mest är att Izosimov, den ryska miljardären, var så positiv.

Izosimov är ryska telekomoperatören Vimpelcoms vd Alexander Izosimov, som 2007 köpte en villa för 45 miljoner på Väringavägen, och därefter enligt Ullman lagt ned minst lika mycket pengar på renovering av fastigheten.

Ungefär fem av 110, exempelvis SEB-vd:n Annika Falkengren som bor ett stenkast från Izosimov, har dock avböjt medverkan med namn. Detta har Ullman respekterat.

– Men hennes hus är med, och hon var jättenöjd med bilden.

Bläddrar man i boken ser man också att Falkengrens föregångare Lars Thunells villa en bit längre norrut saknar uppgift om ägare (gatuadressen står dock).

– Jag har varit noga med att inte ta med namn på folk som inte vill, säger Magnus Ullman.

– Endast en namngiven ägare har i efterhand hört av sig och klagat.

Vid sidan av jättevillor, som utgör tyngdpunkten, innehåller boken radhus och grupphusområden, berättar författaren.

Varför det?

– Jag ville ha lite spridning. Det fanns en idé på 50- och 60-talet i Djursholm att man skulle bygga sådana bostäder för att de yngre skulle ha råd att bo kvar.

Dessa tankar förekom före 1971 års kommunreform, som för Djursholms del innebar att staden slogs ihop med mindre välbärgade grannorter och blev Danderyds kommun. Sammanslagningen tog enligt Ullman i någon mån död på Djursholmsandan.

– De i Boo sade samma sak när man slogs ihop med knallröda Nacka och mörkblå Saltsjöbaden till Nacka kommun, det var ju väldiga skillnader.

Ullman har tidigare bott i Boo – nu: Saltsjö-Boo – och han beskriver de första 30 åren av sitt liv i en av de böcker han gett ut, ”En Stockholmspojke berättar”.

Varför ger du ut dina böcker på eget förlag?

– När jag började skriva hade jag inte självförtroende nog att gå runt och bli refuserad, och jag fick dessutom höra att det är i förläggandet som degen ligger i.

Hur går det då?

– Vissa böcker går bra, andra mindre bra, säger Ullman och förklarar hur han jobbar: han talar in texten på band och låter en pensionerad sekreterare skriva texten. För illustrationer anlitar han fotografer och konstnärer.

– Men i boken om Djursholm har jag tagit många av bilderna själv, modern kamerateknik gör att man inte behöver anlita fotografer för att det ska bli bra. Sedan har min svåger och svärson också fotograferat.

I förordet till Djursholmsboken skriver Magnus Ullman att han rimligtvis inte kan räkna med samma succé som med sin bok om rysshärjningarna i Stockholms skärgård 1719, som kom 2005 och sålt i 18.000 exemplar. I Djursholm bor nämligen bara 8.000 personer, fördelade på 3.000 hushåll.