Desperata politiker tittar åt fel håll

Häromdagen kom regeringens direktiv till en ny utredning om vinst inom skola, vård och omsorg. Som svar rasar nu riskkapitalisterna (senast i Dagens Industri på onsdagen) vars insatser är högst och som är duktigast på att tjäna pengar och därför har mest att förlora, och Vårdföretagarna som vevar och talar om DDR.

En sak är helt klar, för flertalet hederliga småföretagare kommer eventuella förändringar inte spela någon roll i den löpande verksamheten, de har helt enkelt sällan så stora vinster. De kommer framförallt att påverkas på ett annat sätt, det blir svårare att casha in och sälja sitt företag till en stor växande koncern. Om lönsamheten regleras minskar deras intresse av att växa eller ens finnas i marknaden.

Om vi tittar på den utbredda kritiken mot privatiseringarna inom den offentligt finansierade sektorn kan vi i sak konstatera följande;

• Skolan har problem som byggts upp under flera decennier och handlar mer om hur undervisningen bedrivs och den svenska synen på krav, uppfostran, utbildning och bildning än privatiseringarna. Samtidigt har andelen elever som går i privata grundskolor gått från noll till 10 procent, för gymnasiet är siffran 25 procent. Det faktum att två saker hänt samtidigt betyder dock inte att de har ett samband.

• Det går inte att belägga att omsorgen om de äldre var bättre förr när den låg främst i kommunala händer. Men ingen har entydigt kunnat visa att den är bättre idag och här finns mycket som måste förbättras. Låt oss tänka till och våga tala konkret om hur det ska gå till innan vi börjar justera vinstmarginaler.

• Vad gäller sjukvården är detta eviga mätande av köer ett populistiskt och uselt mått på kvalitet. Det kanske är rätt att min femåring får vänta sex timmar på att få hjälp med ett brutet finger om det samtidigt skett en trafikolycka och alla på akuten jobbar med att rädda liv. Få medborgare vill se det men all vård grundar sig på prioriteringar. Så kommer det att fortsätta vara oavsett hur mycket pengar vi öser in, och oavsett vem som bedriver vården, eftersom efterfrågan på vård alltid ökar i takt med resurserna.

Istället för att försöka lära sig något om hur den marknad de släppt fri fungerar, och förbättra sina egna ofta usla upphandlingar, riskerar politikerna nu att fatta kosmetiska beslut (sannolikt urvattnade för att godkännas av riksdagen) som verkar kraftfulla men slår snett.

Alla som vet något om ekonomi vet att det är en kosmisk uppgift att slå fast vad som är ”rimlig vinst” att ta ut.

Det går ju inte att bara följa statslåneräntan då blir det nästan inga pengar alls i lågräntemiljöer som dagens. Det har talats om upp till 6 procent, men hur kommer man fram till det?! Och vilken modell ska man använda? Är det före eller efter finansiella kostnader, stora riskkapitalbolag kamouflerar ju vinsten genom att kvitta den mot räntekostnader? Eller blir det räknat på totalt investerat kapital?

Utredaren Ilmar Reepalu har fått en sisyfosuppgift. Utöver vinstbegränsning ska han föreslå hur dessa skilda välfärdsbranscher ska regleras, ges tillstånd, bedömas, utvärderas. Och hur idéburna aktörer ska ges fördelar. Specialregler ska inrättas för företag i dessa branscher, det kommer bli en juridisk djungel.

Han ska också föreslå kvalitetskrav såsom bemanning, vilket många debattörer krävt. Frågan saknar inte relevans, men… den ägare som schemalägger personalen på äldreboendet mer effektivt kommer att behöva anställa färre personer. Vården klarar också att vårda fler och bland annat öka antalet operationer om man schemalägger och använder resurser på ett genomtänkt sätt.

Och alla som någon gång varit inne i en högstadieklass vet att framgång handlar ganska lite om storleken på gruppen, mer om huruvida det står en karismatisk ledare eller en obildad darrande skugga vid katedern.

Det är hög tid att upprätta ett tydligt ramverk för välfärdens aktörer, men en alltför ambitiös detaljreglering kan lätt motverka sitt syfte.

Bortsett från vissa grundkrav som måste komma på plats är det enda vettiga att titta på utfallet när man utvärderar. Blev patienterna friska, slapp de äldre liggsår, lyfte svenska elever i Pisa? Därifrån kan man lära av varandra, sprida ”best practice”, snarare än att detaljreglera.

När det gäller utfall har privata aktörer alltför ofta misslyckats med att visa att de är bättre än de offentliga alternativen. Det är deras enda existensberättigande, att vara lika dåliga är inte gott nog. Om de hade varit mycket bättre hade frågan om vinster och skatteplanering aldrig fått fäste på samma sätt som nu. Den hade blåst över.

Sanningen är också att en del av de stora privata aktörerna hade lite väl bråttom och gjorde en alltför enkel kalkyl när de gav sig in i välfärdssektorn. De såg helt konjunkturokänsliga branscher med evig tillväxt och stabila intäkter, där kostnaderna tillåtits galoppera, med en ocean av möjliga effektiviseringar och strukturaffärer.

Så enkelt var det inte, för här talar vi dels om sektorer där både politiker och allmänhet har mycket mer synpunkter än om det gäller stål- eller byggindustrin. Dels handlar det om företag som är personalintensiva, och därmed dyra och svårstyrda.

Men det finns lika många skillnader som likheter mellan dessa välfärdsbranscher, inte minst vad gäller lönsamhet. Inom vård och omsorg ligger rörelsemarginalen i snitt på 6-7 procent, det är dubbelt så högt som i skolan.

Skolan verkar ha svårare att skapa större marginaler, ett skäl är att där inte finns några större synergieffekter. När antalet elever ökar så ökar även kostnaderna, om man bibehåller kvaliteten, i form av fler lärare och större lokaler. Administrationen kan man dela, men det är en droppe i havet kostnadsmässigt.

Hög tillväxt i skolor skapas främst genom att man köper till eller öppnar nya skolor, men då ökar även risken kraftigt. Särskilt om man växer med lånade pengar, vilket de flesta gör eftersom kalkylen blir mycket bättre då. Svårigheten illustreras av att en hel del privatägda skolor skär bort all kringpersonal, som kuratorer och sjuksköterskor, och ökar elevernas ”självständiga arbete” för att spara pengar. Betygsinflationen är också en oönskad effekt av att skolor ”konkurrerar” om elever och de intäkter skolpengen ger.

Samtidigt kan en elev byta skola, och därmed skolpengen försvinna, från en dag till en annan vilket försvårar planering. Slutsatsen är att det verkar svårt att följa skollagen och samtidigt tjäna bra med pengar.

När det gäller de andra branscherna, som också är personalintensiva, kan det finnas större möjligheter att göra vinst med bibehållen eller ökad kvalitet. Helt enkelt därför att det ofta handlar mer om processer. Det ökar utrymmet för innovationer, och därmed möjlighet till effektiviseringar.

Utredaren har alltså att föreslå regler för en handfull välfärdsbranscher, med ganska olika förutsättningar. Något behöver göras, men inga vinstförbud i världen kan lösa de grundläggande problem som finns inom delar av välfärden. Den nya utredningen kan vara ett sätt för Stefan Löfvén att vinna tid, verka handlingskraftig och hålla vänsterpartiet på mattan. Men Ilmar Reepalu kommer inte att kunna ge svar på de komplexa utmaningar som välfärden står inför.

Och såväl utredare som politiker bör tänka sig för innan de utan vidare analys blandar ihop problemen med ägarformen, det kan leda väldigt fel. Kosmetika döljer dålig hy, men den läker den inte.