Börsens blinda fläck

Det är de mindre listorna i allmänhet och Aktietorget i synnerhet som stått för de senaste årens tillväxt när det gäller nya bolag som låter sina aktier handlas publikt.

Stockholmsbörsens huvudlistor (large, mid och small cap) rymmer inte längre en majoritet av de aktier som handlas på marknaden. Sett till börsvärdet är ”finbörsen” givetvis fortfarande störst men antalsmässigt har smålistorna gått om.

Riksbankens summering av läget som det såg ut vid utgången av 2009 visar att OMX Stockholm hade 255 noterade bolag medan 267 aktier handlades på smålistorna. Aktietorget var störst med 120 bolag (har ökat sedan dess) och First North tvåa med 100 bolag.

Totalt finns det alltså över 500 aktier att välja bland på den svenska aktiemarknaden.

För den investeringssugna allmänheten har utbudet av placeringsmöjligheter vuxit dramatiskt de senaste tio åren. Lägger man till aktierna på den nordiska börsen, ökade möjligheter att handla på amerikanska och europeiska börser samt floden av aktie-cfd:s så handlar det om tusentals bolag som man kan gå lång eller kort i.

Frågan blir då om den traditionella marknadsövervakningen och den externa tillsynen hängt med i svängarna? Standardsvaret från alla inblandade – från de olika marknadsplatserna till Finansinspektionens och Ekobrottsmyndighetens utredare – är att kontrollen skärpts och regelverket blivit tuffare.

Min magkänsla är dock att svaret är det rakt motsatta. Allt för ofta hinner systemet bara reagera i efterhand trots att varningssignalerna varit tydliga under lång tid.

Vi matas regelbundet med nyheter om att antalet utländska investeringsbedrägerier riktade mot svenskar ökar i antal. Men när hörde du senast en varning om en pågående svindel på den svenska aktiemarknaden?

Håller man sig bara inom ramen för prospektreglerna och övriga krav för notering så verkar det i princip gå att få vilken aktie som helst att tas upp till handel.

Att aktieblåsningar enbart är något som pågår i utlandet är en naiv syn på tillvaron. Problemet är att ansvarsfrågan är ett rörligt mål som i nio fall av tio slutar med att det är den lurade småspararen som sitter ensam kvar med förlusten.

Från polis och åklagare märks också en tydlig ovilja att ta tag i surdegarna. De senaste tio årens svindlerimål relaterade till svenska börsen går att räkna på ena handens fingrar.

Även mitt eget skrå, ekonomijournalisterna, har stora problem på området. Aktiemarknadens aktörer har blivit så många att ingen redaktion har resurser nog att löpande bevaka ens de allra största.

Ett par slumpvisa sökningar
i artikeldatabasen Affärsdata visar att många bolag är helt oskrivna kort. Allt för ofta är detta bolag som ägnar sig åt spektakulär värderingsakrobatik, närståendeaffärer, riktade emissioner och som dessutom många gånger har oklara ägarförhållanden.

Det finns en blind fläck på börsen och den blir allt större.

Möjligheterna att tjäna snabba pengar med fula metoder är kort och gott stora samtidigt som risken att bli upptäckt är liten och ansvar sällan utkrävs. Allt detta ökar givetvis lockelsen för den som inte drar sig för att tänja på lagar och regler.

På den amerikanska aktiemarknaden finns flera exempel på att den organiserade brottsligheten länge ägnat sig åt boiler room-upplägg i industriell skala.

Vad är det som säger att detta inte skulle kunna förekomma i Sverige? Men kanske viktigast av allt: vem skulle upptäcka det om det hände?