Banken som stängde Wikileaks

I februari 2008 lyckades den schweiziska banken Julius Baer få en amerikansk domstol att blockera webbadressen www.wikileaks.org i elva dagar. Den som försökte surfa in på whistleblower-sajten hamnade i tomma intet.

Bakgrunden var en i raden av Wikileaks kontroversiella och numera ökända publiceringar, denna gång läckta dokument om bankens skatteplaneringsoperationer via Cayman Islands.

Julius Baers krav fick dock ge vika sedan domaren prövat frågan på nytt. Den amerikanska konstitutionens skrivningar om yttrandefrihet och informationsfrihet visade sig i slutändan väga tyngst.

Det är varken första eller sista gången som en nätpublicering väcker starka reaktioner och krav på censur förs fram. Exemplet visar dock att statliga interventioner – eller frivilliga inskränkningar hos nätets nyckelspelare – effektivt kan användas för att sätta munkavle på misshagliga sajter.

Den amerikanska administrationen önskar säkert att de hade kunnat trycka på en knapp och stänga av Wikileaks efter de senaste månadernas massiva läckor av dokument om krigen i Afghanistan och Irak.

Utrikesminister Hillary Clinton fick så sent som igår en ny läckageflod att hantera, denna gång med känsliga uppgifter om att amerikanska UD bland annnat driver en övervakningsoperation mot FN.

Hittills har det visat sig svårt att stoppa en sajt som Wikileaks som distribueras från flera länder (däribland Bahnhofs bergrum på Södermalm i Stockholm). Men för ett enskilt land är det relativt enkelt att blockera vissa delar av nätet. Kina ligger inte överraskande i täten.

Det kinesiska exemplet har fått spridning även i USA och EU, även om ingen politiker i väst skulle erkänna det öppet. Från allt fler håll framförs krav på att ”oönskat material” på internet ska raderas eller blockeras.

Det senaste exempel i USA är lagförslaget Combatting Online Infringement and Counterfeits Act (COICA) som precis antagits av senaten. COICA kommer att göra det möjligt för staten att driva igenom samma typ av namnblockeringar som Julius Baer krävde mot Wikileaks 2008.

En försmak gavs i förra veckan när besökare på ett flertal sajter möttes av myndighetsmeddelandet ”this domain name has been seized” efter en amerikansk nätaktion mot olika typer av misstänkt piratkopiering och upphovsrättsintrång.

I Sverige har vi hittills (med undantag för internetoperatörernas frivilligt införda barnporrfilter) levt kvar i en demokratisk rättstradition där ansvar utkrävs i efterhand i stället för att regleras genom censur på förhand.

Fredagens dom mot de fyra åtalade i Pirate Bay-målet är ett exempel på detta. Även om kritikerna menar att det rör sig om en politisk process så är det befriande att prövningen sker i en offentlig rättegång som dessutom går att överklaga i flera instanser.

Ingen domstol eller annan myndighet har hittills försökt sig på att blockera thepiratebay.org för svenska nätanvändare. I exempelvis Danmark är situationen en annan.

Det betyder inte att det inte har framförts sådana krav även i Sverige. Från de upphovsrättsintensiva branscherna och vissa politiska läger hörs allt skarpare krav på en uppstädning av internet av närmast kinesiska proportioner.

Senast ut är Juridicum-doktoranden Johan Axhamns rapport för tankesmedjan Netopia som driver tesen att nätets mellanhänder – läs internetoperatörerna – måste ta ett ansvar för det ”oönskade material” som sprids i deras kablar.

I hovrättsdomen mot Pirate Bay heter det att piratsökmotorn inte har samma samhällsnyttiga syfte som exempelvis en sökmotor av Google-typ. Grundarna kan därför påföras hårda straff och skadestånd enligt domstolen.

Även om Google också visar länkar till torrent-filer så är det en begränsad del av tjänsten. Hovrätten anser därmed att den håller sig inom lagens råmärken även om upphovsrättsintrång med hjälp av Google inte kan uteslutas.

Men resonemanget är inte helt lätt att tolka och öppnar för en inskränkning även av tjänster som Google. ”Försiktighetsåtgärder” måste nämligen vidtas enligt hovrätten:

”Om en söktjänst till sin karaktär är sådan att den i första hand är ett värdefullt verktyg i laglig verksamhet och allmänt samhällsnyttig, om denna legitima användning dominerar, men spridning eller överföring av olagligt material trots försiktighetsåtgärder inte kan uteslutas, kan driften av en sådan tjänst i objektivt hänseende komma att bedömas som tillåten…”

”Försiktighetsåtgärder” kan exempelvis vara att radera torrentfiler som hänvisar till skyddade verk enligt hovrätten.

Det är därmed inte orimligt att vissa skulle tolka det som att Google måste filtrera sökresultaten hårdare – eller att internetoperatörerna måste blockera viss trafik i sina kablar.

När får vi se en domstolsprövning av om Google eller Teliasonera har vidtagit tillräckligt med ”försiktighetsåtgärder” i sin verksamhet?

Mot bakgrund av att Sverige och EU, precis som USA, har slagit fast rätten till långtgående yttrande- och tryckfrihet kommer försöken att städa upp nätet i första hand att drivas genom frivilliga överenskommelser.

Apples framgångsrika lansering av Ipod, Iphone och Ipad är ett intressant exempel i den riktningen. Ipad-jublet, inte minst i svensk media, är just nu öronbedövande. Den intressanta frågan om hur Apple styr innehållet i sina tjänster har helt hamnat i skymundan.

Kritiker menar att Apple redan är på god väg att lansera sin egen version av det uppstädade nätet – en digital gated community.

Apples väldesignade produkter och integrerade tjänster utlovar just det som så många verkar efterfråga: en miljö där obekvämt material sorteras bort och upphovsrättsskyddet inte enkelt går att kringgå.

Apples användar- och utvecklaravtal är stenhårda. Bolaget tar sig bland annat rätten att blockera funktioner på användarnas enheter på distans.

Den utvecklare som vill få sin ”app” godkänd för spridning via App Store måste hålla sig borta från innehåll som kan klassas som ”obscent, pornografiskt eller ärekränkande”. Det är Apple som bedömer vad som ryms i dessa begrepp.

Apples porrstopp har fått mest uppmärksamhet – till och med Playboy har krupit till korset och tagit bort nakenbilder för att bli godkända – men mer problematiskt är hur Apple tolkar reglerna när det gäller samhällsdebatt och politiska utspel. Från USA kommer exempel på att politisk satir och valkampanjsmaterial inte har passerat Apples nålsöga.

Mot den bakgrunden vore det givetvis intressant att veta om svenska tidningar gått med på några inskränkningar av innehållet som förpackas i de Ipad-upplagor som nu lanseras på löpande band.

Apples framgångar visar oavsett att både innehållsproducenter och konsumenter är öppna för den här typen av frivilliga inskränkningar. Frågan är om Apple gett oss embryot till nätets framtida utformning och om det i så fall kommer att finnas plats för kontroversiella utmanare som Wikileaks och Pirate Bay?

Det är en viktigare fråga än man kan tro. Den kollektiva nyttan av vår yttrandefrihet och kommunikationsfrihet har visat sig gång på gång både på nätet och i den vanliga världen. Inte sällan är det just utmanande nytänkare som lett vägen till både små och stora mänskliga framsteg.

Det är lätt att glömma att tjänster som Google, Facebook, Skype och Wikipedia alla är sprungna ur enskilda individers övertygelser om att saker går att göra annorlunda och bättre. Alla bygger de på ett stort mått av frihet och utmanade till en början rådande ordning.

Även om det kan vara lockande att ta kortsiktigt bekväma beslut för att komma åt en del avarter på nätet måste man fundera över de långsiktiga konsekvenserna.

I detta sammanhang kan det vara värt att minnas det ledord som Apple arbetade efter när bolaget kämpade för sin överlevnad åren kring millennieskiftet – åren då grunden lades till dagens framgångar:

”Think different”.